En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

För kontakt, frågor och råd: janpeterottosson@gmail.se
(Jan Peter Ottosson)

***

Att ingen individ finns kan uppfattas som befrielse. Det är verkligen ingen här, vilka drömmar eller föreställningar vi än engagerar i språket och i sociala beteenden.

Men befrielse blir lätt ett program för en persondröm. Och då är det varken befrielse eller sanning om det som sker. Det har blivit en attityd, ett innehåll, en invikning i verklighetens flöde, en inbillning. Då blir det en oärlighet att kalla det befrielse. Ingen sådan finns i en person som är fri, en individ som är upplys, en själ som är frälst. Språket kan tvinga oss att tala så men det är ingen befrielse.

När det är uppenbart att ingen är verksam här där allt sker just nu, sker kroppsligen en avslappning. En neurologisk vila inträder eftersom ingen ansträngning att vara någon särskild pågår längre. En enkel vila karaktäriserar istället livsflödet.

Skrivet av ingenperson, 2011-12-01

Visa hela (0 kommentarer)

***

När idén om en person eller personlighet behandlas av akademiker händer ofta att de endast leker med begrepp. På svenska har Erik Ryding t ex uttryckt en ängslan att vi inte kan vara utan föreställningen om en person med personlig tid, förfluten och framtida. Vi skulle tappa lusten att leva!

Det motsatta sker dock när personen faller bort - det blir mer lustfyllt än någonsin. Det är en verklig illusion att projektioner in i framtiden behövs för att njuta av livet, eller tillbabaklickande minnen för den egna personligheten. Att vi dramatiserar vår individuella existens just med sådana projektioner är ett faktum som alla kan känna igen. Och vi kan lätt se hur vi tappar lusten just genom dessa projektioner.

Skrivet av ingenperson, 2011-10-27

Visa hela (0 kommentarer)

***

Det finns ingen som vilar i den stora Vilan - det bara sker när personen fallit undan för livet självt. Friden är så att säga sig själv och kan inte replikeras i andra individer. Det är ju populärt att tänka individuellt: rädda en själ till himlen är nog för ett missionerande liv; det lilla barnet vid havsstranden som räddar en mussla i taget och bär tillbaka dem i havet för att de ska överleva. Jag tror det är Augustinus som invänder till barnet att arbetet är meningslöst, men inser att det är heoriskt och det enda vi kan göra. Men denna heroism glömmer att det inte finns någon särskild individ, räddningen är redan ett faktum och det blir uppenbart när självet faller undan. Det är inte något märkvärdigt, det är ett vardagligt under. För Augustinus är undret genomfört på korset och räddningen är ett faktum. Det finns inga individer att rädda.

Det innebär förstås inte att vi bör undvika mission. Vi kan rädda andra hela vårt liv. Men sanningen är hela tiden...

Skrivet av ingenperson, 2011-10-19

Visa hela (0 kommentarer)

***

Det är inte ett etiskt program som stöder bortfallet av den enskilda individen. Men alla goda etiska program längtar efter den frihet och enkelhet, ja den skönhet som alla händelser visar när vi är utan den fiktiva rollen som ett "jag". Så etiken är involverad. Det vi söker genom etiken är en erfarenhet. Den finns här hela tiden så snart vi ger upp soliditeten hos vår individ. Flödet av liv, flödet av energi som är gott liv, presenterar sig omedelbart och blir själva luften vi andas.

Skrivet av ingenperson, 2011-10-06

Visa hela (0 kommentarer)

***

Utan person blir i regel "utan skript" eller "utan manus" - så att vi lever utan bestämda repliker eller bestämda historier. Det som dyker upp är det vi kan lita på. Vi erkänner öppet att inget skript finns skrivet för vad som ska ske i nästa stund. Paradoxalt nog ger detta vila, inte ångest för vad som bör ske eller inte bör ske.

Min son säger ofta "Det ger sig" inför olika problem som dyker upp. Däri finns lite av "utan manus", alltså en tillit till att det som träder fram ofta är det som "ger" sig och blir den verklighet vi hanterar. Så snart ett manus finns uppstår förväntningar och en oförmåga att se det som dyker upp som genuint och verkligt. Ändå är just det som träder fram utan manus det som alltid är verkligheten - ofta oväntat, alltid sig självt.

Skrivet av ingenperson, 2011-10-05

Visa hela (0 kommentarer)

***

Personalism som filosofisk strömning är centrerad kring ett begrepp. Detta begrepp kan betraktas som en specifik fantasiprodukt av den västerländska civilisationen. Vad många "personalister" t ex Erik Gustav Geijer eller Karol Wojtyla (Johannes Paulus II) längtar efter är en verklighet som är angelägen, rik, viktig, norm för livet.

Men "person" är ett av de mest komplexa och svårfångade av västerländska koncept. De stunder i livet då personen faller bort och vi befinner oss i en härvaro utan "någon" innebär dessutom en djup misstänksamhet mot begreppet. Personidén har kanske utvecklats genom en konstellation och ett samspel mellan intellektuella och historiska faktorer. Dessa faller undan som relativt obetydliga när livet självt s.a.s. uppenbarar friheten från dessa faktorer.

Varifrån kommer idén om en person rent idéhistoriskt? I en postumt publicerad artikel beskrev Adolf Trendelenburg ("Zur Geschichte des Wortes person", Kant-Studien 13 (1908)) förändringen av begreppet...

Skrivet av ingenperson, 2011-10-04

Visa hela (0 kommentarer)

***

Vi går i höstkvällen med ficklampor. Ljuskäglorna lyser upp något, men i nästa stund är det borta. De fanns kortvarigt som projektioner. De fick finnas kortvarigt i detta nu, sedan borta.

Sådant är livet med den mänskliga hjärnan. Högerhjärnan hjälper oss till full uppskattning av nuet, vänsterhjärnan att identifiera vad det var vi såg i ficklampans korta belysning. Som Jill Bolte Taylor säger, de båda hjärnorna tycks ha olika personligheter. Vid en stroke i vänster hjärnhalva uppfattade hon att världen blev en enda, nuet det väsentliga, alla människor en enda familj, välvilja och enkelhet överallt. Sedan tolkade hon detta som om endast höger hjärnhalva säger så om den får vara ifred för vänster.

Men i vilken normal situation som helst, där båda hjärnhalvorna är aktiva, finns denna perception och vi vet om det. Det är inte en bipolär situation för vad vi än tänker och säger, tror oss veta och tror oss vilja - så sker det nu, alldeles här. Och strax är det...

Skrivet av ingenperson, 2011-10-04

Visa hela (0 kommentarer)

***

Ibland är sociologer helt på det klara med att personen vi antar att vi är lever "scripts" eller lever berättelser. De glömmer dock ofta att varje sådant skript eller berättelse har en inbyggd "saknad" efter levande liv, eftersom varje centralt antagande om individen eller aktören tenderar leda till känslan av saknad av något. I samma stund denna känsla ersätts av levande liv glömmer vi ofta skripten vi skulle spela.

Så här skriver t ex två sociologer: "A script can be thought of like a script that an actor follows in enacting a play. Regular people do the same in ordinary life, although we're seldom conscious of it. We follow unwritten scripts that tell us what to think, how we ought to act in certain situations, what we should say and when. Such scripts define and organize our social experience, and are developed through social interaction with other people, by observing them and by learning from them. We then use these scripts, not only to guide our own behaviour, but to assess and...

Skrivet av ingenperson, 2011-09-29

Visa hela (0 kommentarer)