INGEN PERSON

På tåget kommer jag i samtal med en känd författare, professor och expert på indisk filosofi. Efter att haft roligt i över en timme i konversation om intressen vi har gemensamma kommer insikten om att detta är ett spel. Vi låtsas en massa om Shankara, Ramanuja, Chaitanya-rörelsen och jämförelser med Kant och Hegel i Europa. Vi citerar Kabir och Rumi. Vi har roligt och åhörare kanske tror vi kan mycket och är belästa och bildade. Detta vet vi också.

Efter denna roliga intellektuella nivå går vi lite djupare och blir allvarligare. Det gäller våra personliga sökanden. Vi har båda rötter i en varsin andlig tradition. Vi erkänner hur föga vi har haft andlig framgång, hur svårt det är, hur världen omkring oss hindrar oss. Vi talar om vår längtan till......till det Andra, till Himmelriket. Våra röster är tystare, mer innerliga. Språket är enklare, mer konkret. Inga citat av Kabir görs nu. Inga skämt dras. Insikten kommer att detta är ett spel. Vi låtsas vara...

Det går kanske att föreställa sig ett språk utan personliga pronomina. Man besöker landet, lär sig språket och upptäcker snart att det inte finns något riktigt ord eller uttryck för "jag" eller "mig" eller "min person" osv. Vilka svårigheter skulle detta innebära? Ganska många. En rad ord, särskilt verb, skulle få ersätta de personliga pronomina. Istället för ett ord som implicerar existensen av en identitet behövs lokaliserande och aktiverande ord, fraser som anger med viss precision vad som sker just där talaren befinner sig. Även fenomen som val och inställning till saker och ting som ska lokaliseras kan kanske anges utan att använda ett subjektivt uttryck. När individuella brott begås och måste noteras och dömas, eller andra utmärkande handlingar behöver uppmärksammas, behövs exakta angivelser både för individen och individens motiv eller medvetande anges i språket. Här är det ytterligt svårt att inte använda fiktionen om ett relativt fritt och väljande...

Det som sker är det här.

Detta är helt omöjligt att förstå med fiktionen om "sitt jag". I samma stund insikten - som inte är en tankeprodukt - kommer fram finns det ingenting att förstå. Helheten av det som sker är fullständigt omöjligt att beröra med begränsad formulering eller tanke eller idé. Den verkliga händelsen eller händelseutvecklingen sker hela tiden oberörd av om vi ser den eller om vi agerar med våra fiktioner.

Vad som ser ut som ett konstaterande som vem som helst kan göra och nicka instämmande till är uppenbarligen något helt annat, en sanning som förändrar perpspektivet helt och hållet för människor. Det liv som är verkligt tycks vara helt oberoende av den fiktiva berättelse som vävs kring ett jag. Upplevelsen av detta stora och förundransvärda liv som befinner sig här och nu, måste för att integreras kommuniceras till andra och tillåtas påverka erfarenheten av att leva. Den fåfänga jakten efter lycka och framgång upphör i samma stund insikten om...

De flesta människor förlorar sina "jag" kontinuerligt under en vanlig dag. Så fort något kräver uppmärksamhet och inte involverar ett ego - knyta skorna, cykla längs en gata, kliva på bussen, laga mat, städa, sköta toalettbestyren, leka med barnen - i dessa aktiviteter försvinner konceptet om "mig" eller "mitt" i regel. Sedan återkommer de hela tiden, typiskt när man sitter ner för att "tänka efter" eller "hämta andan". Vid fikat med arbetskamraterna återkommer "jaget" med full styrka, för man kan ju inte sitta tyst och inte vara "någon" - det skulle kännas illojalt.

I verkligheten finns aldrig detta "jag" annat än som tillfälligt koncept som ständigt försvinner. Det dyker upp ingenstans ifrån och försvinner till ingenstans. Det kan finnas en sorts vag känsla av att konceptet om "mig" väntar i kulisserna för att åter stiga in på scenen men så fort något kräver enkelt biologisk uppmärksamhet behövs inte denna scenfigur.

