INGEN PERSON

När det blir uppenbart att det inte finns några "vi" som har en värld i form av en berättelse, står det klart vad som ligger bakom orden "Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar
världen, finns inte Faderns kärlek i honom." (1 Joh 2:15.) Det första som "finns i världen" är den där personen vi inbillar oss innanför huden.

Det går inte bibehålla denna person och sen välja lite andra former av "värld", t ex byta ut storstadslivet mot klosterlivet, eller avstå från vissa handlingar och bara göra vissa andra, enklare eller renare handlingar. Det är lika mycket värld vad än man hittar på för varianter av liv i denna värld. Världen finns inte, det är det budskapet handlar om. Den finns inte därför att illusionen som hålls vid liv i en avskild individ redan är något fiktivt.

Origenes, kyrkofadern från Alexandria, sa tydligt ifrån att alla tempeltjänster, alla präster, alla sakrament och ritualer redan var överspelade genom kristendomen. De var...

Det paradoxala i livet är alltid att allt som skedde för fem minuter sen inte längre finns och det var ingen där när det begav sig. Vår föreställning om oss själva som fasta personer kan inte acceptera detta utan uppfattar det som omöjligt. Likväl är det absolut sant. Det förgångna är inte bara borta utan dessutom fanns det ingen person närvarande precis som det inte existerar någon här nu. Istället är det fulll levande skönhet och frid i form av ett sinnligt/andligt flöde som inte störs eller begränsas av något påhitt.

Samtidigt saknar alla människor något som världen med personen aldrig kan ge. Individen får aldrig nog och måste alltid göra mer, erfara mer ,förstå mer och bli mer. Detta att ständigt bli något annat är nödvändigt i fiktionen om ett jag och kännetecknar för skolpsykologin ett normalt utvecklingsbeteende. Många hyllkilometrara psykologi har etablerat detta jags framväxande i den kultur man lever i och skulle uppfatta det som ren anarki att se...

Troligen är det inte så många människor som lämnat personens fängelse, i vår kultur är trycket stort att bevara sig själv, utveckla sig själv, ta hand om sig själv, vara sig själv - det tycks ibland vara själva definitionen på mänskligt liv. Bland de som lämnat denna fiktion finns troligen ett antal som inte alls tänker på det i termer som passar sig för samtal.

En kvinna som lämnat jaget berättade att hon helt enkelt gått på en kurs och hört en talare nämna några ord om att personen inte finns annat än som koncept, och kvinnan reste sig, gick ut ur lokalen och lämnade kvar sitt jag därinne. Det gick ljudlöst och utan att märkas. Personen var borta, det var ingen kvar i henne och livet flyter vidare, nu lite lugnare, friare.

Förklaringen till det allmänna ointresset är att individen egentligen inte vill vakna upp ur sin begränsning. Istället vill individen ha tröst och bättre tillstånd och även bättre utsikter framöver. Att personen är psykologisk fiktion är...

En kollega sa: Jag har väl rätt kalla dig för en person när jag sitter och pratar med dig och ser din kropp och hör din röst ? Och självklart har han det. Det finns ingen person här men för den som tänker utifrån sin tro på sin egen person måste vi förstås ge tillåtelse att tänka sin tanke. Det är en fiktion likaväl men ingen kan tvinga någon att ge upp en föreställning som betyder så mycket för många. Det handlar mer om hur den här fiktionen hålls vid liv. När det syns hur detta sker finns möjligheten att den faller bort.

Men återigen kan det inte handla om en insikt. Vem skulle ha den insikten ? Det kan inte handla om förberedelse för vem skulle göra den ? Vem som helst kan studera ämnet "att förlora tron på personfiktionen" men det har inte alls med den händelsen att göra, den behöver ingen kunskap för att äga rum. Det beror förmodligen på att det aldrig funnit någon verklig person eller något verkligt jag. När vi säger att "det faller bort" talar vi om en...

En kollega sa: Jag har väl rätt kalla dig för en person när jag sitter och pratar med dig och ser din kropp och hör din röst ? Och självklart har han det. Det finns ingen person här men för den som tänker utifrån sin tro på sin egen person måste vi förstås ge tillåtelse att tänka sin tanke. Det är en fiktion likaväl men ingen kan tvinga någon att ge upp en föreställning som betyder så mycket. Det handlar mer om att själv inse hur den här fiktionen hålls vid liv. När det syns hur detta sker finns möjligheten att den faller bort.

Men återigen kan det inte handla om en insikt. Vem skulle ha den insikten ? Det kan inte handla om förberedelse för vem skulle göra den ?

När vi är små barn involveras vi alla i en organisation av bindningsbeteende. Därigenom utvecklas det beteende som är vår "individ". Det behövs en progressiv aktivering för att detta ska äga rum på ett normalt sätt. Här finns också grunden till många problem längre fram i livet - nämligen om denna aktivering av bindningsbeteende inte sker som den ska.

Det beteende som utgör denna första "individ" är ett biologiskt kontrollsystem, skulle vi kunna säga. I detta kontrollsystem finns omedvetna föreställningsmodeller av omgivningen och viktiga människor i den och även av ett eget själv, en egen aktiv person. Det finns aldrig något själv eller någon individ. Vad som finns är ett biologiskt kontrollsystem med vissa föreställningar som gör en hälsosam utveckling till människa möjlig.

När vi som vuxna blir medvetna om dessa föreställningsmodeller kan vi släppa dem för vad de är: kontrollsystem som inte längre behövs, eller behövs avsevärt mindre. I synnerhet när vi...

När man talar om detta ämne är det fullständigt naturligt att finna det omöjligt att förstå. Det är något absurt i att till exempel gå till ett föredrag för att höra att man inte finns, fast man sitter där och lyssnar så gott det går! Det personliga jaget finner det omöjligt att tro på ett sådant budskap.

Därför är jag noga med att betona att det inte är ett budskap i vanlig mening. Den hypnotiska effekt våra sinnen och våra habituerade reaktioner på sinnesintrycken dagligen och stundligen befinner sig under, gör att det är omöjligt att personen ska inse sin icke-existens. Så jag brukar lugna folk och säga att det är helt normalt att reagera så. Det går inte att tro på det. Men stanna inte där.

Poesin kan vara en hjälp. Emily Dickinson skriver: "I am nobody. Who are you? Are you nobody too?" Även om många tror att det är ordlek och poetisk konst med pronomina, är det just så det faktiska förhållandet är. Vi har aldrig varit några. Ingen är person. Ingen...

Det finns ingen person men vi kan säkert säga att vårt språk och vårt tänkande skapar en institution som vi kallar "individ" eller "person" och som vi sedan tillägnar en rad funktioner - som rättigheter, öde, status, kön, och dessutom en rad egenskaper. Tillsamman bildar dessa funktioner ett pussel som är svårgenomträngligt och som endast kan förloras i en rymd utan gräns, nämligen den fysiska verkliga rumtid vi redan lever i och som saknar gränser.

Filosofen Ian Hacking säger: "Institutioner, vanor och tankar är mer nära förknippade än man tror. Vi tänker: 'Det finns institutioner och sedan finns det vi individer. Vi är fångna av institutioner, men vi finns i alla fall som individer.' Men jag har en mer flytande uppfattning om hur vi formas i samhället. Våra institutioner, sociala beteenden, personligheter och språk formas i ett komplicerat nätverk, där det inte finns några prioriteringar. Utan institutioner skulle det inte finnas några individer. Det behöver inte vara...