kezos bloggis

Åhh idag hade jag verkligen tänkt skriva lite, och eftersom jag inte vill göra mig själv besviken så skriver jag nu, men inte speciellt långt eftersom jag håller på att gå sönder av trötthet.

Jag fortsätter därför en annan dag.

Puss och gonatt!

Så var det dags för releaseparty online!

Jag och Jacob har spelat in en lite annorlunda version av Kate Bushs Wuthering Heights. Lite att lyssna på en tråkig och kall dag som denna.

Jacob och Lisa - Wuthering Heights

Ha en fin dag!

Känns som att jag alltid blir inspirerad av att skriva när det hänt nåt stort i mitt liv. Borde försöka bli bättre på att även ta till vara på vardagens små festligheter, men de glöms ofta bort...

Året 2008 har börjat bra på många sätt.

Jag och Pontus har lyckats fixa upp en rätt trevlig stämning här hemma, och umgås faktiskt mer än vanligt, trots jobb på annan ort, möten, deadlines och barn.

Han är en bra kille att snacka med allt som oftast, och jag måste ju erkänna att EM har verkligen dragit sitt strå till stacken.

Förstå hur härligt det är att ha någon som på allvar (antar jag) lyssnar exakt på alla smarta coachtips jag har. Lyssnar och reflekterar, och antingen dömer eller fördömer det jag säger, men skit samma, det är härligt hursom att för en stund, få känna sig livsviktig för sveriges framgång.
Nu var det ju inte jag som var den riktiga coachen, och det kanske var det som gjorde att landslaget gjorde bort sig så satans...

I Onsdags körde jag "body pump" för första gången. En jobbig upplevelse på alla sätt.
Eftersom det hade varit ett annat pass just före vi skulle in i träningssalen så tog jag över bräda, vikter och skivstång från den som använt det innan mig.
Glad i hågen och med en sund inställning att jag skulle ta det lugnt eftersom det var förta gången, och bara köra med rekomenderade vikter satte vi igång.

Redan efter uppvärmningen rann svetten.

Ju längre passet gick blev jag mer och mer slut. Jag bröts ner mer och mer när jag såg en 50-årig kvinna ta samma vikter som mig utan de minsta grimaserna. Jag har alltid trott att jag varit rätt stark i grunden, därför blev jag lite deppig. (Minst sagt)

Efter passet hade jag så ont överallt. Mina ben skakade och jag förstod att det skulle ta tid innan jag orkade lika mycket som alla andra.

När vi höll på att plocka undan alla vikterna möttes jag av en garvandes Elina som höll på att plocka undan våra skivstänger. "Känn...

Sådär ja, då har man satt sin fot på gymmet för första gången på jävligt många år. Det hade hänt en del på Iksu sedan jag var där senast.

Bland annat hade dom byggt om, så jag hade aldrig hittat in till träningslokalen utan Elinas hjälp. Bland annat så kunde man nu sitta brevid sin kompis och träna samma sak, har inte något minne av att dom hade dubletter av maskiner förut (men jag kanske bara varit för upptagen med att sitta framför hantlarna tidigare). Men framför allt, jag träffade inte en kotte jag ens kände igen. Har ingen aning om varför. Man borde väl ha NÅGRA kompisar eller bekanta som fortfarade håller sig i trim, men icket!
Det var även lite konstigt, men väldigt skönt att se lite folk som inte är übertränade, utan faktiskt människor som såg ut att komma direkt från "Du är vad du äter"-programmet. Det minns jag från förr i tiden att jag tyckte var jobbigt, det fanns aldrig människor som var normala eller över det normala, alla var bara ruskigt smala...