jagkanintesys bloggis

"Tack för allt du gav mig kvällen då vi bråkade för att jag spelade LoL. Och förlåt för det föresten, men tack. Det var sött"

"Jag vet" (Och förlåt för att jag alltid klagade på din vikt och allt annat, för mig var du alltid perfekt tills du blev bländad. - Sa jag inte.)

Hur töntig på en skala 1-100000 är man inte när man säger

"Nu jävlar, nu jävlar ska jag festa."

Alltså varför Sylvia, varför? Vad ville du få sagt? Du festar ju inte, inte särskilt ofta i alla fall. Eller alls. Vi som alltid tyckte att fester var så töntiga och därför passade så bra ihop. För att vi båda var så jävla coola utan sånt skit. Vad tänkte jag med, när jag försökte skryta om något vi aldrig riktigt tyckt om?
Vilken jävla tönt du är Sylvia.
Du är egentligen inte en sådan som hånglar med killar du inte älskar (men du är ju så söööt?), och du är inte en sådan som dricker vodka och röker på bryggan - fast just den där gången var ju ganska mysig och inget jag säger nej till att göra igen.
Egentligen är du tjejen som borde spela LoL tillsammans med dig, och slappa framför TV:n och asgarva åt family guy eller gå romantiska promenader och klä upp sig för att gå på bio. Så jävla töntigt romantiskt alltså, men den gången jag såg dig helt suited up utanför bion höll jag på att dö av kärlek.

Jag skulle tycka det var jättejobbigt och nästan pinsamt om vem som helst förutom du gjorde så. Där är väl beviset på att jag var kär i dig.

Jag letar efter mig själv men det går inte riktigt att vara mig själv utan dig, eller med dig när du glider ifrån mig. Amen vafan Sylvia, vaddå glider. Gled. Har glidit.

Jag saknar mycket nu men mest av allt kanske hur jag kunde prata med dig. Jag kunde prata med dig på ett sätt jag inte pratar med andra.
Eller så minns jag bara fel.
Nej, jag minns nog rätt, hur vi pratade om kvällarna i findushuset och jag var så jävla olyckligt kär och du med egentligen, i mig.

Du såg mina scars. Både de psykiska och de på armen.
Utan att jag ens sa någonting.
Det är så fint att säga att du såg rakt på, igenom mig. Och så gjorde du faktiskt det.
Jag vill minnas alla de stunderna i findushuset
och kindpussen
och stenen
och gången du grät i hågaby helt ensam och kände precis
som jag gör nu.

Det var för över ett år sen och jag minns det tydligare än vad jag minns resten. Jag minns det som något underbart och sällsynt vi hade, men tydligen hade vi en miljon reasons till att göra slut.

Det var precis påsk och det gick inte en sekund utan att jag tänkte på när det var extrapris på godiset på ica maxi och vi var där och vi skrattade tillsammans och var så jävla lyckliga och det var en jävla massa gånger jag använder ordet jävla i den här texten. Jag minns också hur du log som ett barn när du hittade alla påskägg jag gömt till dig i trädgården. Sedan såg vi en usel skräckfilm och brände nästan upp huset. Och vi läste bamse för Iris och var ju fan som en familj.
Ser ni? jag minns ju bara de bra jävla sakerna.

Jag trodde att jag skulle känna såhär när jag var ensam.
Men honestly
Det var ju inte förrän jag blev allt annat än ensam som jag började inse hur speciellt vi faktiskt hade det. Hur svårt jag har för att älska så igen.

Skrivet av jagkanintesy, 2011-04-28 21:40