INGEN PERSON

Dana Cosenza kallar vår fiktiva person "The Phantom Man" och när något hotar denna fantom kommer en rad försvar igång som starka instinkter. Argument, teologi, filosofi, vardagsvisdom från samtidskulturen, alla möjliga resurser kallas in för att hålla kvar myten om personen oberoende av omgivningen.

Och detta försvarsarbete är förstås tungt och krävande. Sållet läcker, det fiktiva innehållet om vilka vi är och vad vi vill rinner alltid ut så småningom. När livet självt får strömma som det vill händer följande: det visar sig på ett avslappnat sätt att fiktionen inte behövs och inte innehåller något av större värde för glädjen och friden. Snarare är den ett hinder. Livets ljus flödar bättre när hindret är borta.

Dana Cosenza påpekar att fantomsmärtor finns och känns verkliga. Fantombilder är ibland starka. Men de är inte verkliga, de är fiktioner. När Jesus ber oss följa honom, ger vi upp fantompersonen. Inte göra något särskilt, endast ge upp fiktionen. Lättare utan, mer ljus, mer liv, helt enkelt evighet.

Men fantompersonen känner bara till det förgångna eller det framtida, hon eller han finns alltid i minnen eller planering av framtid. En nuvarande evighet är för tråkigt och rentav mördande tråkigt. När den fiktiva personen ska ha trevligt så är det fråga om minnen och spekulation om nära eller fjärran framtid, aldrig det verkliga livet nu. För det finns ingenting att säga i den fiktiva personens språk om det som endast är levande här. Det år komplett, fullödigt och någon separat person har ingenting att göra där.

Ändå är det eviga livet det verkliga och det rena livet. Det är den Väg, den Sanning och det Liv som Jesus talar om och själv är.

Skrivet av ingenperson, 2018-07-04 15:46