En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

***

Personalism som filosofisk strömning är centrerad kring ett begrepp. Detta begrepp kan betraktas som en specifik fantasiprodukt av den västerländska civilisationen. Vad många "personalister" t ex Erik Gustav Geijer eller Karol Wojtyla (Johannes Paulus II) längtar efter är en verklighet som är angelägen, rik, viktig, norm för livet.

Men "person" är ett av de mest komplexa och svårfångade av västerländska koncept. De stunder i livet då personen faller bort och vi befinner oss i en härvaro utan "någon" innebär dessutom en djup misstänksamhet mot begreppet. Personidén har kanske utvecklats genom en konstellation och ett samspel mellan intellektuella och historiska faktorer. Dessa faller undan som relativt obetydliga när livet självt s.a.s. uppenbarar friheten från dessa faktorer.

Varifrån kommer idén om en person rent idéhistoriskt? I en postumt publicerad artikel beskrev Adolf Trendelenburg ("Zur Geschichte des Wortes person", Kant-Studien 13 (1908)) förändringen av begreppet "person" från den tid då, i den grekiska formen av prosopon, betydde "masken" hos aktörerna i det grekiska dramat. Personen var en dramatisk roll, en "externt antagen illusion". Så är det förstås än idag hos varje människa som dramatiserar sin person. Men vi tror att det finns en substans bakom och blir besvikna när livet visar oss avsaknaden av en sådan.

När vi ser denna avsaknad skapar vi inte en impersonalism eller en antipersonalism. Vi endast tar emot direkt och omedelbar erfarenhet utan en central fiktiv usiktspunkt. Detta har förstås alltid skett, människor vet alltid att så är fallet. Men språk och kultur spelar ett spel med en dramatis personae.

Skrivet av ingenperson, 2011-10-04 19:20

Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.