INGEN PERSON

Psykologen McDougall hade en genialisk idé: han betraktade lust och olust som resultatet av ett försök att nå ett mål. I sin enkelhet är denna tes mitt i prick. För en människa som antar en personlig identitet måste lust och olust ständigt uppstå beroende på medvetna eller omedvetna mål för denna person. Det går inte att hålla uppe en person utan att fastna i målsättningar och ambitioner. Lars Levi Laestadius talade ofta om "ambitionsdjävulen" och den är identisk med självets uppehållande. I samma stund fiktionen om en person med personliga mål försvinner blir tillståndet i regel ett annorlunda. Naturligtvis spelar fysiska sjukdomar roll för tillstånden i kroppen, men en särskild form av olust eller lust dunstar helt enkelt bort när den isolerade individen faller undan.

Ändå lever många människor hela sina liv med personens försök att nå mål och i vårt moderna samhälle är det en självklarhet att dessa målförsök pågår. McDougalls tes kan dock användas som en...

En värld utan identiteter är en varm och innehållsrik värld. Genom att ingen äger eller kontrollerar perceptioner, processer, tankar eller känslor, blir livet ett friskt flöde. Ständig nyhet, ständig friskhet oavsett yttre omständigheter. En soldat berättade hur han mitt under häftig eldgivning fortfarande med en del av sin uppmärksamhet upplevde en stark levande klarhet som inte tycktes kunna störas ens av brinnande krig med omedelbar risk för att bli träffad.

Den vanliga reaktionen är annars ofta att avsaknad av identitet innebär något tomt och negativt för alla som drabbas av det. Det måste vara ett tillstånd av kris eller nöd. Detta är förstås en sorts propaganda, en dramatisering som det begränsade självet driver fram i en skräck för sitt öde. Det blir därför en viss förvåning när fenomenen ter sig rena och fräscha och utan habituell belastning. Psykologiskt betyder detta en smärre revolution i strömmen av intryck och psykiska akter. Det som uppfattades som...

Job säger sig vara kringstängd av Gud (gamla översättningen, kap.3) och egentligen är detta hans "jag" som blir en förbannelse. Det är kanske GT's viktigaste bok just därför att den visar på hur "kringstängdheten" fungerar. Job har lyckats i livet och kan inte för en stund inbilla sig att hans själv är i vägen för Gud. Så kommer olyckorna. Jaget förstärker olyckorna och vill dö.

När jaget faller undan blir händelserna sanning. Dessa händelser, vilka de än är, utgör den enda verkligheten - och den är magisk. Helt fri från den förbannelse Job slungar i ansiktet på alla som lyssnar, även hans Gud. Sålänge vi är hypnotiserade av en "inre person" kommer ingenting att räcka till, ingen omständighet vara tillräckligt bra. Job inser detta och kräver graven som vila, kräver döden som lösning såsom många som efter "moget övervägande" tagit sina liv. Är man tillräckligt kringstängd vill man ta sitt liv.

Så djup är hypnosen om ett jag. Det är inte en ordlek,...

Drömberättelse och tid sitter ihop som varpen i personens livsväv. En story och ett tidsförlopp. Mer än så är inte vårt "jag". Det är något berättat, av andra eller av ytterligare ett "berättarjag". Man kan berätta i presens eller välja något annat tempus. På nätet finns ett föredrag om att vara fiktiv story som är intressant och i sak riktig. (http://harnostudier.com/varafiktivstory.html) Den handlar egentligen om värdet i att läsa skönlitteratur och är riktad till elever på litteraturkurser.

Så fort vi tror att tid existerar har vi aktiverat en person "inom oss" och därmed skapat tidsuppfattning, en tidslinje att hänga upp händelser på. Ur detta kommer någon form av ödestro och för eller senare behov av tröst. Det är märkligt men alla berättade personer behöver tröst förr eller senare. Det är som om ensamhet uppstår genom berättandet. Ensamheten behöver tröst. Så berättas det om ensamheten och trösten, hyllmeter efter hyllmeter. Det sker ett lyssnande på...

