INGEN PERSON
***
Det finns ingen som vilar i den stora Vilan - det bara sker när personen fallit undan för livet självt. Friden är så att säga sig själv och kan inte replikeras i andra individer. Det är ju populärt att tänka individuellt: rädda en själ till himlen är nog för ett missionerande liv; det lilla barnet vid havsstranden som räddar en mussla i taget och bär tillbaka dem i havet för att de ska överleva. Jag tror det är Augustinus som invänder till barnet att arbetet är meningslöst, men inser att det är heoriskt och det enda vi kan göra. Men denna heroism glömmer att det inte finns någon särskild individ, räddningen är redan ett faktum och det blir uppenbart när självet faller undan. Det är inte något märkvärdigt, det är ett vardagligt under. För Augustinus är undret genomfört på korset och räddningen är ett faktum. Det finns inga individer att rädda.
Det innebär förstås inte att vi bör undvika mission. Vi kan rädda andra hela vårt liv. Men sanningen är hela tiden densamma: det finns en Enda verklighet och i den ingår allt som sker. I uppenbarelsen av detta finns ingen separat individ kvar.
Livet har ett eget flöde som till synes avbryts när jaget kliver in och formerar flödet. Bara "till synes" dock, för vad vi än tänker och säger är livets eget flöde detsamma. När personen faller bort är flödet en enda stor Vila, även i de besvärliga episoderna i livet. När vi inte domineras av smärta eller konflikt, tenderar den stora Vilan själv etablera sig i allt som sker och görs. Då finns ingen där.
Skrivet av ingenperson, 2011-10-19 11:49
Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.