En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
jagkanintesy

jagkanintesys bloggis

Minnen som skrivs ned för att glömmas

Det är över på riktigt nu. Jag skrev det här för länge sedan.

Minns ett kallt golv och vi som satt där och du som höll om mig och jag som grät. Du som bara satt där med armen om mig och inte sa något alls men ändå var mer till hjälp än något annat. Descending Ivory splittrades och du kom in i mitt liv.

Gången då vi satt i Gabbis bil och när han skulle släppa av dig kysste du nästan mig, men jag stoppade dig för du hade en flickvän och flickvännen var min bästa vän. Du ursäktade dig i ett sms, skrev att du var så van vid att pussa flickvännen hejdå. Jag visste inte då att det var mig du var kär i.
Vi stod utanför min port och kramades och du sa att jag var bra, och jag förstod inte om du menade bra på att kramas eller bra på att finnas där. Eller bara allmänt bra. Varje gång jag öppnar den porten kan jag inte låta bli att tänka på hur många gånger jag sprungit ut för den barfota i alla väder bara för att ge dig en sista kram och en sista kyss och säga att jag älskar dig en sista gång innan du ska hem. Älskade att se dig le när jag kom springandes emot dig.

Första gången jag skolkade på riktigt var när du och Arvid var hemma hos Arvid och ni ville att jag skulle komma dit. Vi vräkte i oss billys pizza med händerna och brände upp allt möjligt i ett glas och tejpade för min mun och Arvid slog hål på en vägg och nästan på ditt huvud.

Camp Rock i hågasalen och jag sprang dit med kuddar och täcken och snubblade på täcket och du sprang ut och glömde nyckeln och slängde dig över mig och vi skrattade och sedan var vi utelåsta. Jag har det på film men vill inte se för att jag är rädd för att riva upp gamla sår.

Studenten. "NUU ÄR DET SÅHÄÄÄR ATT DET GÅÅR INTE ATT VARA LEDSEN IDDAAAAG, VISST SYLVIAAAA?" Och jag ler rakt in i kameran.

Innan vi blev tillsammans kittlades vi mycket och du sa att du tyckte mycket om det, för "man får ju kramas!"

High School Musical på en madrass hemma hos mig och vi såg inte slutet på filmen för vi såg bara på varandra. Vi var bara vänner och kramades hela tiden, våra läppar nuddade nästan varandra och jag har ingen aning om varför vi inte kysstes. Vi sa jidder och main och kk/bk som i kramkompis/bästakompis, och jag förstår inte att jag inte förstod att du var kär i mig och att jag var kär i dig.

Saknar regniga sommarkvällar och lukten av en blöt Adde i sin tjocktröja som jag lämnade tillbaka för två månader sen. Saknar varma sommarkvällar och telefonsamtal där vi inte säger mycket mer än jidder (och att myggorna tänder på mig och att du tänder på Johan Palm etc.) Saknar

"Jag hatar dig!"

"Men... jag älskar dig"

och jag minns precis vart jag stod när du sa det och hur tyst jag blev. Jag minns precis vart jag stod första gången du skrev det, och jag minns precis vart jag stod andra gången du sa det. Och att du sa "kk/bk" direkt efteråt och jag hatade mitt liv för att du bara såg mig som vän. Trodde jag.

Ett sms: "Jag gillar hur du stönar. Okej, det där lät fel. Men du stönar säkert fint på det... sättet... också ._.''

Jag missade andra halvan av Harry Potter för att du la din hand över min när jag blev rädd.

"Kände du dig tvingad till det där?"
"Nej"
"Jag är kär i dig"
"Jag är kär i dig med"

Jag. Är. Kär. I. Dig. Det lät på dig som att du aldrig skulle sluta vara kär.
Jag var lycklig för jag hade gått och stirrat på dina läppar aslänge och undrat hur det skulle vara att kyssa dig.

Dagen efter vi blivit tillsammans skejtade vi tillsammans i hågaby och jag åkte fortare än du. Sedan kom dina föräldrar och hämtade dig med bilen och jag pussade dig på kinden för jag visste att du inte berättat för de om oss än. "En puss på munnen hade gått bra :c" skrev du sen. Jag saknar dina smileysar.

Jag skulle till Göteborg på festival med Nikola och Elias och jag hade gjort mig fin för att jag inte riktigt hade koll på mina känslor, och jag blev förvånad när du stod på Uppsala central klockan sju på morgonen när du inte ens skulle med. Du ville säga hejdå. Jag satt på tåget och killarna bjöd mig på jolt, och jag var lycklig och såg ut genom fönstret och du skrev något på din mobil och visade upp.
"I'm the best damn thing that your eyes have ever seen"
Du visste, du visste ju allt om mig utan att jag ens behövde berätta. Men du visste inte, du vet inte, att hade du inte stått där klockan sju på morgonen och berättat för mig hur bra du var, skulle det kanske tagit slut redan då.

