INGEN PERSON

När jag pratar med folk om detta kan någon säga: jag gillar det du säger men förstår det inte. Är det samma lära som många religioner talar om, att förlora sig själv?

Detta att man gillar det man hör eller ogillar det man hör, är tillfälliga känslor. För vem är det som gillar? Det handlar inte om att gilla ett budskap. Det här är inte ett budskap, eller en lära, eller ett försök att få någon att lyssna och kanske förändra sig själv. Det är inte en positiv psykologisk lära om hur vi blir lyckliga genom att kognitiv ändra vårt beteende.

Att det inte finns någon här är väldigt enkelt och naturligt, och mycket neutralt skulle jag vilja säga. Det är varken trevligt eller otrevligt. Det är liksom vädret - så som det nu regnar är det regnigt, så som det nu blåser är det blåsigt. Det är som det är. Om vi gärna vill höra saker vi gillar så kanske detta blir en besvikelse, för egentligen finns ingen där som tror sig gilla saker eller inte gilla saker.

När...

När det är klart att ingen person finns, att livet är för stort för det, blir det aningen absurt att se andras rädsla för att "förlora sig". I Marie Hermanssons roman "Himmelsdalen" förlorar en tolk sin egen person och är ingen alls, bara en handdocka som träs på en hand några timmar och sedan kastas undan. Han går in i en depression och kan inte arbeta.

Detta är den vanliga synen på att ha en person och att förlora den. Men sanningen är bättre - när vi verkligen ser hur ingen person finns här, infinner sig i själva verket en större trygghet än någonsin tidigare. Hela verkligheten faller på plats och är sig själv. Äntligen. Dessförinnan halkar allting om kring på basis av en fiktiv person eller fiktivt öde som ska föreställa "mitt liv".

Vi lär oss tidigt i skolan hur väsentlig min person är och den ångest som alltid uppstår när vi inte vet vilka vi är kommer som en följdriktig reaktion på dessa fiktiva antaganden om livet. Vissa barn motstår bättre denna...

Sitter du vid stranden och ser vågorna komma in med all möjlig sorts material, kan det förstås verka intressant att identifiera innehållet. Men det kommer ständigt nytt. Och egentligen är alltihop endast - material som kommer och går.

Så är också allt vi kallar vår liv. Som vågor sköljer material fram och tillbaka. Är det något problem med det? Nej, inte om vi lagt ner personen som vill och ska och borde engagera sig i något material. Eller rättare sagt, även mitt väljande "jag" är material som kommer och försvinner. Det som observerar vågorna är inte något sådant personligt jag, det är ett observerande bara, inte något personligt medvetande som observerar.

Skulle vi börja med dramat att identifiera oss med något av innehållen som kommer med vågorna, uppstår genast problem, ett obehagligt tänkande kring brist och "bör-vara". Också detta obehag passerar emellertid med vågornas rörelser. Ingenting går att hålla fast. Ofta görs patetiska försök att hålla fast:...

Det vi kallar den historiska känslan, förändrar inte saker och ting, inte heller upptäcker denna känsla någon ny kvalitet i det den talar om eller har kunskap om. Men den ger saker och ting ett nytt "djup" - vilket är en sorts fantasi många delar. Tänk bara på gamla svartvita foton från förr i tiden! När den "vetenskapliga" historikern går "bakåt i tiden" använder han eller hon dock inga andra metoder än att se på det närvarande och extrapolera detta fiktivt "bakåt". Vi är så säkra på att vi vet någonting när vi gör så.

Detta gäller både vetenskaper som paleontologi, geologi, lingvistik som den vanliga individens egen privata "historia". Det handlar om en sorts empirisk rekonstruktion men det sker också en parallell symbolisk rekonstruktion. Det symboliska innehållet är inte alltid lätt att se men spelar stor roll för individen. Utan denna symbolik är individen utan värde, bara en sorts mekanik. När vi börjar en mening med: "Jag minns hur det var när jag gick i i...

