En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

För kontakt, frågor och råd: janpeterottosson@gmail.se
(Jan Peter Ottosson)

***

Rumi skriver i en dikt: "The host who has no self is here. We look into each other's eyes". Men detta är inte diktens stora klimax utan just så de är i en dag i Rumis liv, i en stund vilken som helst i livet. Så här ser en längre del av dikten ut i Coleman Barks tolkning från persiskan:

Planets go wherever they want.
Venus sways near the North Star.
the moon holds on to Leo.

The host who has no self is here.
We look into each other's eyes.

A child is still a child
even after it has learned the alphabeth.

Solomon lifts his morning cup to the mountains.
Sit down in this pavilion,
and don't listen to religious bickering.
Be silent as we absorb the spring.

Att leva i ingenpersonlandet är vardag, alla stunder och ingen stund särskilt. Planeter rör sig, sandmålningarna görs av tibetanska munkar och suddas sedan ut. Själva värdet ligger i förgängelsen och att gästen inte har något själv utan befriar oss.

Skrivet av ingenperson, 2011-02-21

Visa hela (0 kommentarer)

***

Existens kan endast vara något som presenteras, alltså görs levande just nu. All annan existens ter sig som rent ideell, eller endast antagen. Ungefär som den "person" vi antar oss vara. Just nu händer något och det är levande existens - oändligt värdefull och ändå bara sig själv på ett suveränt sätt. Men någon annan "person" kan knappast finnas. Det skulle förutsätta en identitet och någon sådan är svår att finna.

Identitet tycks förutsätta att något är vad det var. Och det förutsätter i sin tur att allt inte förändrats. Men dels märker vi att allt ständigt förändras, dels kommer vi inte åt "det som var". Därmed finns ingen identitet eftersom den förutsätter ett "lika" mellan det som nu är och något som var.

Allt detta har flera filosofer gått genom för många sekler sedan. Men i praktiken är detta väldigt goda nyheter. Det som inte finns behöver inte antas finnas - särskilt inte då det bildar en tyngd, en depression, ett hinder och en förminskad...

Skrivet av ingenperson, 2011-02-19

Visa hela (0 kommentarer)

***

Om ingen särskild person finns har det heller aldrig funnits någon sådan. Detta erkännande och igenkännande sker om och om igen. Vi erkänner att alla projekt försvinner redan när de förverkligas. Vi känner igen en stor frihet som inte är bestämd, ett "kunna-vara" som gamle Schelling kallade det. Denna igenkänning sker ständigt pånytt. Vi föds bortom begränsningen på nytt. Det är innebörden, kan vi säga, med "på-nytt-födelse".

Försvinnande är alltså den naturliga processen. Befrielse från person sker igen och igen och igen. Det kan också kallas negering av det som tycks ställa sig upp och "vara" något och därmed låsa fast en fiktion i livets flöde. Det är den vanligaste orsaken till smärta. Negeringen kan också vara smärta, men av befriande natur, ungefär som att ta bort ett plåster som inte gör nytta längre. Det sitter lite fast i huden och sårskorpan.

En anekdot lät så här: någon ringer upp och säger att tiden tagit slut idag. Man svarar: ja det är ok,...

Skrivet av ingenperson, 2011-01-30

Visa hela (0 kommentarer)

***

Det är myternas stoff som tänker oss. Detta sa en gång antropologen Levi-Strauss och det är tänkvärt. Myten om oss själva som ett personjag är en av de starkaste.

En myt är meningsbärare. I samma stund vi inte re-agerar myten finns ingen särskild mening där. Ett sekelskifte tycks bära mening - vi pratar och firar och känner. Men naturlig tid har inga sådana speciella tidpunkter eller meningsbärande tillfällen. Naturlig tid - vilken är tidlös eftersom den saknar historia - agerar sig själv som liv, utan särskilda meningsbärande moment.

Poesi är också meningsbärande - men när Rumi diktar blir poesin upplösande och befriande. Som här i Coleman Barks engelska översättning:

As you start to walk out on the way
the way appears.

As you cease to be
true life begins.

As you grow smaller,
this world cannot contain you.

You will be shown a being
that has no you in it.

