INGEN PERSON

När problembäraren, dvs personen, försvinner, tenderar också problemen att försvinna, eller åtminstone bli betydligt tunnare, nästan genomskinliga. I kristet språk försvinner synderna om syndaren försvinner, dvs blir frälst. Hon eller han blir förstås frälst från syndaren snarare än synderna, för utan ett fiktivt jag som syndar kan inte synderna uppstå. När syndaren är förlåten i just den meningen kan förstås synder vilja gestalta sig igen men poängen har lite försvunnit och det hela upphör sannolikt.

Naturligtvis kan en religiös fortsättning av det fiktiva egot pågå en tid där det blir nödvändigt att lösa problemen, utan att problemhavaren försvinner. Då blir det en lång resa med ett cirkelliknande arbete -- för inga problem löses om problemskaparen är kvar. Frihalsning, det gamla ordet för frälsning, sker när den som bär tyngderna tas bort i överraskande nåd eller efter tungt inre arbete. Som Franz Jalics säger, man kan vara eremit eller direktör för ett stort bolag, det handlar till slut bara om detta försvinnande, denna tystnad.

Skrivet av ingenperson, 2019-06-26 11:23