jagkanintesys bloggis

Låt mig försvinna
för en dag snälla låt mig försvinna
varför gör jag såhär fastän det gör ont?
jag vill inte
varför kan jag aldrig få bli accepterad för den jag är
åh vad jag hatar ytlighet

jag vill vara hos dig nu
jag vill ha den där kramen jag längtat efter så länge
den behövs nu
jag vill känna mig trygg, vill inte vara skugga längre

It's not okay

Jag antar att 45 glada minuter är bättre än ingenting.
åh fucking hell.
fucking fucking fucking hell.

Jag har funderat så mycket. Vad är det som är fel?
Du är densamma, men vår relation är som bortblåst.
Eller är du?
Vi båda har förändrats, ja nu är det det här med förändringar igen.
Du gjorde något av ditt liv, och jag är stolt över dig.
Men känner mig lämnad kvar. Känns som att jag inte hänger med, som att du gör så mycket och jag vet ingenting! Jag vet inte vart du är, vad du håller på med eller om du har glömt mig helt.
Det var så enkelt för mig att vara lycklig för ett och ett halvt år sen, så enkelt för du var där, lyste upp mitt liv, brydde dig, fanns där.
Och sen tog kärleken över.
Åh, så jag trodde att jag skulle bli glad? Att jag skulle sluta sakna dig, att jag skulle få annat att tänka på.
Jag gjorde ett misstag, den gången.
Nu förstår jag.
Det var där allt började.
När jag saknade dig. Saknad kan göra så ont.
Frågan är, vad gör ondast att sakna? Relationen eller personen?
Jag vet inte. Jag vet inte vem du är, jag vet inte...

Så mycket som har förändrats.
Relationer som inte är densamma som förut, relationer som helt dött ut och borttappad vänskap.
Så mycket som man har gått igenom, fått kämpa för, och jag är ändå rätt nöjd. Jag fick det jag förtjänade, nu är det bara att fortsätta sträva.
Vissa saker fick jag inte svar på, och jag vill fortfarande veta.
Vad var det som hände? Varför blev det som det blev?
Två år sen känns så nära.
De jag inte visste vilka de var är jag nu bästa vän med, de som betydde allt i mitt liv har sakta försvunnit.
Det finns så mycket som jag saknar, och så mycket jag önskar aldrig hade hänt.
Men om det aldrig hade hänt, hur hade mitt liv sett ut nu?
Det är inte så mycket att sakna, men jag saknar det.
Saknar mitt gamla Jag, mitt gamla liv.
Jag tror jag aldrig har gillat förändringar. Men tack vare de har jag lärt mig klara av vissa saker.
Men jag vill fortfarande veta, VARFÖR? kommer jag någonsin få veta?

kommer jag någonsin våga fråga.

Mmkay, jag erkänner. Jag erkänner att jag hoppades att det skulle vara nåt mellan oss.
Men jag antar att allt betyder mer när man är kär
när man är kär känns allt mer
Och jag vill inte uppleva fler tårfyllda nätter och desperate talk med mig själv, och jag vill inte sitta mer i skogen, och frysa, och vara rädd för mig själv.
Jag är så ledsen, så ledsen att det blev såhär, och även fast allt känns tomt och meningslöst och hopplöst, och hemskt, och blabla ska jag fortsätta försöka.
Försöka bli glad.
Men seriöst, hur blir man glad? Jag vill gärna veta det.
Det känns så waste att bara ge upp dig när jag känner såhär! Förlåt, men så är det.
Jag tror hellre på att du sa "Man ska aldrig säga aldrig" än "Du kommer komma över mig"
För jag kommer inte komma över dig på jättelänge.
Men just nu gör det inte så mycket ^^
Jag tänker inte ge upp, haha.

You're not not not gonna get any better
and you won't won't won't you won't get rid of me never ;)

Jag kunde inte låta bli att le åt din röst i telefon :)
Det du sa gjorde ont, men jag hade saknat att höra dig
Ja, jag visste om det, men det kom som ett slag i alla fall.
men med Descending Ivory på högsta volym, en prinsessas dagbok och Astrids såpbubblor klarar jag det här.
Jag klarar det här.
På nåt sätt.

Jag har varit hemma i 4 timmar.
fyra timmar.
Och allt är redan Kaos. kaos med stort K
Om det hade varit förut hade jag behövt Kattis nu. Men jag vet inte ens vart hon finns.
Kattis, om du ser det här, Jag saknar dig.
Det fanns så mycket jag ville säga
så mycket jag försökte förklara
jag var för blyg, och nu har jag glömt allt.
men jag saknar dig.

Och för första gången i mitt liv
fick jag vara med