INGEN PERSON

Vad blir konsekvensen av att förlora tron på den separata individen?

Det blir en vila för föreställningar om orsak och verkan, om enskilda personer inne i människor, om en egen person att visa upp eller försöka vara. Vila och tystnad är kanske de främsta kännetecknen för livet för en människa som lämnat individuppfattningen. Samtidigt blir världens krav på att spela en roll både roande och deprimerande. Det är roande för att spelet verkligen är ett spel - och spel kan vara riktigt underhållande just därför att man vet vad spel är. Deprimerande därför att andra människor verkligen är lurade och tror att verkligheten liknar detta spel. Orden "i världen men inte av den" får nu en konkret mening.

En annan konsekvens är blind kärlek. Liv och kärlek blir ungefär detsamma, en sorts odefinierad och odefinierbar kraft i sig. Den är blind för den kommer inte någonstans ifrån och är inte heller inriktad på någonting särskilt. Ibland syns den kanske i det stora leendet...

Jaget och världen är utan tvekan en dröm om separation och åtskillnad. Känslan av verklig fara håller drömmen igång. Eftersom känslan är en verklig process drömmer sig den falska separationen "verklig". Världen och fenomenen verkar vara "något annat" eller något "ytterligare" som blir ansträngande för den drömda enskilda personen. Oj så jaget jobbar på! Här behövs medkänsla och förlåtelse.

Kan drömmen upphöra? Ja eftersom den är ett sidospår som inte alls behövs, kan den upphöra och vakenhet kan blir allt som är kvar - vi är hemma igen. Allting går då lite långsammare, det finns ingen som yrkar på någon specifik förändring, förutom i rent praktiska och kroppsliga termer. Tillvaron visar sig gärna ha en magisk och beundransvärd karaktär.

Denna enkla och beundransvärda karaktär såg nog drömmaren men sidospåret krävde så mycket energi och en partiell blindhet rådde. Det blev så tröttsamt att hålla ordning på allt som skedde i drömmen. Dessutom...

Stora egon talar gärna om formatet på saker: stor konst, stor personlighet, stora problem, storpolitik, stora frågor, stora betydelser i viktiga, ja heliga texter. I detta landet Ingenstans där allt är fullt av liv men ingen enskild bor, saknas helt dessa format. Ingen känner till dem. Allt är fräscht som det nya, som den Nya Skapelsen - vilket varken är stort eller litet utan bara så här.

Att få vara det enda är nog. Det är alltnog. Som lekande barn är vi alltid djupt sysselsatta med detta alltnog.

Finns rädsla och oro i detta land? Svaret är att all oro och all rädsla är välkomna dit. Det går bra att känna vad som helst där. Sorg och trötthet är välkomna känslor. Det är ett öppet land.

Utan person eller centrum ser allt ut att sakna namn. Med det följer ofta en känsla av mjuk förundran, ett icke-vetande som har stort hjärta och är tillräckligt precis som det är. Men det är påfallande namnlöst, ordlöst och fullt av lust att bli utforskat.

Tingen och...

Inget jag och ingen skuld - men endast ett längtande "jag vill vara utan skuld"! Det är den mänskliga situationen när fiktiva jag hålls upp med tänkande och föreställning. Trots att skarpsinniga processdomare på 1600-talet reste till Härnösand och dömde häxor runt om i bygden och trots att dessa kvinnor själva var övertygade om att de var skyldiga till häxerier, förelåg det ändå ingen skuld. Ingen var skyldig någonsin.

Så ligger till med all skuld, som Nietzsche säger. Och detta kan också vara innebörden i bönerna "panem nostrum quotidianum et dimitte nobis debita nostra sicut et nos dimittimus debitoribus nostrae" (Vårt dagliga bröd giv oss idag och förlåt oss våra skulder!) Dagen ger vad den ger utan skuld. Det vi lägger till och som skulle kunna ha "funktionen skuld" - såsom i det historiska spelet mellan angivarna, de angivna och domarna - är från första början osakligt.