Det saknas metod för att lägga ner jaget och dess pretentiösa ägande av erfarenheter. Att åka land och rike runt för att hitta sådan metod är fåfängt och nästan arrogant. Men ibland kan filosofin hjälpa oss att i alla fall skaka om lite bland våra fördomar om verkligheten.

Att som Berkeley se världen som uppfattningar är en intressant start. Det finns ingen här som har eller äger eller skapar dem. Men uppenbarligen är själva rörelserna, färgerna, formerna, texturerna, ljuden, kroppsförnimmelserna, dofterna -- uppenbarligen är de här som existerande. Och detta räcker. Omedelbar uppfattning är det som verkligen sker, det som verkligen finns.

Omedelbarhet i medvetande betyder också intimitet i medvetande. Allt som finns är intimt, direkt här, utan distans. Det blir barnlikt medvetande - vi ser oss omkring och ser medvetna uppfattningar, levande direkta texturer, rörelse, livlighet, former och färger. Någon kan tycka att livet blir barnsligt enkelt - eller barnlikt enkelt....

En person anteciperar alltid. Hur ska det gå i morgon? Dåligt. Hur ska det gå i morgon? Det blir nog jätteroligt. Hur ska det gå i morgon? Jag måste förbereda mig på det värsta!

Det är alltid något. En person förhåller sig alltid till den närmaste framtiden. När personen fallit bort, eller visat sig inte finnas, blir det lite poänglöst att antecipera över huvud taget. Praktiska detaljer finns alltid, men anteciperingen uteblir i stort sett helt.

Detta är varken bra eller dåligt. Visst är det skönt att inte känna söndagsångest inför måndagens arbete, men det är bara fritt från anteciperande. Det är inte heller någon speciell glädje inför att något ska bli väldigt roligt i morgon. Det är mer ett uppskattande av att det som sker just nu är det verkliga och ingenting annat.

Det är tydligt att många människor mår illa av negativ anteciperande. Men när det faller bort är det endast en verklighet. Vad som helst kan naturligtvis hända i morgon och det är säkert...

Vi kallar det vårt autonoma nervsystem - men det är förstås inte "vårt" och eftersom det sköter sig själv är "vi" inte ens med i leken!

Seendet är autonomt - det sker av sig själv. Hörandet är inte skapat av någon person någonstans - det sker av sig självt. Livet är autonomt och det behöver inte fingerat "jag" som ska vara den som ser, den som hör eller den som lever.

Genom fingerade centrala jag-fiktioner som vi föreställer oss, kan vi påverka och till och med förvrida en rad funktioner. Genom självsuggestion kan vi känslomässigt uppleva en rad overkliga ting som kanske till och med skadar oss. Men detta förändrar inte det första faktum att livet sköter sig själv alldeles utmärkt utan fiktiva personer innanför huden på vissa organismer.

I språket kan vi utföra en rad kreativa lekar med de personliga pronomina. Vi säger "jag ser dig" och det enda verkliga i detta är ett seende. Vi säger "du hör vad jag säger" och det enda påtagliga och sanna är ett hörande....

Det finns alltid innehåll. De pågår hela tiden. Men det är ingen där. Denna "någon" vi hittar på blir aldrig ett eget innehåll, bara en struktur som är fiktiv. Det är inget fel i att göra detta. Det bara är sant att det är overkligt, fiktivt, ja vi kan även säga fåfängt och faktiskt - en synd. Guds vilja kan ju endast vara det som verkligen sker, inte sammandragningen till ett "själv" som har innehåll.

Så innehåll pågår. En del är intressanta och bör studeras om det ger något. Andra faller bort så snart de dykt fram. En människa som nyligen upptäckt friheten från det fiktiva jaget blir ofta förvånad över hur lite som verkligen är intressant för vidare studier och hur mycket som bara var där i den fiktiva personens tjänst - sådant som skulle passa den roll vi antagit och försökt spela.

Förutom innehåll finns protokoll för beteenden i olika situationer. De är naturligtvis lika gamla som evolutionen och det finns ingen anledning att tycka något särskilt om...