Skrivet av ingenperson, 2011-01-25

Visa hela (0 kommentarer)

***

Döden är vila från erfarenhet. Det kan inte vara skrämmande eller negativt. Tankens form av berarbetning av intryck är ett ofta mödosamt arbete. Detta upphör i döden och resultatet är vila. Det som är verkligt är istället något annat - infinit medvetande. Detta kan jag redan nu ta del av genom att se utan person och utan begränsad vilja och föreställning. Det sker redan. Det sker när jag knyter skorna, när jag gör en rad små monotona saker under min dag. Det finns ingen begränsad person där. Saker sker, handlingar utförs. Ingen extra metafysisk "person" behövs där. Vi inbillar oss att det finns något sådant, som ständigt vill tänka mer och veta mer. Döden är vilan från den aktiviteten.

När detta sagts gör många naturligtvis en lära eller en dramatisk konstruktion av denna "död" och så är vi åter inne i personens akt. Men döden låter oss vila från denna akt, denna teater. Redan nu kan vi andas, se på himlen, promenera med hunden, skratta åt någon vi känner och...

Skrivet av ingenperson, 2011-01-24

Visa hela (0 kommentarer)

***

När personen föll bort i 23-årsåldern blev jag först oroad för vad som skulle hända - kan man leva med familj och arbete utan ett personligt engageman?

Det visar sig snart att rädslan är obefogad. Kroppen och hjärnan är alltid spelberedd! När ett personligt dramatiserande behövs för att hjälpa andra eller utföra en uppfattad plikt som pappa eller lärare eller medmänniska dyker upp är det bara att efter bästa förmåga gå in för det.

Men det som var extremt förvånande var att när dramafunktionen inte behövdes försvann allt som hade med den att göra. Inga spår fanns kvar. Det är alltså kloss mot kloss. När spelfunktionen är igång verkar den betyda angelläget innehåll både bakåt och framåt i tiden och i histoorien. Men sanningen är att funktionen inte alls berör livet i sin helhet. Det saknas både förflutet och framtid. I det ögonblick personfunktionen är aktiverad - personal mode playing - sker det med språkliga uttryck för innehåll som verkar bibehållas...

Skrivet av ingenperson, 2011-01-20

Visa hela (0 kommentarer)

***

En ung flicka som hört detta budskap säger: "Det är en helhet, vad som än tänks eller känns. Denna aktuella helhet är absolut och gränslös." Hon menar att detta är en genomgripande insikt för henne, denna helhet av uppfattad verklighet. Genom den kan hon "chilla" -- vad nu detta begrepp innebär! Något starkt positivt lägger hon in i den aktuella helheten.

Vi kanske kan säga att kontemplationen över helheten eller aktualiteten aldrig blir till något påstående eller någon ny fiktiv tro på "något" eller "någon" utan förblir just absolut eller total eller helt aktuell. Vi märker vad som pågår oavsett innehåll därför att vi märker att det pågår oavsett innehåll. Därigenom elimineras också det "jag" som skulle "ha" innehållet som erfarenhet.

Människor i alla möjliga lägen upptäcker detta, unga, gamla, rika, fattiga, drabbade, lyckligt odrabbade, hög och låg, i-land eller u-land, ras eller position i sammhället. Att märka det gränslösa ENA i vilket allt äger rum...

Skrivet av ingenperson, 2011-01-13

Visa hela (0 kommentarer)

***

Antagandet om "mig" och "min person" är som ett järnband kring vårt liv som uppstår redan i tidig barndom, i de mekanismer som psykologen Bowlby så utförligt beskriver.

Varför bildas detta järnband som vi sedan måste förlora för att finna det levande? Många traditioner berättar omständligt om detta och naturligtvis vet ingen. Vem skulle veta? Endast Gud vet.

Men problemet med varför denna självbildning äger rum faller också med personens försvinnande. Vem vill veta varför jagets fängelse uppstår i tidig barndom? Biologer och psykologer älskar att förklara hur nödvändigt detta är - och lever på att föreläsa om det - men ingen gör mer än fantiserar kring funktioner och betydelser.

Det kan hända att John Wren-Lewis, den australiensiske naturvetaren, har rätt när han betraktar livet utan person eller tid för det naturliga tillståndet. Alla andra tillstånd med personlig tid och ett "jag" som spelas såsom en roll i en pjäs, är mycket vanliga "slip-outs" men inte...

Skrivet av ingenperson, 2011-01-09

Visa hela (0 kommentarer)