En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

För kontakt, frågor och råd: janpeterottosson@gmail.se
(Jan Peter Ottosson)

***

Det där som kallar sig "jag" lämnade scenen när jag var 55. Det är väl en ålder då mycket sker för människor: medelåldern har lämnats, man är inte riktigt gammal men definitivt på väg in i ålderdomen. För mig var det ett radikalt brott med något. Det blev så övertydligt att ingen finns här. Allt som sker är endast Sig själv, helt utan någon medverkan från ett "jag".

De jag talade med om detta trodde jag hade hamnat i en depression, i en utbrändhet, i en kris av något slag. Jag minns en resa till Samos där ingen fanns vid sidan av det som skedde. En mycket enkel resa och ett mycket enkelt liv. Ingen är där. Färger, former, rörelser, skeenden -- men ingen där. Bästa resan någonsin, renaste semestern någonsin.

Ingen erfarenhet hindras -- det är poängen med det öppna livet. Vare sig det sker beskrivningar av livet i öppenhet eller inte, är det ett faktum i sig. Ibland när beskrivningar görs måste ett erfarande "subjekt" fogas in som den beskrivande parten, den som...

Skrivet av ingenperson, 2015-12-07

Visa hela (0 kommentarer)

***

Utanför spelplanen på vilken människor kämpar i ävlan och konkurrens, är det frid och öppenhet. Du kliver av planen och upptäcker berg och floder, vildmarker som är öppna för dig. Du kan förstås kliva på planen och spela med en stund, kanske för att hjälpa någon i nöd. Men du går givetvis av planen vid första bästa tillfälle igen för att se det stora fria livet.

Denna bild, som en lyssnare gav mig, är rätt bra. När vi inte längre lever i ständiga projektioner av framtid eller förfluten tid, är det som att går ur spelet som tröttar ut människor varje dag. Kan man leva utanför tiden? Ja i den meningen att vi låter förlora det observerande jaget för att ta del av det större livet, det som sker såsom det sker just nu och här. Vi tar emot en färdig och serverad nåd som ger oss ett obegränsat liv fastän vi lever i begränsad kroppslighet.

Det finns många intressanta aspekter på att leva utan spelplanens person. Dels ter vi oss som rätt glada och pigga personer...

Skrivet av ingenperson, 2013-08-29

Visa hela (0 kommentarer)

***

När jag pratar med folk om detta kan någon säga: jag gillar det du säger men förstår det inte. Är det samma lära som många religioner talar om, att förlora sig själv?

Detta att man gillar det man hör eller ogillar det man hör, är tillfälliga känslor. För vem är det som gillar? Det handlar inte om att gilla ett budskap. Det här är inte ett budskap, eller en lära, eller ett försök att få någon att lyssna och kanske förändra sig själv. Det är inte en positiv psykologisk lära om hur vi blir lyckliga genom att kognitiv ändra vårt beteende.

Att det inte finns någon här är väldigt enkelt och naturligt, och mycket neutralt skulle jag vilja säga. Det är varken trevligt eller otrevligt. Det är liksom vädret - så som det nu regnar är det regnigt, så som det nu blåser är det blåsigt. Det är som det är. Om vi gärna vill höra saker vi gillar så kanske detta blir en besvikelse, för egentligen finns ingen där som tror sig gilla saker eller inte gilla saker.

När...

Skrivet av ingenperson, 2013-08-26

Visa hela (0 kommentarer)

***

När det är klart att ingen person finns, att livet är för stort för det, blir det aningen absurt att se andras rädsla för att "förlora sig". I Marie Hermanssons roman "Himmelsdalen" förlorar en tolk sin egen person och är ingen alls, bara en handdocka som träs på en hand några timmar och sedan kastas undan. Han går in i en depression och kan inte arbeta.

Detta är den vanliga synen på att ha en person och att förlora den. Men sanningen är bättre - när vi verkligen ser hur ingen person finns här, infinner sig i själva verket en större trygghet än någonsin tidigare. Hela verkligheten faller på plats och är sig själv. Äntligen. Dessförinnan halkar allting om kring på basis av en fiktiv person eller fiktivt öde som ska föreställa "mitt liv".

Vi lär oss tidigt i skolan hur väsentlig min person är och den ångest som alltid uppstår när vi inte vet vilka vi är kommer som en följdriktig reaktion på dessa fiktiva antaganden om livet. Vissa barn motstår bättre denna...

