INGEN PERSON

När vi är kära uppstår en tredje faktor vid sidan av oss två som är kära i varandra. Det är själva kärleken som sitt eget varande. Den finns där liksom något som inte har med oss att göra - vi har bara plötsligt fått tillträde till denna dimension.

Något liknande sker när vi tappar individualiteten som separat fenomen. Det som sker - varat självt - är plötsligt närvarande på ett sätt som liknar som kärleken. Det är en annan verklighet än jaget och dess yttervärld. De båda försvinner i det tredje, levandeheten.

Denna levandehet är ingenting vi känner till. Den är större än så. Men den är sig själv och fyller kropp och själ och andedräkt och ljus och ljud. Denna levandehet är intresserad endast av sig själv, sin egen okända kärlek.

I vår kultur finns en berättelse om separationen - i början av Bibeln. Edens lustgård är den heliga levandeheten och kunskapen om "mig" sönderdelar effektivt verkligheten, skam uppstår, oro och smärta blir följden och ett...

Livet utan personjag är det ursprungliga livet. Så ser livet alltid ut. När vi lägger på idén om ett separat jag förändras egentligen ingenting - men vi får ett besvär. Sedan utvecklas strategier för att bli kvitt besväret!

Naturligtvis kommer den frid som själva livet har att så småningom påverka hela det mänskliga politiska och sociala livet på jorden - men som regel låter människor inte detta ske. Personjagens illusion kommer först och orsakar enorma lidanden och misstag. Många blir då "realistiska" och kallar detta den mänskliga naturen. Misstaget om separata jag blir förklarat som norm och endast "mystiker" kan vara fria från jaget i särskilda situationer.

Istället är livet från start utan denna illusion om "någon därinne". Livet självt är heligt i meningen helt och hållet fritt från illusioner och inbillningar. Dagligen återvänder vi till denna första helighet för så snart vi inte engagerar "min story" eller "vår story" så existerar inte separata...

Den gamla klassikern "Letters to a philosopical unbeliever" från 1780 är relevant för vår moderna tid. Joseph Priestley hävdar där att berättelsen om oss själva som karaktärer i ett dramatiskt upplagt universum är förutsättningen för en värdigt liv. Varje handling som denna vår karaktär och person utför är av största vikt för kommande evighet i glädje eller evighet i fördömelse.

Men den som släpper personjaget och därmed karaktären, kan istället lita på det som sker. Detta "det som sker" kan utan tvekan benämnas Guds förutseende och Priestley kan där få all den glädje i Gud som han söker. Han kan till och med få det utan gräns, i överflöd, eftersom personjagets karaktär inte längre behöver begränsa livet. Det är också denna gränslöshet han är ute efter - bara med en fiktiv central person som protagonist i dramat.

Priestley hävdar också, som många andra människor med centrala jag, att känslor och upplevelser blir större och värdefullare när vi...

För kristna filosofer är det viktigt att tro på berättelse. Att Gud är en berättare, att denne berättare kan gå in i sin berättelse om universum och bli en av figurerna i berättelsen och som sådan förändra förutsättningarna för alla andra figurer i berättelsen - sådant blir tänkbart och väsentligt.

Men när vi ser oss omkring ser vi ljus och rörelser, färger, former, processer som sköter sig själva alldeles utan någon berättelse eller någon figur i en berättelse. Vi kan när som helst börja berätta om det vi ser och hör och på så sätt skapa en världsberättelse. Men är vi ärliga är varje stund utan berättare, utan figurer, utan personer eller individer. Varje sådan person eller berättare skulle begränsa den verklighet som vi ärligt uppfattar. Livet är större.

Detta större kan förstås vara Gud. Muslimer säger: allahuakbar - Gud är större.

I romanen The Shack finns många tankar som pekar tydligt på fiktionen - ja lögnen - i övertygelsen om ett oberoende individuellt jag. Lögner, säger en av huvudpersonerna, är som små borgar, inom vars murar vi försöker känna oss säkra. Innanför dessa murar lever vi våra liv och manipulerar andra utanför murarna. Dessa murar består av ursäkter och försvar för "mitt" oberoende. Vi beskriver vårt liv utifrån "rättigheter" och "skyldigheter" men i centrum finns ständigt det oberoende fiktiva jaget.

Detta inbillade individuella centrum innanför murarna försvarar människor med en otrolig envishet, säger samma huvudperson i romanen. Den egna självständigheten är en inbillad skatt som samtidigt är en sjukdom, en sjukdom vi håller fast med alla medel. Människor finner sin identitet i detta sjukdomstillstånd, i detta trasiga tillstånd finner de sitt "personliga värde", sin "värdighet" - alla dessa ord som låter värdefulla och förtjänar att försvaras.

Verklig nåd, verklig...

Tidslinjen som jaget skapar för sin historia finns aldrig här. Den finns alltid någon annanstans, den är tänkt, den är fiktiv. Denna tidslinje är aldrig verklig. Ändå fascineras vi av den och fastnar i begär kring vad den ska innehålla och vilka egenskaper som kan ges den i en beskrivning av den. När människor möts och berättar vad som hänt sedan sist, sätter dessa fantasier igång. Vi konstruerar berättelser som aldrig ägt rum, annat än i fiktiva konstruktioner med ett centralt "jag" i centrum.

Att hitta på en "person" eller en "individ" och sedan driva detta projekt leder ofta till besvär och obehag. Kroppen reagerar förr eller senare på det misstag som görs. Det gör ont. Dagdrömmen om ett separat "jag" som ska lyckas i världen eller utföra uppgifter i den, skapar smärta i våra organ. Kroppen är inte gjord för att klara av långvarig smärta av det slaget. Det leder till sjukdom att ständigt repetera denna fåfänga dagdröm om en värld med tid och individuell uppgift i tiden.

När vi några sekunder ger upp den individuella tiden uppstår genast en lättnad i kroppen. Det blir en lätt värld överraskande snabbt. Kroppen får vila. Vi mår plötsligt väldigt bra. Denna lättnad har människor i alla tider upptäckt och som en öppen hemlighet visar den vägen till frisk glädje och tacksam lättnad. Det finns ingen individuell tid och så fort detta är uppenbart försvinner alla kramper som skapas genom sådan fiktiv individuell tid. Misstaget har försvunnit. Även om vi...

När inte jagfiktion aktiveras är vi på sätt och vis utan centrum. Samtidigt kan vi ha full uppmärksamhet på detta icke-centrum, såsom ett stort fält - där allt möjligt dyker upp och försvinner.

I klassisk psykologi finns detta berört: i sin beskrivning av medvetandet använde Wilhelm Wundt sig av en analogi. Han utgick från begreppet synfält. I synfältet har medvetandet ett centrum och en periferi.

Medvetandeinnehåll dyker nu upp i fältet. De kommer först in i den perifera delen för att där under vissa omständigheter röra sin in på det centrala området, menar Wundt. Dessa perifera innehåll kan bli föremål för fokuserad uppmärksamhet av hjärnan - apperception. Vi kan förenklat säga att innehåll antingen är perifert medvetna eller fokuserat medvetna. Då ett innehåll appercipieras är uppmärksamheten aktivt inriktat mot detta.

Men vi kan tillägga att i centrum för apperceptionen finns ingen. Precis som neurologen David Eagleman menar, är allting inkognito i...