kitties bloggis
live från boendet
jag känner en konstant oro på jobbet. orolig för att någon ska bli orolig och börja skrika och oroa de andra, orolig för att någon ska sätta i halsen, för att anhöriga inte ska tycka att jag ger deras mamma/make/syster etc ett värdigt liv och allt möjligt man kan komma på. men det fina med vården är att jag under varje tungt arbetspass förr eller senare finner mig själv lutad över någons säng, eller i en kram, eller bara mitt i en ömsesidig nickning och känna att jag är fullständigt lycklig i den stunden.
idag var meningen med mitt liv att se till så att en dam fick ta sin eftermiddagslur liggandes på gräset i vår trädgård istället för att vila hela eftermiddagen inne på rummet. jag tog hennes händer och släppte långsamt ner henne medan jag lutade mig bakåt med all min tyngd. hon damp ner i backen sista biten men tittade upp och skrattade lyckligt. sen låg hon där och pratade och såg så glad ut. när kvällskollegan kom fnissade jag lite generat åt att någon annan skulle vara tvungen att baxa upp henne på fötter igen innan jag rymde hemåt.
det är svårt att räcka till åt att aktivera alla boende när man bara är två som jobbar åt gången och de flesta behöver hjälp bara att flytta sig från punkt a till b. en del kan inte överhuvudtaget uttrycka sin vilja och det är så himla svårt att gissa och vara säker på att det inte blir helt åt skogen fel. det i sin tur gör att man lätt faller in i gamla lunken, typ titta på tv, erbjuda kaffe, sätta på radio viking eller för hundrade gången den dagen räcka någon en dagstidning (icke att förkasta... tidningen är ju ny för varje gång man räcker dem den) och om någon då uttrycker en minsta antydan till önskan om något de vill göra så vore man ju dum om man viftade bort det.
visst sjutton är det inte alltid helt enligt reglerna för vad man får och inte får göra. typ att man inte borde ge dem kaffe kl åtta på kvällen eftersom man vet att de kommer vara vakna precis hela natten och ligga oroligt och ropa hela morgonen därpå... men de LEVER och bor ju där! och om jag är kaffesugen kl åtta på kvällen dricker jag kaffe. enklaste sättet att vårda någon måste ju vara att gå till sig själv: hur vill jag bli omhändertagen när jag blir gammal och kanske demenssjuk?
jag skulle t.ex. bli helt förkrossad om jag inte fick morgonkaffe, bara för att någon bestämt att "nä henne ger vi inte kaffe eftersom blablabla" och jag inte längre kan uttrycka att jag vill ha det. eller om de la mig på rygg för att "man lägger alla på rygg" när jag hela mitt liv sovit på mage. eller om de la mig klockan åtta på kvällen när jag älskar att sitta uppe sent bara för att de inte hinner lägga mig senare.
ibland gör jag alla de här sakerna själv. de inte så himla personcentrerade grejerna man gör bara för att det är praktiskt... och det är såklart okej. vi kan ju knappast klona oss och det tar ändå minst en och en halvtimme att göra i ordning alla inför kvällen och vi ska också ha hunnit gå med soporna, tömt diskmaskinen, tvättat två tvättar och hängt tvätten... ja ni fattar. hushållssysslor... men jag tänker också att det därför är extra viktigt att man tar tillvara på de små enkla prylarna. som att baxa ner en dam i gräset när hon ber om det, även om det kanske kommer vara ett helvete att baxa upp henne på fötter igen.
jag tar den risken nu, eftersom jag hoppas att någon kommer ta den risken för mig när jag själv är gammal.
Skrivet av kittie, 2013-07-21 22:32
Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.