Men i en värld som bygger på denna fiktiva...

När en person finns, uppträder en historia, en berättelse. Men underliggande varje berättelse är detta ingen-person-land eller detta icke individuella medvetandet som är livet i sin essens eller sin helhet - något oändligt "större" eller det oändligt "innersta" - som funnits där hela tiden. Berättelserna dör ut i samma stund de berättas men denna levande oändlighet bevarar sig själv eftersom ingen historia begränsar det.

Det är som att skåda ut i nattrymden och se alla berättelser, alla öden, försvinna i dess väldighet. Att få vara en liten del i detta skådande saknar gränser. All identifikation med en begränsad historia i denna helhet är omöjlig. Denna helhet är "det rena landet" som en shinbuddhist uttryckte det. Det är ett oändligt land som ligger under alla identifikationer med personliga öden.

Därför finns det ingen erfarenhet som kan beskrivas som "erfarenhet av det oändliga" för i samma stund det var en begränsad erfarenhet fanns där en erfarare, ett...

Ingen-person-landet är stort och obegränsat på ett överraskande och fascinerande sätt. Men samtidigt är det hjälplöst och oskyddat. En invasion kan lätt ske från vårdslöst håll och inget egentligt motstånd kan bjudas. Det onda kan inte motstås, bara tas emot. Många människor längtar efter friheten i detta land men få tänker på den utsatthet och nakenhet som kommer med friheten. Trots att ingen såras sker ett sårande, trots att ingen är ledsen kan stor sorg drabba landet. Trots att det är ett gränslöst liv kan små begränsade anfall ställa till med stor skada. Skadan läks fort men kan vara intensiv under processen. Vanligt liv i världen innehåller en stor mängd krångel och kriser och dessa drabbar människor utan personer i högre grad än andra. De försvar som fixerade personer har, kan inte mobiliseras - det går inte att spela tuff.

En bild: det finns ingen spindel men nätet är stort och skört, det fångar känsligt upp allt som kommer flygande, glatt och...

När personen faller undan kan en rad reaktioner uppstå. Egot liksom klamrar sig fast vid sitt konstgjorda liv. Vid varje tillfälle till att "känna sig sårad" eller "känna sig förorättad" kommer personen vilja hävda rätten till sitt objektiva liv. Rädsla och osäkerhet inför det fullständigt okända i att ha en person eller en egen individ är vad som uttrycker sig i dessa reaktioner. Det är ett stort steg att inte längre vara någon - även om sanningen är att vi aldrig var någon. Den psykologiska vanan att äga en person som kan bli sårad eller kritiserad är så överväldigande att smärtfulla reaktioner kan förväntas. De upphör, klingar ut, men återkommer.

Människor som förlorar personens begränsning utvecklar känslighet. En kvinna berättade att hon var mycket sårbar flera år efter att individen föll bort som trovärdig. Hon kunde uppleva att hon utsattes för attacker från människor på arbetsplatsen. Just medvetandet om att ingen finns där som objekt för attacker...

Som ung träffade jag på en rad indiska tänkare och det blev uppenbart att grunden för många av dem var tillvaron som en sorts objektifierad icke-existens. Detta kan förstås inte stanna vid en teori eller en ontologi. Då blir det endast en svårförsvarad idealism.

Men på ett mycket verkligare sätt stämde denna insikt. Om egots fantasi om sig själv faller så faller också den "värld" som detta ego har. Den världen blir icke-existerande. Samtidigt lever verkligheten, den ter sig materialistisk och solid, den har regelbundenheter och funktioner, alltifrån mörk energi, mörk materia till materia och galaxen och till en liten planet där en biologisk evolution har skett. Objektifieringen finns alltså där, påtaglig och direkt. Empirismen stöder detta.

Det här blir ett problem för den som inte vill släppa idén om individen som definierande subjekt. - Men jag ser ju föremålen runt omkring mig! säger någon. - De är ju skilda från mig och jag är separat observatör av dem! Och...