INGEN PERSON

När en människa släpper iden om en egen person som bossar och ger uppdrag, uppstår helgdag istället för vardag. Det blir helig tid - eller ingen tid, det blir sabbat eller helg. Sålänge fiktionen om en separat chef upprätthålls blir allt vardag och arbete.Vi proletariseras. Lediga dagar tjänar arbetsdagar, vila är till för att återkomma till arbetet. Alla fascistiska rörelser bygger på denna totalisering av arbete - arbeit macht frei som det står på en viss skylt.

När helgdag infaller som symbol för vårt liv i sin helhet, blir det förstås också en festlig karaktär. Vi känner hur friheten och heligheten är det naturliga, hur ansträngningen och den personliga berättelsens ödeskaraktär upplöses. Josef Pieper tar upp tre drag i helgdagens sätt att forma vårt liv: avslappning, ansträngningslöshet och överlägsenhet inför alla funktioner.

Avslappningen är släppandet av "chefen" eller arbetsgivaren som finns så fort en egen person finns, ett eget avskärmat...

Mottagandet av våra uppfattningar är perfekt. Det är bara när vi inför en fiktiv komplikation som denna omedelbara fullhet försvinner för oss. Vi leds då in i en pretension som gör världen obegriplig.

Pretensionen inför ockulta substanser som ska tänkas som bärare av egenskaper. På detta sätt slutar vi lita till de uppfattningar som ständigt utgör det levande livet. Även modern naturvetenskap tror på denna abstrakta dolda fiktion. Det blir en sorts motsägelse till varje levande minut av levande livet.

När vi vaknar på morgonen, redan innan vi slår upp ögonen, presenteras ett helt spektrum av rena händelser och sensationer i kroppen, som vi direkt uppfattar. Dessa är helt kända, de är alla precis som musiken bara sig själva, fullt kända som uppfattningar, fullt verkliga händelser i livet.

Tanken må blixtsnabbt söka sig till sina fiktioner - att vi är någon som ska spela ett spel i en spelvärld - men dessa sensationer och kvaliteter är där. Värme i kroppen, kanske ett illamående i magen, en ömhet i en axel vi legat på, en stel arm, en trötthet i kroppen. Vi kan, som vissa människor gör, gå genom kroppsdel för kroppsdel för att göra dem medvetna. Dessa uppfattningar är fullt sanna, fullt verkliga. Trots att tanken försöker fladdra till skådespel och fantasier om att uträtta saker eller passa sig för saker eller undvika saker under den kommande dagen - så finns de verkliga uppfattningarna där. Vi kan lätt se bort från spelets distraktioner och återvända till att...

Platons grottliknelse kan läsas och förstås som det påhittade jagets liv. Att vara någon som ska befinna sig centralt och ha kontroll eller påverka genom intentioner, är att krypa in i en grotta. Notera hur skönt det är för aktiva människor med starka egon att komma hem och ta av sig kontorskläderna och sjunka ner i soffan. Egot bevaras men skillnaden från slavtillvaron på arbetet är markant. Arbete har i modern tid fått funktionen av en grotta där ett jag ska spelas upp och ansträngas under arbetstiden.

Till grottliknelsen hör dock något mycket allvarligt - det är att kasta bort livet. Att sitta i grottan och försöka tro på skuggbilderna är inte att endast ha en teori om vad som är verkligt. Naturligtvis är det inte fel att göra det. Det är mycket svårt att undvika. Men det är osant och egentligen inte möjligt. Det är en pseudoverksamhet med pseudoproblem. Ändå lider förstås de flesta i grottan. De lider även när galningen kommer in utifrån och berättar att...

Thomas Merton skrev en gång: "Många människor lever hela liv i försöket att spela sig själva".

Det som händer när "en person" kräver något inom oss, liksom den lagiska rättfärdigheten Luther kritiserar så häftigt, är att vi försöker spela "någon" som uppfyller kraven. Vi är lagens slavar. Det kan ta sig så många uttryck: arbetslivet, relationer till andra, status, hus, hem, kläder, utseende, karriärsval, sätt att betrakta maktrelationer osv. Det är som Luther säger en hel värld. Världen under lagen. Vi försöker spela oss själva i en ordning vi uppfattar som rättfärdigt krävande. Ett "nödvändigt ont" som många skulle säga.

Men det är en fiktion, allt detta. Den omedelbara sanning vi alla lever i är de ljud som nu hörs, de synintryck som nu bildas, de kroppskänslor som nu pågår, alla de oräkneliga processer som pågår i det levande flödet av händelser. Oswald Spengler försökte beskriva de olika samhällsklassernas fåfänga försök att gripa och...

En flicka frågade hur det går med könstillhörigheten om känslan av att vara någon upplöses. Men i samma stund hon verkligen frågar sig om det finns någon flicka eller pojke där blir saken uppenbar. Det finns ingen där. Vi kan naturligtvis tänka oss och göra observationer som ska stödja teorin om könets funktion men detta är ett senare konceptuellt tänkande. Det finns ingen man eller kvinna, pojk eller flicka där. Det finns ingen könstillhörighet i detta medvetna nu, i detta levande liv.

På sjukhusen frågar många sköterskor patieneterna om de vet vad de heter eller vilket personnummer de har. Detta för att se om de kan tänka logiskt och minnas något. Rätt svar är dock att ingen har något namn eller personnummer, det är endast konventioner och symboliska representationer. Men vi kan naturligtvis visa att minnet fungerar. Det är en helt annan sak, en enkel och intressant funktion. Det första är ett antagande om en fiktiv central "person" medan det andra är en vanlig...

Rumi skriver i en dikt: "The host who has no self is here. We look into each other's eyes". Men detta är inte diktens stora klimax utan just så de är i en dag i Rumis liv, i en stund vilken som helst i livet. Så här ser en längre del av dikten ut i Coleman Barks tolkning från persiskan:

Planets go wherever they want.
Venus sways near the North Star.
the moon holds on to Leo.

The host who has no self is here.
We look into each other's eyes.

A child is still a child
even after it has learned the alphabeth.

Solomon lifts his morning cup to the mountains.
Sit down in this pavilion,
and don't listen to religious bickering.
Be silent as we absorb the spring.

Att leva i ingenpersonlandet är vardag, alla stunder och ingen stund särskilt. Planeter rör sig, sandmålningarna görs av tibetanska munkar och suddas sedan ut. Själva värdet ligger i förgängelsen och att gästen inte har något själv utan befriar oss.

Existens kan endast vara något som presenteras, alltså görs levande just nu. All annan existens ter sig som rent ideell, eller endast antagen. Ungefär som den "person" vi antar oss vara. Just nu händer något och det är levande existens - oändligt värdefull och ändå bara sig själv på ett suveränt sätt. Men någon annan "person" kan knappast finnas. Det skulle förutsätta en identitet och någon sådan är svår att finna.

Identitet tycks förutsätta att något är vad det var. Och det förutsätter i sin tur att allt inte förändrats. Men dels märker vi att allt ständigt förändras, dels kommer vi inte åt "det som var". Därmed finns ingen identitet eftersom den förutsätter ett "lika" mellan det som nu är och något som var.

Allt detta har flera filosofer gått genom för många sekler sedan. Men i praktiken är detta väldigt goda nyheter. Det som inte finns behöver inte antas finnas - särskilt inte då det bildar en tyngd, en depression, ett hinder och en förminskad...