Skrivet av ingenperson, 2012-06-26

Visa hela (0 kommentarer)

***

Sitter du vid stranden och ser vågorna komma in med all möjlig sorts material, kan det förstås verka intressant att identifiera innehållet. Men det kommer ständigt nytt. Och egentligen är alltihop endast - material som kommer och går.

Så är också allt vi kallar vår liv. Som vågor sköljer material fram och tillbaka. Är det något problem med det? Nej, inte om vi lagt ner personen som vill och ska och borde engagera sig i något material. Eller rättare sagt, även mitt väljande "jag" är material som kommer och försvinner. Det som observerar vågorna är inte något sådant personligt jag, det är ett observerande bara, inte något personligt medvetande som observerar.

Skulle vi börja med dramat att identifiera oss med något av innehållen som kommer med vågorna, uppstår genast problem, ett obehagligt tänkande kring brist och "bör-vara". Också detta obehag passerar emellertid med vågornas rörelser. Ingenting går att hålla fast. Ofta görs patetiska försök att hålla fast:...

Skrivet av ingenperson, 2012-06-16

Visa hela (0 kommentarer)

***

Det vi kallar den historiska känslan, förändrar inte saker och ting, inte heller upptäcker denna känsla någon ny kvalitet i det den talar om eller har kunskap om. Men den ger saker och ting ett nytt "djup" - vilket är en sorts fantasi många delar. Tänk bara på gamla svartvita foton från förr i tiden! När den "vetenskapliga" historikern går "bakåt i tiden" använder han eller hon dock inga andra metoder än att se på det närvarande och extrapolera detta fiktivt "bakåt". Vi är så säkra på att vi vet någonting när vi gör så.

Detta gäller både vetenskaper som paleontologi, geologi, lingvistik som den vanliga individens egen privata "historia". Det handlar om en sorts empirisk rekonstruktion men det sker också en parallell symbolisk rekonstruktion. Det symboliska innehållet är inte alltid lätt att se men spelar stor roll för individen. Utan denna symbolik är individen utan värde, bara en sorts mekanik. När vi börjar en mening med: "Jag minns hur det var när jag gick i i...

Skrivet av ingenperson, 2012-05-26

Visa hela (0 kommentarer)

***

Det går inte att komma till en religion och försöka få den att ge den uppvaknade friden - den som ligger i att vi ser att just nu är allting utan problem eller svårigheter här där vi är. Religionerna ger endast svar på det som du matar den med i form av dina problem, dina begär, din avsaknad av något. Därför ser världen ut som den gör trots alla icke-vålds-religioner och goda former av religiöst motiverad etik. Människor kommer med ofrid och problem till religionen eller kyrkan och får bara en förlängning av detta liv tillbaka, fast med en positiv inriktning i många fall. Jesus säger: Kom till mig ni betungade! Men de tillåter inte att han lyfter av bördorna utan behåller dem.

När vi vaknar upp ur drömjaget med sin inneboende börda, är allt annorlunda. Då kan vi gå in i vilken religiositet som helst och vara i frid där. Vi ser oss omkring i kyrkan eller i moskén - är allt helt utan dilemma eller svårighet? Ja. I uppmärksamheten är det så redan. Varför vara i en...

Skrivet av ingenperson, 2012-05-14

Visa hela (0 kommentarer)

***

När vi säger något om vad vi ser - vad sker då? Vi splittrar upp.

För strax innan vi sa något var vi endast vakna och allt var här utan problem, utan delar, utan styckevis verklighet. Vi kan alltid stanna i denna enkla utan-problem-närvaro-av-allt. Det kanske inte är att träna eller öva men definitivt kan vi vara där längre stunder än vi brukar. Vi ser oss bara omkring och kan direkt uppfatta - för det mesta - att ingenting utgör någon form av dilemma, eller någon form av problem. Allt är solitt vara.

Det solida varat har förstås alla tillgång till nästan hela den vakna tiden av dygnet. Där finns ingen tid, ingen person med historia i tid, ingenting att göra, ingen svårighet, ingen uppgift, ingen insikt eller förståelse. Ändå är det så stort, enkelt, tydligt. Ja det är infinit, saknar gränser, det är Gud. De här orden försöker beskriva, men såklart är det inte något där, så ingen beskrivning är adekvat.

Referensen till Gud och det infinita är farlig,...

Skrivet av ingenperson, 2012-05-14

Visa hela (0 kommentarer)