En gång när vi typ precis blivit tillsammans kysste du mig i rulltrappan och jag blev så yr så att jag höll på att falla ner. Sen var jag knäsvag i säkert 20 minuter efteråt och fick svårt för att gå. Kärkärkärkärkärkärkärkärkär.
Du kom hem från Dalsland och vi hade varit tillsammans i en månad och jag mötte dig på stationen och tvivlade på mina känslor och lyssnade på Lovebug av Jonas Brothers, och jag hade klätt mig precis så som du ville att jag skulle klä mig, och du omfamnade mig när jag inte såg dig och jag blev säker på att jag var kär.

Storvreta. Vi missade tåget och klockan var åtta och på kvällarna går tågen bara en gång i timmen. Ensamma på stationen och vi låg på en bänk och du hade dina händer under alla mina kläder, och vi hånglade i mörkret.

Alla kvällar vi båda legat vakna och ensamma i olika hus och smsat och skickat telepatiska kyssar och kramar till varandra. Och alla kvällar vi legat i samma säng och aldrig varit lyckligare.

Jag minns när vi hade paus i en vecka och hur du misslyckades efter halva och jag fick ett sms från dig där det stod att du inte klarade dig utan mig i ens tre dagar. Vi sågs i två sekunder och sedan skulle jag vara med Astrid. Du sa att jag hade fina ben och att du också ville vara med mig. Nästa gång vi tog en paus tyckte du att det var skönt och gången efter det tog det som sagt slut.

Minns hur jag grät på balen utan att du såg och att du köpte en stor läsk till mig när du märkte och la din jacka över mig när jag frös. Och drog ut mig på dansgolvet som i en film när valsen skulle dansas och höll mig tätt in till dig och kysste mig genom hela låten och fick mig att känna mig som en prinsessa. Min prins var du. Sedan satt du på en stol resten av kvällen men valsen räckte för mig.

Veckan i Dalsland var bäst i världen för vi var borta från allt skit och det var bara du och jag och det var vi. Vi spelade fotboll i trädgården och tog promenader till affären, åt popcorn och drack cider i massor, spelade Kingdom Hearts som jag gav till dig när vi firade 1 år och när pappa ringde för att berätta att Bamse var avlivad tröstade du mig. Jag blev förkyld första dagen när vi badade i sjön på kvällen och resten av tiden gick åt till att älska när grannarna hörde.
Jag minns att du la ner en alvedon till mig när jag skulle hem, jag minns hur du alltid tänkte på sånt.

Vi var i Stockholm på Rise Against och frös ihjäl men du höll om mig så det var okej. Efteråt åkte vi till min mormor och morfar och tog vårt första bad tillsammans och sedan somnade vi i lakan som var slightly renare än de hemma hos mig. Jag minns faktiskt inte mer än det men jag minns att vi gick på stan dagen efter och jag provade en klänning som du sedan köpte till mig, och du fotade och laddade upp alla bilder på bilddagboken och du skrev att det inte gjorde något att bilderna var suddiga för jag var söt iaf. Jesus vad länge sen det var...

Din bilddagbok var fylld med bilder på mig och sen blev båda inaktiva. Du är inte på min vänlista längre men jag kunde se att du hade en bild på oss som profilbild och ditt namn var Adde och Sylvia, du hade det så i två månader efter att det tog slut (varför?) Profilbilden är tagen dagen då vi hade vårt första riktiga bråk och jag tyckte att du var ytlig när du sa att du inte kunde ha en flickvän som såg dålig ut utan smink. En gång var du rädd för att förlora mig och då la du upp en text om mig på din då aktiva bilddagbok och sen dess har jag aldrig någonsin tvivlat på mina känslor för dig.

Jag ville alltid att kärleken skulle vara som i en film och en gång stod vi i regnet vid Somarro och höll om varandra under ett paraply. Då kändes det så. Som i en film. Och du sa att det skulle bli en fin bild om vi hade en kamera. En gång skjutsade du mig i en kundvagn där utanför också, och kundvagnen stod kvar där vi lämnat den ett bra tag. Tänkte alltid på dig när jag åkte förbi.

När första snön (eller andra egentligen) kom år 2009 tog jag din hand och sprang ut och vi kysste varandra och sedan sa Emma att "Det såg så fint ut när ni stod därute och det snöade på er".

På julmarknaden år 2009 fick jag en present av dig. Du hade tydligen fixat den medan jag var och växlade pengar, och Sheila hade hjälpt dig med det så att jag inte skulle märka något. När vi hade delat upp pengar i två papperspåsar och du hade gått öppnade jag min papperspåse och såg att det inte bara låg mer än hälften av vår inkomst där, utan också en lapp och ett halsband med ett hjärta på. Det var det finaste halsbandet jag sett, och på lappen stod det att även om det inte var så fint så betydde det något; Kärlek. Jag grät av lycka, ett år senare tappade jag bort det. Jag köpte ett nytt på nästa julmarknad men det är ju inte samma sak...

