INGEN PERSON

När det inte är sant att "någon" är här i det flödande livet med alla intryck och rörelser, är det också tydligt vad Jesus menar med sitt välkända: Jag är vägen, sanningen och livet (Joh.16,6) Jesus insisterar på att när man ser honom ser man Fadern. När man ser det som sker här och nu ser man Fadern. Det är denna betoning av "det som ni redan ser och hör" som inte uppfattas av Filippos. Han situerar inte Fadern i Jesus och allt sker som sker i det levande nuet. Han fantiserar om "andra" former av uppenbarelse. Han ber genast Jesus visa Fadern istället för att lyssna på vad Jesus just sa. Detta är för övrigt typiskt för många undervisande dialoger.

När Fadern är uppenbar och synlig i det som är uppenbart och synligt är Jesus vägen och sanningen, ja han är själva livet. Själva livet är enormt mycket rikare och starkare och renare än någon utvald, avgränsad form av verklighet. Vi är alla redan vägen och sanningen, vi är redan livet. Synden kommer in när vi...

Begåvade med fiktiva jag kommer vi alltid att söka projektioner som passar världen. Novalis uttryckte det så: vi är inget annat än dessa projektioner. (Fragment 1798). Allt vi gör i detta jagliv måste bli engagemang i själva projektionernas former - ha familj, vara ingenjör, vara pappa och farfar, vara kyrklig, vara centerpartist, vara passionerad golfspelare osv.

I ensamma stunder anar många att bakom projektionerna finns ingenting. Det som finns är detta som nu sker. Bakom projektionerna finns det omnipotenta ingenting, det som inte berörs av någon projektion, inte ens den som talar om "ingenting".

Vi är, säger Novalis, personifierade omnipotenta punkter. När punkten upplöses blir omnipotensen kvar utan några punkter. När det som hela tiden är låtsas vara något som delvis inte är, eller bara är tillfälligt, sker en projektion utan verklighet. Snart är den över och realiteten kan återställas - eller upptäckas vara närvarande under hela serien av projektioner.

Det är...

Den levande helheten som saknar person kan inte bli kunskap eller erfarenhet. Snarare har de mekanismer som bildar kunskap eller känner igen en erfarenhet fallit undan. Kvar blir en okänd pågående verklighet. Den är helt full i sig själv men känns inte igen ellr bevaras eller förnyas.

Detta kan låta som ett neutralt tillstånd. Men det är varken neutralt eller något annat. Det är helt enkelt fritt från bestämning efte1som det. Är okänt. Ingen vet något om det. Ingen kan skildra det. I någon mening är detta det bästa som kan inträffa i en människas liv - men det inträffar inte för någon eller utgör något. Kanske vi kan säga att själva uteblivandet av gripandet och begripandet är det stora och enkla.

Finns det någon vakans? kan vi fråga när vi söker jobb.

Men ordet vakans är också användbart på rätt igenkänning. Det saknas en centralt arrangerad observation som får benämningen "jag". Vakans gäller som det ursprungliga. Sedan kan vi i olika situationer spela det spel eller utföra de funktioner som gäller för platsen - t ex att hjälpa varandra och ta hand om vår planet.

Augsutinus Baker använder ordet vakans på detta sätt. Han menar att Marta befinner sig i världens "turmoil" medan systern Maria valt den bättre vägen och har vakans. Denna vakans innebär en inre uppmärksamhet på det levande, det verkliga, den heliga verkligheten. Uppmärksamheten saknar också namn, liksom objekten för den.

När livet är vakant och öppet, spelar det ingen roll att själva tanketjänsten aldrig slutar vara orolig eller sökande. Tanken är en service som just behöver vara sökande och otillfredsställd eftersom den ska tjäna olika föreställningar om framgång eller lyckosamma...

Det här är ingenstans - och här är underbart att vara. För ingen.

