INGEN PERSON
***
Existens kan endast vara något som presenteras, alltså görs levande just nu. All annan existens ter sig som rent ideell, eller endast antagen. Ungefär som den "person" vi antar oss vara. Just nu händer något och det är levande existens - oändligt värdefull och ändå bara sig själv på ett suveränt sätt. Men någon annan "person" kan knappast finnas. Det skulle förutsätta en identitet och någon sådan är svår att finna.
Identitet tycks förutsätta att något är vad det var. Och det förutsätter i sin tur att allt inte förändrats. Men dels märker vi att allt ständigt förändras, dels kommer vi inte åt "det som var". Därmed finns ingen identitet eftersom den förutsätter ett "lika" mellan det som nu är och något som var.
Allt detta har flera filosofer gått genom för många sekler sedan. Men i praktiken är detta väldigt goda nyheter. Det som inte finns behöver inte antas finnas - särskilt inte då det bildar en tyngd, en depression, ett hinder och en förminskad existentiell frihet. Vi kan naturligtvis ha kvar alla våra diskurser kring "identitet" men i så fall med den frihet som ligger i livet utan person, utan en privilegierad identitet.
Friheten i sig själv är frihet, det är konkret existens - i själva verket det vi eftersträvar i våra drömmar om person och identitet. Vårt "verkliga jag" är just denna existens i fullständig frihet, fullständig glädje. Men ingen kan förstås göra anspråk på detta verkliga jag. Ingen kan, som Luther skulle säga, berömma sig av att vara detta fria jag. Det skulle endast åstadkomma ännu en gest av självrättfärdigande.
Många människor kan vara osäkra på fakta, på existensen av ting med identitet över tid. Men typiskt anser de sig veta vad deras egna "jag" är för något. En märklig självsäkerhet tycks finnas. I själva verket är de iakttagna tingen runt omkring mycket mera beständiga genom upprepning av liknande sinnesintryck, än det antagna jaget som skulle "ha" dessa sinnesintryck.
Genom att vi, som Descartes, kan se att en levande existens pågår oavsett om vi ifrågasätter alla intryck och kognitiva begrepp om livet, tycker vi oss plötsligt vara säkra på ett "ego". Men i det cogito som Descartes talar om finns inget ego, ingen separat person, inget privilegierat "jag" utan endast levande presentation. Livet själv.
Vi måste i all ödmjukhet gå med på att vi, som filosofen Bradley senare skulle skriva, befinner oss i hjälplös osäkerhet och blind förvirring, vad gäller existensen av vårt själv. Den som prövar att leva utan denna fiktion alldeles märker att det går utmärkt. Den var en krycka.
Skrivet av ingenperson, 2011-02-19 16:08
Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.