INGEN PERSON

Att logera en person inom sig är den vanligaste grunden till oro. Även om vi vuxit upp i en trygg miljö och fått gott om känslomässig trygghet som bas för livet, kommer föreställningen om en egen person skapa oro. Vi vet också om detta, de flesta av oss, men i en kultur som betonar självbilden, är det svårt att finna en väg ut ur personens oro. En skildring jag hörde illustrerar detta. Den förmögne golfspelaren som har råd att mitt på dagen tar sig en golfrunda, slår sin sving och ser ut över det vackra landskapet och känner plötsligt att ha måste ringa sin fru för att säga: jag är inte lycklig. Livet är bra på alla sätt, känslollivet är stabilt och rikt, men lyckan är inte där, en oro finns därinne. Ibland tränger oron igenom som i desperation. Något är inte som det ska. I det läget kan sätta igång en hel karusell med självförverkligande, sökande, pröva andra karriärer, resan jorden runt. Det finns en stor marknad för distraktioner och sökande efter ro. Men...

När jag först kom in till ingen persons land mycket tillfälligt, kunde jag förskräckas av möjliga framtidsutsikter. Om jag skulle låta min föreställning om personligt liv falla - skulle jag då bli ensam och skulle jag då ta bort något väsentligt för mina nära och kära? Naturligtvis ställs dessa frågor av den neurologiska loop som vår fiktiva person till slut är. Men andra människor kan ställa samma frågor och på sätt och vis kan man svara på dem.

Ja man blir ensam - men det är den Hela ensamheten där allt involveras och får liv. Det är inte den där separerande ensamheten som egot alltid erfar. Och det är ju den som kan förskräcka, det är den som jaget ängsligt frågar kring. Det är ju ingen som blir ensam, men helheten av liv är ju fritt från personfiktioner och relativt sett är det ensamt. Det finns ingen där. Det är sant, men det är varken gott eller ont.

Den andra frågan - förlorar mina nära och kära en viktigt person? Där är det paradoxalt tvärtom...

I en värld där det aldrig har funnits personer finns ett stort lugn mitt i kaos. Du sitter i en konferens med röster och karaktärer runt omkring dig. Det finns ingen person där och allting flyter på sätt och vis bättre just därigenom. Problemet för andra på konferensen kan vara att de har en personlighet att kämpa med och därför är de halvt levande. En skugga finns i form av en personlig kommentar inom dem. Men detta sker verkligen i deras kroppar och därmed är det varken ont eller gott, det är verklighet att det sker.

När du på detta sätt är utan person och saknar person hos de röster och karaktärer som engagerar sig i det ni talar om på konferensen, är det också ett stilla medvetande om den Ende som är där, evig och icke-delad. Denna enhet kan ibland bidra med en lugnande energi på omgivningen, vilket de som tror sig vara personer kan uppfatta som positivt, eller ibland paradoxalt nog som hotande.

En tid efter jag befann mig i denna rymd där En lever kunde en viss...

När det som sker får ske utan person behövs inte heller några särskilda "personliga intressen". Förgäves frågas efter vilka intressen eller motivationer som skall styra vardagslivet. Men det är ju det vanliga som alltid behövs - mat, vila, aktivitet, samtal, se och höra allt fantastiskt som ständigt erbjuds i denna magiska värld. Men det finns ingenting där för "mig".

En viss förvånande karaktär av "vitt brus" uppstår när det inte finns något personligt intresse. Det är skrattretande enkelt och partikulärt; inga generaliseringar behövs, inga abstrakta koncept som ska fånga det som är verkligt. Beskrivningar går att producera men det blir av vanliga saker - molnen, bergen, vinden, människogestalter som rör sig på stadens torg, solens återspegling i havsvattnet. Ingenting ovanligt. Inget personligt intresse någonstans, endast verklighet.

För alla katoliker finns en sanning som vänder ut och in på livet: tag och ät, denna är min kropp...tag och drick, detta är mitt blod...

