jjeenniis bloggis

När jag tänker tillbaka på den tiden då allt var åt helvete, då jag bara
tänkte negativt, när det kändes som att alla var imot mig.
När jag ser bilderna framför mig, så tänker jag,
"-va bra det går nu, jag är lycklig."

Kan ta allt från början så kanske ni förstår bättre.

Min morfar dog för 4 årsen och det var det jobbigaste jag någonsin gått igenom i mitt liv.
Ett år senare dör mormor, hon dog för morfar hade dött ett år tidigare.
Jag började klä mig svart, bråkade hela tiden med mamma, man såg knappt mina ögon,
dom var igen sminkade med svart ögonskugga och massa mascara.
Och jag kände mig ensam och var väldigt sårbar hela tiden, det var då jag hittade
min vän. (R.A.K.B.L.A.D.E.T)

- Jag kände mig glad när jag såg blodet rinna, att jag kunde dö tänkte jag.
just då ville jag dö, men vågade inte. Så feg var jag då.
Som sagt mådde dåligt av att morfar o mormor hade dött, bråkade med mamma hela
tiden och blev retad i skolan. Jag trodde jag mådde bättre av att skära mig, då gjorde
jag det med. Tyckte att ärren var fina, att det var en påminnelse av att jag var dödlig.
Jag höll på med skiten i 2 år- 2005/2006...
Jag gömde mina rakblad i en servett i en låda så ingen skulle hitta dom, ingen gjorde
det heller. Jag var beroende av det.

Jag kunde inte gå med kortärmat på sommaren, för då skulle mamma o pappa se ärren/såren,
och de fick dom inte. Jag började rista in bokstäver av folk jag tyckte om.
Ville att dom skulle finnas på min kropp förevigt.
Sen efter ett tag med hjälp av vänner så förstod jag att det inte blev bättre
av att skada sig själv för att man mår dåligt. Det blir bara värre, man får fula ärr som inte
går bort.
Så jag slutade med att skära mig i agusti 2006, då försvann alla dom tankarna
trodde jag. Jag mådde bättre efter jag hade slutat, men sen kom känslorna tillbaka igen och jag
började äta mindre, spy upp maten efter några måltider. Inte varje, för ville inte att
någon skulle märka något. Sen började jag äta mera och det blev bättre jag spydde inte upp maten längre. Detta var i början av 2007 o lite in på våren/sommaren.
Jag skar mig aldrig så ljupt (tack gode gud för det!!)
Nu syns knappt nåt ärr, man ser 1-3 st, och det är små vita.

Så om ni mår dåligt nån av er där ute, prata med någon gör inte illa er själva för
att ni mår dåligt. Det hjälper inte, det blir värre.

- nu har jag det bättre än förr, en underbar pojkvän som jag älskar otroligt och
han älskar mig.

hejs.

Skrivet av jjeennii, 2008-09-06 23:00