INGEN PERSON

Ibland hör vi folk skilja mellan två jag, eller två "själv" - ett nu-jag som upplever det vi upplever här och nu. Detta jag kan återuppleva genom minnet, men grunden är upplevelse nu. Det andra jaget är minnets jag, det som tänker tillbaka och bedömer det som redan skett. Senast jag hörde denna distinktion var en föreläsning av Daniel Kahneman. Han beskrev förvirringen och förblandningen av dessa två "själv". En person hade hört en underbar konsert och alldeles i slutet skrek någonting till från något av instrumenten och personen sa: Hela konserten förstörd!! Kahneman menade att han hade fel. Hans upplevelsejag hade haft sin underbara upplevelse; men minnes-jaget ansåg att något inte var så bra med konserten.

En människa som lämnat idén om sin person tycks fokusera på sitt upplevelse-jag, sitt närvarande "själv". Men här sker också en retrospektion - det fanns aldrig någon där tidigare. Dessutom sker en prospektion - det kommer aldrig att finnas någon där. Det är...

I den grundläggande kognitiva uppmärksamheten finns ingen separat person. När vi som vuxna människor återbesöker den rena kognitiva rymden där allt blir till, är det heller inget problem att vara utan person, det faller sig så naturligt. Men intressant nog blir även altruism och kärlek till nästan lika självklara, åtminstone som allmän orientering. Man kunde tro att det behövs ett ego för att intressera sig för alter. Men det ligger i naturen hos den grundläggande uppmärksamheten att spontant engagera sig i den andre, eftersom ingen personlig barriär ligger emellan.

Naturligtvis handlar all god religion om detta - vi kan inte älska vår nästa som inte friheten från personen finns där, vi kan inte utöva medlidandets uppmärksamhet om vi utgår från ett själv som först ska tillfredsställas. Den isolerade personen är ett kognitivt misstag och de flesta goda religioner pekar tydligt ut detta som det stora syndafallet. När det kommer till träning eller andlig utveckling är...

Ibland kommer frågan "Hur kan du undervisa och fungera i världen om det inte finns någon yttervärld och ingen person som agerar?" Det är en bra fråga för den spetsar till de två föreställningar som styr människor från barndom till ålderdom.

Som kognitiv terapi fungerar också detta budskap genom ett direkt angrepp på dessa favoritmyter - ta bort de båda och du har en ny energi att leva med! Detta "du" är inte kvar men istället syns det levande. Och detta levande är betydligt trevligare än världen som vilja och föreställning, för att använda Schopenhauers uttryck.

Att med inlevelse spela roller i världen är aldrig något mer än socialpsykologi. Med olika hattar på huvudet gör man olika saker och med insikten om att vare sig person eller värld äger verklighet går dessa spelfunktioner allt bättre. Initialt kan en människa som inser detta uppleva en mild förlust av verklighetskontroll. Men det går snart över och kvar blir en viss semantisk problematik när det hela ska...

Vi lever i ett omedelbart uppfattande. Ingen skulle på allvar påstå att verkligheten är något annat, något främmande, som ger oss intryck som hjärnan sedan tolkar och omformar till en representation för det främmande originalet - vilket är vad sekulär materialism och skepticism alltid försöker påstå. Vi är alla berkeleyaner i denna enkla betydelse - vi lever i ett omedelbart uppfattande.

I detta omedelbara uppfattande finns ingen person eller själ eller individ som skulle vara någonting skilt från uppfattandet, något enskilt ting bland andra ting, något separat. Själva tanken på en sådan separat identitet skulle förvirra och komplicera det omedelbara uppfattandet och skapa oro. Det märkliga är att sekulära materialister tycks vilja vara en person trots att det inte går att uppfatta en sådan någonstans. Egot är ofta just det som talar när den komplicerade materialismen framförs. Man älskar tanken på att genetiken har ett egoistiskt beteende. Men något ego återfinns...