Det går inte att komma till en religion och försöka få den att ge den uppvaknade friden - den som ligger i att vi ser att just nu är allting utan problem eller svårigheter här där vi är. Religionerna ger endast svar på det som du matar den med i form av dina problem, dina begär, din avsaknad av något. Därför ser världen ut som den gör trots alla icke-vålds-religioner och goda former av religiöst motiverad etik. Människor kommer med ofrid och problem till religionen eller kyrkan och får bara en förlängning av detta liv tillbaka, fast med en positiv inriktning i många fall. Jesus säger: Kom till mig ni betungade! Men de tillåter inte att han lyfter av bördorna utan behåller dem.

När vi vaknar upp ur drömjaget med sin inneboende börda, är allt annorlunda. Då kan vi gå in i vilken religiositet som helst och vara i frid där. Vi ser oss omkring i kyrkan eller i moskén - är allt helt utan dilemma eller svårighet? Ja. I uppmärksamheten är det så redan. Varför vara i en...

När vi säger något om vad vi ser - vad sker då? Vi splittrar upp.

För strax innan vi sa något var vi endast vakna och allt var här utan problem, utan delar, utan styckevis verklighet. Vi kan alltid stanna i denna enkla utan-problem-närvaro-av-allt. Det kanske inte är att träna eller öva men definitivt kan vi vara där längre stunder än vi brukar. Vi ser oss bara omkring och kan direkt uppfatta - för det mesta - att ingenting utgör någon form av dilemma, eller någon form av problem. Allt är solitt vara.

Det solida varat har förstås alla tillgång till nästan hela den vakna tiden av dygnet. Där finns ingen tid, ingen person med historia i tid, ingenting att göra, ingen svårighet, ingen uppgift, ingen insikt eller förståelse. Ändå är det så stort, enkelt, tydligt. Ja det är infinit, saknar gränser, det är Gud. De här orden försöker beskriva, men såklart är det inte något där, så ingen beskrivning är adekvat.

Referensen till Gud och det infinita är farlig,...

Det har aldrig funnits någon agent, bara aktiviteter. Du lägger till olika antaganden om "din" agent och håller på så tills du tröttnar. Det är egentligen ingen idé att skynda på detta upptäckande. Det kommer när du tröttnat på antagandena. Det verkliga tar plats istället, enkelt och empiriskt som det är - ageranden, handlingar, rörelser, växlingar - liv.

Under dagen antar vi en persona för att "vara någon". Men när vi upptäcker det overkliga i detta blir det praktiskt att förenkla livet lite. När man antar en persona så hittar man ju ofta på uppföljningsärenden, "måste göra det och det" osv. Förenklingen låter oss vara det verkliga utan persona fler minuter än tidigare. Det blir mer verkligt under längre tid.

Personer som åker på retreater och meditationskursen försöker göra detta - men tar med sig antaganden om en persona, eller flera. Det blir en relativ vila, men ingen upptäckt av den verkliga aktiviteten. För filosofer och tänkande personer som teoretiskt...

Det vi kallar vår "personlighet" är, som C.S. Lewis en gång sa, endast en mötesplats för en rad olika krafter, olika begär och rädslor. Det finns inget riktigt centrum. Ganska många olika saker kan hända, beroende på de olika krafternas inflytande på hjärnan och kroppen.

När personen faller undan finns naturligtvis krafterna kvar, men ingen som är nämnvärt intresserad av att gestalta dem, låta dem bli handlingar och få konsekvenser. Det visar sig också att det aldrig fanns någon person, så ingenting har faktiskt fallit undan eller försvunnit eller "upplysts". Allt det där är endast tänkande kring.

Det är inte så att någon ny person eller någon ny identifikation tar över handlingar och känslor och tankar. Många drömmer om detta - att få lämna bort "sig" och får någon "annan" som centrum i stället. Erfarenheten visar oss att det "nya" återfinns i alla perceptioner, alla intryck, när personfiktionen slutat suggerera oss, hypnotisera oss.