INGEN PERSON

Vem är du?

Allt du svarar på den frågan är innehåll i en föreställning om en person, ett jag, en identitet. Och allt detta är inte du. Alla innehåll börjar nämligen och slutar, och alla innehåll förändras. Men det som verkligen är levande varken dör eller föds, varken begränsas av tid eller rum, varken är en person eller en individ eller en identitet. Det är mer levande än så.

Nutida populärpsykologi vill gärna säga att vi är socialt betingade till de innehåll som vi idisslar varje dag och tror är vi själva. De gamla religiösa uttrycken är vassare och tydligare: vi syndar och vi kan välja den trygga förvissningen istället. Och så en kraftig uppmaning: gör det! Be om nåden att få denna trygga förvissning som kallas tro.

Allt vi vanligen svarar på frågan "Vem är du?" ingår i ett antaget system av personligt tid-rum, i vilket en separat individuell vilja tänks initiera handlingar som är viktiga i berättelsen för individen, familjen eller samhället. Men...

Vem är du?

Allt du svarar på den frågan är innehåll i en föreställning om en person, ett jag, en identitet. Och allt detta är inte du. Alla innehåll börjar nämligen och slutar, och alla innehåll förändras. Men det som verkligen är levande varken dör eller föds, varken begränsas av tid eller rum, varken är en person eller en individ eller en identitet. Det är mer levande än så.

En person känner sig aldrig riktigt hemma i universum.

Så snart personen som fiktion är uppgiven landar "det här" och vi är äntligen hemma. Men det är förvånande, särskilt i vår europeiska kultur, hur kära människor är i tillståndet av främlingsskap. Hur mycket filosofi har inte gjorts av denna längtan hem, som ju förutsätter känslan av främlingsskap. Luther vill gärna att Jesus är gäst, inte hemma, på jorden. C.S. Lewis bygger mycket av sin tro på känslan av att vi inte är hemma. Men Jesus är född före all tid. Han är den genom vilken allting är skapat. Alltså helt hemma i universum och icke-universum, i allt vad synligt och osynligt är.

Det är en sorts död att ge upp dagdrömmen om personjaget med sin persontid. Ur personens synpunkt är detta obehagligt. Men det är en kreativ död. På andra sidan syns "det här" och livet blir aktuellt på ett nytt sätt.

Berättelsen om Adam och Eva säger: det är något fel på oss. Det är något fel på mig. I över 5000 år har troligen människan känt detta och utvecklat en rad religiösa and metafyiska system för att fixa problemet.

Problemet känns som rädsla eller ångest. Subtil smärta ligger under allt vi gör och allt vi gör verkar vara försök att ordna upp livet, göra det mindre oroligt.

Men så snart ingen person är här i denna stund, finns vare sig smärtan eller problemet. Väldigt förvånande men uppenbarligen sant. Istället finns ljus och ljud, rörelser och färger, händelser och processer, ständigt växlande tillstånd i kroppen och i miljön utanför kroppens gränser. Livet.

Detta liv har inget behov av läror och lärare, det är fullt som det är. Ingen behöver resa någonstans, det går bra att vara just där man är. Ingen fråga behöver besvaras, inget problem behöver fixas, inga känslor behöver utredas eller tolkas, ingen mening behöver ges, ingen text behöver...

I de mest ordinära konversationer har språket en rent fiktiv karaktär. Vi försöker ge den vi talar till en känsla av att man alltid är där. Det är inte alls sant. Bara när ord och tankar producerar ett "jag" är vi i någon mening där - för att strax försvinna. Men när vi pratar med varandra vil vi ge en känsla till den andre, en känsla av att lita på att vi finns där hela tiden. Vi förknippar det med ensamhetskänslor att inte ha den tilliten.

De allra flesta samtal vi har är i denna mening rent fiktiva. Konversationen är ett arbete med projektioner och föreställningar, ett arbete med fiktioner. I samma stund detta är medvetet återförs vi till det enda verkliga, det som sker och som saknar all fiktiv produktion. Samtalet går då lättare eftersom friheten från falsk tro gör att allt rör sig lättare. Språk är endast språk.

Många människor har en nyttig misstänksamhet mot språket. Det håller inte vad det lovar, kan många känna. När den medeltida trubaduren...

En person anteciperar alltid. Hur ska det gå i morgon? Dåligt. Hur ska det gå i morgon? Det blir nog jätteroligt. Hur ska det gå i morgon? Jag måste förbereda mig på det värsta!

Det är alltid något. En person förhåller sig alltid till den närmaste framtiden. När personen fallit bort, eller visat sig inte finnas, blir det lite poänglöst att antecipera över huvud taget. Praktiska detaljer finns alltid, men anteciperingen uteblir i stort sett helt.

Detta är varken bra eller dåligt. Visst är det skönt att inte känna söndagsångest inför måndagens arbete, men det är bara fritt från anteciperande. Det är inte heller någon speciell glädje inför att något ska bli väldigt roligt i morgon. Det är mer ett uppskattande av att det som sker just nu är det verkliga och ingenting annat.

Det är tydligt att många människor mår illa av negativ anteciperande. Men när det faller bort är det endast en verklighet. Vad som helst kan naturligtvis hända i morgon och det är säkert...

"The extraordinary thing about inventing a persona is that one is loathe to give it up, especially if the fiction sits comfortably".

Så skriver författaren till "A River Sutra", Gita Mehta (s 112). Och det är så sant som det är sagt. När vi skapat en person-fiktion som ligger bra i handen, eller stämmer med några viktiga syften vi har i livet, är det närmast omöjligt att släppa den.

Det intressanta är att vi vet någonstans att fiktionen är konstruerad som i ett spel där det gäller att vinna några fördelar. Vi vet att spelet inte kan fortgå så länge och vi är ibland helt beredda att ge upp personen för att bli fria. Men eftersom alla spelar är det svårt att stiga av spelet. Den bästa möjligheten ges i ett läge där rollen inte behövs särskilt mycket, t ex på en resa eller vid en ny arbetsplats eller vid en tid av arbetslöshet.

Huvudpersonen i Methas berättelse får tillfället genom läsning av de indiska puranas och en religiös omvändelse. Problemet med sådana...

Att ingen individ finns kan uppfattas som befrielse. Det är verkligen ingen här, vilka drömmar eller föreställningar vi än engagerar i språket och i sociala beteenden.

Men befrielse blir lätt ett program för en persondröm. Och då är det varken befrielse eller sanning om det som sker. Det har blivit en attityd, ett innehåll, en invikning i verklighetens flöde, en inbillning. Då blir det en oärlighet att kalla det befrielse. Ingen sådan finns i en person som är fri, en individ som är upplys, en själ som är frälst. Språket kan tvinga oss att tala så men det är ingen befrielse.

När det är uppenbart att ingen är verksam här där allt sker just nu, sker kroppsligen en avslappning. En neurologisk vila inträder eftersom ingen ansträngning att vara någon särskild pågår längre. En enkel vila karaktäriserar istället livsflödet.