Haha, vi var på IKEA och bråkade om vilken säng vi skulle köpa när vi flyttade ihop. Jag ville ha en på ben och du ville ha en utan. Det spelar ingen roll, vi bråkade på riktigt, som om vi faktiskt på riktigt trodde på för alltid då. Enligt vad vi trodde när vi var femton år skulle vi flytta ihop i din farmors lägenhet nu.
Jag trodde alltid tills du började tvivla. Jag älskade dig så mycket.

Min pappa berättade något för mig som fick mig besviken och kanske lite rädd. Jag lovade honom att inte berätta för någon, men jag berättade för dig. Vi satt på UKK och åt godis och pratade. Det var kanske den största hemligheten någon någonsin berättat för mig, och jag avslöjade den för dig. Jag har berättat alla mina hemligheter för dig, för jag tänkte väl inte att det skulle ta slut.

Du hade lanat och jag var sur för jag hade inte fått följa med, men jag lät dig sova i min soffa i alla fall och jag la ett täcke över dig när du somnat och du sov sötare än någonsin, och pappa kom för att se på TV och jag tror aldrig att jag kommer komma någon så nära så att denne kan sova i vardagsrumssoffan när mina föräldrar är närvarande igen.

Nästa gång du lanade fick jag följa med och natten var awesome och dagen efter var jag speedad och du var trött som normalt, så du sov medan jag sprang runt i huset och lagade mat till syrran. Sedan mådde jag illa och däckade på soffan och när jag vaknade var syster borta och du låg och sov, och hela jag snurrade och mådde sämre än någonsin, alltså illa, och jag försökte spela WoW för att tänka på annat men det fungerade inte, och jag fick panik och ringde mamma men hon förstod inte vad jag sa, och då väckte jag dig för du låg i min säng, och jag grät och skrek nästan av panik för att mitt rum snurrade, och du såg mig i ögonen och sa att jag skulle lugna mig, sen höll du om mig tills jag slutade gråta. Jag somnade direkt och när jag vaknade höll du fortfarande om mig och jag mådde bra igen.
Vi har typ skrivit en miljon lappar till varandra i skolan, oftast var det sött men jag tror nog det hände att vi bråkade på lapparna ibland. Att gå i samma klass kanske inte var det bästa men vi tog oss igenom det bättre än vad vi tog oss igenom gymnasiet, och jag tyckte om dina luftpussar mot mig de gånger vi inte satt bredvid varandra. Och så såg du så glad ut. Puss.

Igår cyklade jag vägen som jag alltid cyklat till dig. Jag hatar att det är den kortaste vägen till Emma och alla andra vänner i Norby för vi har minnen typ på varenda centimeter av den vägen. Typ som gången då jag hade bråkat med mina föräldrar och jag mötte dig vid hågadalskolan ungefär och du gav mig ett kort som du skrivit på och det var fint och jag blev glad. Eller den gången då vi bara var vänner och jävligt pissed på de som trodde att vi var mer än vänner, och vi ville vara diskreta med vårt icke-existerande förhållande men så höll du om mig när vi gick på vägen och när vi kollade bakåt stod hela klassen där.
Eller typ alla gånger jag cyklat den vägen det fortaste jag kunnat för att vi bråkat eller för att jag trott att du var död etc.
Idag cyklade jag förbi tallbacksvägen. Vi har stått på den busshållplatsen en hel del gånger, och vägen jag idag cyklade har vi gått vilse på HAHAHAHA.

Din katt hade svalt gift och jag vet att du var tacksam över hur jag hanterade situationen. Vi satt på Ultuna sjukhus och pratade om livet och framtiden och just då kändes det bra att prata på det sättet med dig, men sedan insåg jag att det inte var det vanliga sättet vi brukade prata på, och våra framtidsplaner gled isär. Jag förstod då att dina tvivel på föralltid kanske stämde.

Varje gång vi stod vid chokladhjulet och någon valde nummer nitton, eller när hjulet stannade på nummer nitton, såg vi på varandra och log. På gröna lund valde vi nummer nitton fastän vi redan vunnit en stor marabou, och hon vid hjulet frågade varför vi valde just nitton, och vi sa att "Vi blev tillsammans den 19 Juli". På liseberg, där vi var den 19 Juni 2010, vann vi ballerinakakor på nummer nitton och sedan åkte vi parisehjul i vagn nummer 19. Den nittonde Januari 2011 dog min lilla katt Dylan, du och jag hade varit tillsammans ett och ett halvt år då, och det var ett halvt år sedan Bamse avlivades (vad ska det betyda?). Det var sista gången jag såg dig gråta.
Den nittonde februari när vi skulle varit tillsammans i 19 månader hade vi planerat att ha en romantisk kväll med resturang och bio, men när den kvällen kom var det slut. Varje gång någon nämner nummer 19 nu gråter jag inombords, och det känns som att nummer nitton nämns hela tiden.