Den rationella personen finner detta omöjligt. När Jesus enligt Johannes säger detta, lämnar även hans egna följeslagare honom. Budskapet är absurt. Det går inte att bevara sin person, sitt tänkande, sitt sunda förnuft, och tro på detta vansinniga budskap.

Kanske den mest geniala läran i jordens alla religioner - vi måste lämna oss själva för att kunna ta emot eukaristin. Miljoner katoliker gör naturligvis inte det, de hämta "biljetten" varje söndag, som en teolog uttryckte det i sin berättelse om sin tonårstid. Det är en rutinhandling som inte berör djupet eller får någon att omvända sig. Nåden är objektiv men berör inte livet när vi får oblaten på tungan. Och vi hoppas att det gör något gott ändå, att det förhoppningsvis "tar".

När vi inte längre tror på fiktionen om oss själva är eukaristin självklar och vi möter...

När ingen personkult äger rum försvinner behovet av individuell motivation. Det hör till den konstruerade berättelsen om jaget att det måste vara motiverat till vissa handlingar eller vissa processer. Det visar sig när man ger upp personkulten att det allra mesta sker av sig själv - och mycket enklare än tidigare då en rad olika motiv alltid måste formuleras. Tyvärr gör skola och uppfostran mycket tokigt i den här riktningen - de försöker inpränta att livet bygger på individens motivation, istället för att låta studier och utveckling ske naturligt och fritt. Tyvärr innebära "jag känner mig så motiverad" ofta en inbyggd kult av den egna personen.

Individen är alltid målorienterad. När individen försvinner behövs inga mål längre. Eller rättare sagt: det fanns egentligen aldrig någon sådan individ som hade mål. Det hela var en inbillning som dock krånglade till livet ordentligt. Sanningen är alltid sådan att den inte kan göras till mål. Individen hittar aldrig...

När man lever det liv som ingen lever, spelar tiden inte någon roll. Visst måste man passa tider om ett jobb ska skötas eller en buss ska åkas med. Men vare sig tid eller rum bestäms utifrån någon individ. Allt är ett enkelt flöde utan något extra faktum i form av en fiktion om "jag" eller "mig". Det saknas alltså en relation till något annat, det existerar bara EN som inte placerar ut sig i perifera stationer.

Egentligen är det ju en tokig fantasi att det enda som finns skulle fördela sig. Varför skulle detta ske? Om vi tänker oss allt liv som en pjäs av Shakespeare - inte kan någon roll separera sig från skådespelet? Det är en befängd och egentligen väldigt patologisk idé.

Därför finns det ingen här som är något annat än det som sker. Allt blir då enkelt och mirakulöst på samma gång. Det är ingenting svårt med detta ! Det är det enklaste möjliga. Det sker hela tiden och för allt som lever. Den som läser det här är redan utan någon person, för det endast...

När livet är fullt utan att var en person får termen "opersonligt" naturligtvis en ny innebörd. Jag sa ofta till min fru i början av vårt samliv: "Ta det inte personligt", en fras hon inte tyckte om eftersom jag använde den fel. Jag använde den för att mildra effekten av något dumt jag sagt! Ungefär som om det bara var ett tjänsteärende och inte skulle uppfattas som personlig kritik. Okänsligheten maskerades med uttrycket "Ta det inte personligt". Men på den tiden var jag en person och försökte tillfredsställa något klart personligt begär av att kritisera eller fälla tveksamma omdömen.

Men när vi vandrar i verkligheten utan person tar man inte någonting personligt på ett nytt barnsligt sätt. Det är en vila i livet självt. Små ting i vardagen såsom mattan, fönsterrutan, ljuden från vedspisen (som jag hör just nu) när elden knastrar lite, vinden därute, en bil i fjärran, telefonens ljud för inkommande sms, det fladdrandet ljudet på tangentbordet - alla små ting blir...