INGEN PERSON

För mig började livet utan person när jag började studera fenomenologi. Det är en riktning av filosofin vid början av 1900-talet där Edmund Husserl var aktiv. Han fick influenser från psykologer som Alexis Menong och Franz Brentano. Det är tänkt som teoretisk filosofi men jag levde ju på 1970-talet så jag omsatte nästan direkt den "eidetiska reduktion" som Husserl företog till en praktisk och livsomvandlande filosofi. Hade jag talat med mina professorer om saken hade nog sagt att jag missförstått en del ! Men i mitt liv blev det det viktigaste temat över 40 års filosoferande och kontemplerande.

Vad jag gjorde som eidetisk reduktion var att se mig omkring och avstå från omdöme för att kunna ta emot alla objekt "såsom de är" eller som Husserl sa: "se sakerna själva". Det betyder i början att avstå från att fult eller vacker, stort eller litet, begärligt eller osmakligt, rätt eller fel. Att ta emot fenomenen såsom de är i sin oskuld - så uttryckte jag det ofta, väl medveten...

De problem som personen har - de kan vara känslomässiga, de kan vara moraliska, de kan vara fysiska - kan inte personen själv lösa mer än temporärt och skenbart. All ansträngning som personen ägnar åt problemet kan bara lite grann modifiera beteendet, inte lösa problemet. Ett ego är som en grop, du kommer inte ur den med den. Du måste så att säga lämna själva den person som är i gropen för att lämna gropen.

Det här är troligen vad Jesus menar med att träda in i Guds rike. Det är inte med din person eller ditt ego som det kan ske, det måste försvinna. Och det gäller moraliska problem också. När Jesus säger att inte ens en blick av begär finns i Guds rike så är det ganska uppenbart. Sålänge man är en person så kommer blickar av begär förr eller senare att engagera oss. Det går liksom inte att skära av blickens begär eller begäret inom oss efter ett eller annat. Synden sitter så att säga ihop med själva personen. Det går alltså inte att lösa detta problem med...

Vi säger saker om världen och ibland kallar vi detta objektiv kunskap, vetenskap, så säker kunskap vi kan nå med våra kognitiva operationer. Vi gör observationer, vi säger saker byggda på dem. Men någon gång i livet förlorar vi observatören. Observationerna fortsätter, vi ser och hör och gör experiment, vi använder induktion. Men observatören faller bort. Jag och många med mig har tappat observatören men vi fortsätter erfara världen och kan säga de här vetenskapliga sakerna om världen. Inget problem uppstår med observationerna - men observatören har försvunnit.

Det visar att observatören inte var nödvändig. Observationen och de distinktioner som den leder till är mycket användbara i praktiken. Men observatören, personen, jaget verkar vara helt onödiga tillägg. Visserligen brukar vi anse att barnet måste utveckla ett sunt jag för att vidare lärande ska kunna ske. Den biologiska integrationen kräver denna fiktion. Men som vuxna kan vi uppge fiktionen för den inte...

“Ut, ut, du korta ljus ! En skugga blott, som går och går, är livet. En stackars skådespelare som larmar och gör sig till, en timmas tid, på scenen och sedan ej hörs av...” (Ur Macbeth)

Vi har aldrig haft - på riktigt - den där skådespelaren inom oss, det är på låtsas. I barndomen lär vi oss att göra oss ett "jag" och den kultur vi växer upp i har sedan renässansens dagar hysteriskt byggt på att varje människa ska förse sig med ett sådant jag. En dag faller det bort och vi blir lättade.

Shakespeares rader kan handlar om det fysiska människolivet, förstås. Men ofta har Shakespeare även djupare lager av innebörd. Vårt liv - vad handlar det om? Jo, en timmes skådespel där en påhittad person får skugga erfarenheten. När vi upphör vara person försvinner också skuggan.

Hur ser det ut i verkligheten när skuggan är borta? Det är betydligt enklare att leva. Man blir barnslig i sin förundran över det allra simplaste, hundarna, matlagningen, till och med städandet....

Om du inte är en person så har du heller ingen framtid. Livet kommer ändå och alla saker sker, allt är handling och växling. Men du har varken gårdag eller morgondag.

Hur känns det? frågade en vän. Det känns som om nuet är fullt i sig. Med lite hänsyn tagen till nedvarvning och uppvarvning inför händelseserier, är det en sorts stillhet inne i stormens öga. Det är som mitt i det biologiska växlingslivet är det Ingen och därför inte någon observation av något.

Många traditioner vill stanna vid en inre observatör, en stilla vittne till allt som sker. Men det kräver en individ. När jag inte är en sådan, finns det heller inget vittne. Att låta livet vara liv utan att ens vara vittne till något - det är väldigt enkelt. Men då finns det heller ingen som belönas av friheten, ingen som njuter av den, ingen som nått något mål.

Och så är det. Livet är barnsligt öppet och det finns inget minne - annat än som speciell operation som kan behövas när någon frågar...