All den tid vi spenderat som en fiktiv "någon" har varit teater. Nu är det verkligt. Detta är ingenstans alls. Det har ingen tidpunkt. Det är ingen här. Och detta är vila, klarhet, medvetande, sällhet.

Man kan frestas utropa som de gamla poeterna - O sälla ingenstans!

Men vid utrop är det lätt att åter skapa något och göra det till någonstans. Tanken gör det nästa på en gång och tvekar inte att skapa en ny religion! Då får man snart lämna även det.

Många i historien gör mystisk av ett ögonblicks frihet från innehåll. Men då skapas åter nytt innehåll som en fiktiv person måste tänka på. Det här som nu händer är ingenstans och ingen befinner sig i det som verkligen händer - hur skulle det vara möjligt? "Stans" betyder "stanna upp" och det levande är således ingen "stans", det stannar aldrig upp, vare sig i tid eller plats eller i någon.

Människor i utsatta situationer - stora syndare,...

Ibland säger någon: Jag känner mig hotad och rädd på grund av en del privata omständigheter. Hur kan jag släppa denna jag-känsla. Själva obehaget håller den vid liv! Oron föder fiktionen om mig själv.

Men helheten, det som sker nu, bryr sig inte det minsta om huruvida du är orolig eller inte. Du kan ju själv se detta som nu sker, det observeras, eller hur? Och nu syns det att ingen bryr sig det minsta om huruvida du släppt ditt oroliga jag eller inte. Det spelar alltså ingen roll, eller hur? Om du är olustig så pågår allting ändå, det är uppenbart eller hur? Om du är orolig eller lugn, det spelar ingen roll ur Alltings synpunkt. Ingenting förändras av att du är lugn och fridfull, glad eller ledsen, orolig eller lycklig. Det är väl alldeles uppenbart just nu?

Den enda som bryr sig om tillståndet eller omständigheten är just den overkliga och påhittade kontrollören som skulle "finnas" inom dig på något sätt. Ingen annan bryr sig, eller hur?

Vi har väldigt lätt...

Ingen gör detta - detta som nu sker. När drömmen om en egen privat person faller syns det väldigt tydligt att hela scenariot vi befinner oss i inte är en produkt av någon. Filosofer har alltid varit detta på spåret, René Descartes skulle kunna ha skrivit "cogitans, ergo non sum" - att alltså ett uppfattande sker av det som sker, men just därför finns inget ego där som producerar något innehåll. Berkeley kom närmare med sitt "esse est percipi" - där det alltså inte står percipio. Det är helt enkelt ingen där utan det sker alla förutan.

Men sålänge drömmen om jaget uppehålls tror många att de åtminstone skapar något lite i sina omständigheter. I någon mån vill man vara herre på täppan, äga sitt eget liv, leva sitt eget liv, köra sitt eget race och allt vad vi säger. Men vad som än sker är redan där när det sker och ingen producerar det. De språkliga pronomina i första, andra och tredje person är etiketter på något som inte finns såsom orsak eller skapare. Gud...

Ett psykologiskt fenomen är "residual smärta" som innebär att en omedveten eller medveten målsättning inte uppfylls eller riskerar inte uppfyllas. När ingen person antas finns inga målsättningar alls eftersom existensen är fullständig och komplett, vilande i sig själv och ytterst levande. Men trots detta finns ibland en residual smärta från tidigare fiktiva "jag" som vill uppnå något i världen.

Det är ett intressant fenomen som psykologen McDougall studerade på sin tid. Svängningarna mellan lust och olust som människor lider av beror direkt på målsättningar som endera tycks uppfyllas eller riskerar inte uppfyllas - eller tydligt fallerat. Allt är skuggor och fiktiva spel men i kroppen känns den residuala oron, smärtan eller ångesten. När människan plötsligt ser vilket nonsens detta självskapade lidande egentligen är öppnas ögon och öron för existensen som den sker framför oss just nu! Vilken härlig kropp - den lever! Att andas - ljuvligt! Hör på ljuden -...