Göteborg. Det känns som att jag aldrig mer kommer kunna åka till Göteborg. Kanske om jag tvingar mig själv minnas min promenad med Nikola istället för alla promenader med dig.
Du och jag och Susannes lägenhet för oss själva. Vi badade i hennes jacutzi och sprang ner till ica i mjukiskläder och hann precis köpa läsk och chips innan de stängde. Sedan såg vi på en film och jag somnade.
Du och jag och vi åt sushi första kvällen, utomhus. Det var perfekt. Jag var så satans jävla helvetes lycklig. Sedan stod vi på bron och åt godis ur vår älskade godisburk.
Du och jag och burgerkings rabattkuponger är lika med mycket skräpmat och ännu mer skratt för att vi var så jävla äckliga. Vi satt på avenyn och nu saknar jag att leva så som vi gjorde då. Nu vill du leva på ett annat sätt.

Kvällen då vi blev tillsammans tog vi en promenad efter första kyssen, och du förklarade för mig varför du var kär i mig. "Du har alltid så mycket att berätta, för du har gjort så mycket spännande!" var en anledning. En månad senare när jag tappade bort min mobil en dag efter jag köpt den, och fortfarande var lika glad som innan, sa du att du älskade mig för att jag alltid var så glad.

Ja det förändrades, right?

Jag älskade dig för att du såg rakt in i mig, för att du använde "c:" som din favoritsmiley, för att jag älskade hur du skrev sms, för att du hade den sötaste blicken någonsin, för att du var så häftig och folk såg upp till dig utan att du behövde röka eller supa, folk respekterade dig och du var nog den coolaste personen jag kände just för att du var allt annat än en tönt utan att du behövde leka. Det finns inte många sådana. Jag älskade dig för att du spelade gitarr, för att ditt hår var fint, för att dina ögon var bruna, för ditt skratt, för att du var mysig, för att din kropp var till för att krama, för att jag blev lugn när du höll om mig, för att du också ville vänta med sex,för att du kunde laga mat, för att du kunde spanska, för att du var söt med din katt, för att du skrev fina lappar ibland, för att dina slängkyssar var de finaste, för att jag var din bästa vän. Jag älskade dig för att jag var kär i dig trots alla dina fel.

Det går väl lite för långt när man till och med börjar sakna bråken. Jag ser ett par på min skola hela tiden. Idag stod de på skolgården och trots att jag inte hörde vad de sa vet jag att de bråkade. Jag vet hur man ser ut när man bråkar. Jag minns hur du och jag såg ut när vi bråkade på skolgården en vår. Du var sur på mig för att jag inte ville skolka med dig. Det är nästan roligt att sådana meningslösa bråk var vanliga. Jag minns att du en gång frågade mig om du fick vara med dina vänner och spela poker någon kväll. Nu tänker jag mest, varför frågade du? Var det verkligen så att vara tillsammans med mig? Behövde du fråga om lov när du ville vara med dina vänner? Oh my god.

Vi ville åka till Paris tillsammans.

Swing life away har alltid varit vår låt, av någon anledning. Egentligen är den och har alltid varit, min och Elias låt. Det var när vi precis bildat band och det var väl ungefär då du var kär i mig, jag var kär i Elias, Elias var kär i din flickvän, och din flickvän "kunde nog bli kär i dig så småning om". Vi repade i alla fall, du och jag och Ellet och Arvid, och Elias lämnade kvar sin gitarr hos mig och jag töntfotade den och töntpussade den tills han hämtade den. Och han och jag satte oss på bordet som du sedan skrev fina saker till mig på, och han spelade Swing life away. Och vi sjöng tillsammans, och det var en fin kväll. Varför skriver jag dethär i ett inlägg som tillägnas alla våra minnen? Jag vet inte. Det jag vill komma fram till är att Everchanging nog är vår låt, för du och jag sjöng den i replokalen och den handlar ju om oss även fast jag glatt sa till kameran att "den handlar IINTE om vårt förhållande, för vååårt förhållande är braaaaaa. Men låten är bra. Och fin."
Have you ever been a part of something
That you thought would never end?
And then, of course it did.
Kollade nyss igenom alla bilder jag har på den här datorn, ville hitta en bild jag letade efter, visste inte att jag hade kvar några på dig. Det hade jag. På de bilderna sitter jag i ditt knä och så pussas vi. raderar Hur kunde jag tycka att jag var ful när jag var med dig? Jag var ju så jävla fin med dig.

Skrivet av jagkanintesy, 2011-08-24 22:04

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?