En rad saker som människor säger till vardags är ju ganska meningslösa redan från början, men när personen försvunnit är det ännu mer tomt på mening, vilket ger utrymme för hjärtas godhet och stillhet. Samtidigt spelar dock yttranden ofta en atmosfärisk roll, de skapar en stämning som hjälper upp livet. Utsläppt ur jagets fängelse blir detta än mer betonat. Då nästan alla självreferenser blir tomma kan de istället användas för hjälpande funktioner. "Jag tror vi gor sa här..." eller "det här är en underbär dag tycker jag..." betyder minst av allt något om någon separat individ utan är intuitiva sociala yttranden, sådana som filosofen Wittgenstein gav social mening snaräre an informativ.

Också alla tidsuttryck förändrar karaktär - ingen "annan" tidpunkt har någonsin existerat och kommer inte att göra det. Det blir endast sätt att handla och tala. Förberedelser sker som om en annan tidpunkt finns i en framtid. Finns inget enskilt centrum finns ingen tid som skulle...

I avnjutandet av ett liv utan pronomina blir dessa ord istället markörer för kamerapositioner, eller visuella perspektiv, för positioner ingår helt enkelt i de visuella sinneserfarenheterna. Det saknas all substans, all inbillad substans, all antagen substans, men istället finns visionen där, sensationerna, rörelserna, enkelt och naturligt tystlåtet, oförargligt.

Det finns därför ingen nödvandighet i att undvika första person pronomina; ändå är det skönt att göra det. Det ligger så mycket habituerad kontroll av tillvaron i dessa små försåtliga ord och Jakobsbrevets många varningar för vad tungan kan ställa till med är helt begripliga.

Yttranden sker i ett levande utan person med kroppens fenomenologi. Vare sig det är konversation eller anteckningar vid Egeiska havets strand (som denna just nu), kommer det inte från något annat centrum än livets egen fenomenologi.

Spelet med att placera ett jag eller utföra en agenda åt detta konstgjorda centrum är ibland...

Et dimitte nobis debita nostra - heter det i den vanligaste av alla kristna böner (Fader vår). Att vara en enskild person utgör just den "debita" som behöver förloras eller förlåtas. Och när lättnaden blir uppenbar ger erfarenheten vid handen att denna privata fiktion åtminstone en stund uppgivits.

När fantasin om ett jagiskt centrum förlåtits följer naturligt att det inte finns någon annan person i de människor vi ser och hör runt omkring oss och som vi ibland umgås med. Det är liv i överflod istället för en värld med enskilda “inre” figurer. Det är innebörden av den följande bönen - sicut et nos dimittimus debitoribus nostris. På svenska översätts det missvisande "dem oss skyldiga äro", vilket snarare stärker egot än förlåter andras fiktion om ett enskilt jag.

Så snart det är uppenbart att ingen finns där, uppstår paradoxalt nog en genuin respekt för alla levande varelser som ger liv och rörelse. Det är en gemensam uppmärksamhet som kan kallas kärlek....

När en avskild individ tror sig ha fri vilja är det snarare fråga om “frihet” i en fängelsecell, alltså i huvudsak en föreställning. Men när vi verkligen saknar individ eller person är frihet i sig redan för handen. Och det är fallet för alla människor.

Livet fritt från personens fängelse ter sig som en bildvisning, en bildinformation med emotionellt djup och deltagande. Detta resulterar inte i passivitet eller någon konstlad eller uppnådd likgiltighet. Tvärtom. Just genom att vara en generös bildvisning utan krav på projekt eller personliga investeringar, blir djupet i bilden intressantare och världens ljud får en mystisk och fascinerande karaktär. Detta går dock inte att använda som ett nytt projekt för jaget och därmed tappar många människor intresset för ett sådant liv, om de nu skulle få höra någon tala om det eller läsa en text som denna.

Det går bara att enkelt ta emot djupet och den mirakulösa karaktären på varje liten händelse i universum och framför...