Allt jag gör är alltid redan inskrivet i ett "dramatiskt presens". När personen tror att "jag" väljer att göra något går det alltid att säga "det som nu händer är att...." så att ingen skillnad mellan "jag gör" och "det sker" går att upprätta. Detta blir för många en paradox.

Men grunden till att det verkar vara en paradox är att det aldrig "finns" någon där som paradoxalt är den som gör något. Och vi vet alla detta på något vis. Därför är vi alltid osäkra. Först när insikten är helt uppenbar att ingen person någonsin funnit där, försvinner den sortens osäkerhet.

Naturligtvis förväntar sig de flesta människor att även den som förlorat tron på "sig" ska beskriva världen som personens värld - både i nuet och tillbakablickande och framåtblickande. Därför förväntas också alla, oavsett insikt i något eller inte, spela de roller och de rollhandlingar som illusionen om "någon" innebär. Vilket i sig inte utgör något verkligt problem - en människa som...

Det som nu sker är utan inskränkning. Men, som den svenske filosofien Yngve Sahlin skrev om Fichte på mitten av 1800-talet - utan en inskräknining kan inte ett jag finnas. Han menar detta som nödvändiga villkor och kan inte se att varje inskränkning (fiktivt, som föreställning) är overklig. Många filosofer och teologer tror att jaget måste hävdas, åtminstone som en utgångspunkt som senare ges upp. Vi skapar en historia om sökande eller utveckling.

Men det som nu sker behöver inte ha denna inskränkning och har det de facto inte. Så snart vi frågar: vem behöver det? står det uppenbart klart att det inte finns någon närvarande som behöver en inskränkning. Varför i alla världen skulle någon behöva det? Tillvaron är full i sig, ren i sig, oskuldsfull som ett barn i sig. Vem behöver skränka in, begränsa, pressa samman?

Någon frågar om jaget, personen, medvetandet, behövs för producerande av innehåll? Egot och tanken vill gärna vara centrala för det viktigaste i livet...

Det här är ingenting särskilt. Det är erfarenhet, medierad genom sinnena. Samtidigt löper en tankekommentar till dessa erfarenheter. Den kan noteras, liksom erfarenheten. Trots att erfarenhetens tillstånd ständigt växlar och tankekommentaren berättar sina historier, kan allt noteras som enkelt liv utan centrum eller fixerad betydelse.

I detta som sker är allt tillräckligt. Som psalmen säger: Herren är min herde, mig fattas ingenting. Detta "mig fattas ingenting" kan naknare uttryckas "det fattas ingenting". I det som sker fattas ingenting. Men samtidigt uppstår hunger och vi lagar mat om vi är lyckliga nog att ha mat i kylskåpet. En attack kan ske när som helst av yttre omständigheter, olyckor eller ogärningar kan drabba oss när som helst. Men ändå fattas ingenting i det som sker. Det är komplett och ingenting fattas. Erfarenhet, medierad genom sinnens och en tankeström.

Det här kommer inte senare. Det här skedde inte förut. Ingen finns i det som sker såsom ett minne eller...

Varat är utan person och därmed utan tid. Livet självt orienterar sig varken bakåt eller framåt. Men individer gör det ständigt - vissa tänker mest på nuet, andra på framtiden, somliga mest på det förgångna. I samma stund personen försvinner som en tokig dröm, är livet utan tid. Livet är för rikt för att organiseras i tid. Det är för levande för att ha tid med tid. Det är för gott för att vänta på något annat eller försöka minnas något tidigare.

Alla som är rädda för sanningen om fiktionen om individen, t ex sociologer och psykologer, försöker hävda att alla måste ha något tidsperspektiv. Sicilianare har inget ord för morgondagen - och de får aldrig något gjort, de bara njuter av hedonism i presens! Protestanter lever alltid arbetsamt för en belöning längre fram. Datorgenerationerna lider av en minuts uppladdning av ett program, själva väntan gör ont.

Men med fiktionen upphävd om jaget är även tiden upphävd. Som filosofen McTaggart skrev för länge...