INGEN PERSON

Personliga pronomina är en grupp ord i det grammatiska systemet där "jag" "mig" "du" "dig" finns bland många andra. När vi låter dessa generella ord bli en metafysisk verklighet, genom inlärning, vana och ivrigt sökande, kommer vårt liv att präglas av det. Ett "jag" kommer alltid att vara rastlöst och vilja veta vad som kommer att ske i idag, imorgon, i framtiden. Det ligger i jagets natur att göra mer, se mer, tänka mer, veta mer. Ett jag är alltid "på gång" med något, befinner sig alltid på en resa. Livet är en resa, säger många jag. Det är inte målet som är det viktiga, det är själva resandet, säger många jag. Men det är ett feltänkande från början till slut. Det skapar lidande och en enorm saknad. Många tar sina liv i denna till synes helt meningslösa saknad.

Ställda inför problemet på ett teoretiskt sätt slår många från sig. Vad ska hända om jag slappnar av jaget och glömmer mig själv? Var tar mitt ansvar vägen? Vårt samhälle? Skolan? Jaget är i själva...

Det finns ingen här utan allt sker så som det sker utan någon person. På kroppens nivå händer allt som har med nervsystemen och organen att göra och hjärnan uppfattar en del av det för att hålla jämvikt och uppnå homeostas. Kroppen är ett system med mängder av händelser men ingen person finns där. Nästa system är det emotionella, det limbiska systemet och amygdala. Känslovågor kommer och går, varierar sig oändligt, ger oss rädsla och oro ibland, ger oss salig lycka ibland. Men ingen person eller individuellt centrum återfinns någonstans i detta system. Nästa system är språket, där vi tänker och spekulerar, beräknar och förutsäger händelser induktivt, och där vi skapar vetenskapliga beskrivningar. Här finns de personliga pronomina som skapar en rad fiktioner och här finner vi grunden till en "person". Det är ett misstag att tro på dessa suggestioner men de flesta människor gör det. Ett fiktivt "jag" binds upp språkligt och tvingar genom en ovana in oss i en...

Det biosociopsykologiska jaget med dess verklighet kan aldrig nå fullhet eller frid. Det blir som att vakna upp ur en dagdröm när detta jag försvinner i ett större helt. Den begränsade glädje som kan vinnas i denna lilla värld är förstås inte något att avstå från när den dyker upp men heller inte något att sakna när den passerat. Men den uppmärksamme märker redan under den tillfälliga glädjen hur fragmentarisk den är. Som en gäckande skugga viftar den förbi. Den verkliga lyckan finns däremot för handen i alla lägen genom att vara exakt det som sker utan någon person eller någon prioritering.

Ibland lärs en metod ut: var medveten om vad personligheten försöker nå eller försöker undvika! Då märker du att du redan är bortom personligheten, bortom dess tankar och manipulationer.

Mycket kurspengar har gått åt till den metoden. Men metoden är lika fiktiv som det tänkande jag som ska iakttas och gås "bortom". Eftersom "jag" eller "min person" inte återfinns någonstans vid undersökning är det rent omöjligt att gå bortom det. I ett samtal med Swami Krishnananda i Rishikesh blev jag mycket förvirrad då han sa: "Det sker ingen reaktion här". När han sa ordet "här" pekade han på sin kropp. Det kunde inte handla om övning eller förverkligande, insikt eller metod för insikt. Bara att det inte finns någon person där.

Det vi kan säga är att perspektivet ingen-person är valbart som omedelbar synvinkel hela tiden. Egentligen syns ingenting för någon då men solsken, vattenytor, rörelser om omgivningen, ögonen hos djur och människor, känslorna i kroppen som kommer och...

Att återgå till personfritt flöde innebär "slow-motion" i en viss mening. Jämfört med självdramatik är personfrihete stilla. Visst reagear man spontant och ärligt på vad som händer i omgivningen. Men mesta tiden för de flesta människor kräver inga starka responser och då blir det stilla om inte persondramatiken ligger på som ett hypnotisk tillstånd, ett förändrat medvetandetillstånd. Många gör sig lustiga över det tråkiga livet på landet - men allt liv är tråkigt på det sättet när självfantasierna klingar bort. Som Kristina Humble sa en gång i ett föredrag - "att ha tråkigt är det viktigaste som finns". Blaise Pascal skrev en gång att det största problemet med mänskligheten är att så få människor kan konsten att vara hemma och ta det lugnt.

När jag undervisade i t'ai chi under många år var det en betoning på "slow-motion" rent fysiskt. Redan detta tilltalade många elever. Det blev så lugnt att röra sig så under en halvtimma. Men poängen är förstås att...

Den fiktiva personen är ett förändrat tillstånd. När vi av några olika skäl "skakar om" detta tillstånd, går det tillbaka till det primära medvetandet som är utan ego och utan person. Det naturliga första villkoret för liv är alltså utan detta förändrade tillstånd.

Vi har ju under många år tränat oss i att skapa det förändrade tillståndet "mig" eller "jag" och ofta förbundit det med spegelbilden av oss eller den bild andra ser av oss. Men hur vant detta än är kan vi aldrig besegra livets egen naturliga primära form av medvetande. I vissa krissituationer, t ex bilolyckor, försätts vi i chock och är utanför personen, under vissa operationer sker det, under vissa mycket lyckliga stunder sker det. Vi betraktar det som avvikelser, vi är "utom oss själva" men det är endast det förändradet tillståndet som ruckats undan en stund.

Det borde då vara möjligt att träna sig att släppa detta habituerade förändrade tillstånd, säger sig den rationelle psykologen. Kanske...

Som liten kände jag ofta att så fort man var med andra människor gällde det att spela ett spel. Det var som ett schackbräde som sattes upp blixtsnabbt så fort jag fick ögonkontakt med andra som skulle prata. Alla spelade bättre än jag med pjäserna, men jag lärde mig med tiden. I gymnasieåldern var jag riktigt duktig på spelet. Men samtidigt växte aningen att det går att ställa undan brädet och lägga alla pjäserna i en låda med skjutlock, stänga lådan och ställa bort alltihop.

Något år innan jag bildade familj visste jag att medvetandet blir större när hela spelet läggs undan. Mitt liv började handlar om att praktiskt arrangera en situation där jag kunde göra detta. Min fru och jag köpte hus i glesbygden vid havet, jag såg till att överleva på tillfälliga lärarjobb, vi levde makrobiotiskt och billigt. Under en resa till Indien mötte jag indiska lärare för att se om deras tradition var mer klar på medvetande utan spel med jagets pjäser. De visste inte mer än de...

Man kan tänka sig någon som går på bio och innehållet på duken tappas bort till förmån för innehållet i popocornlådan i knät. Eller någon som går på fotbollsmatch men inte vet vilka lagen är och inte ser någon särskild dramatik i spelet men däremot älskar den korv med mos som han äter och kanske vädret och solskenet.

Innehållen varierar, men de "hålls alla inne" och kan därför släppas. De kan släppas till förmån för andra innehåll, men de kan förstås också släppas helt och hållet. De kan få rulla runt eller rinna fram och bort som de själva vill, utan att vi fäster något avseende vid något av dem.

Att bli innehållsfri kan motiveras på flera olika sätt. En del människor kommer nog till en punkt där alla innehåll blir konventionella eller känns som en "container"-mentalitet. Kanske evolutionen av människan snart kommer till ett stadium där allt fler människor gör sig innehållsfria.

Detta stöds empiriskt. Som David Hume var inne på under...