lilla_Pys öden och äventyr

Så var julen över. Ännu en jul har kommit och försvunnit in i minnenas dimma. Kvar finns som vanligt känslan av att ha missat något. Att det gick för fort och att jag inte njöt tillräckligt. Jag spelade in julkalendern och tittade på den innan vi lämnade huset men missade Karl-Bertil. Det börjar bli en tradition i sig…

Vi övergav vårt julparadis som inte riktigt känns som hemma längre eftersom vi bjöd klart och vann budgivningen på vårt nya hus på fredagen innan helgerna. Vi kommer inte att bo här nästa jul och det la en sordi över stämningen och både jag och maken kände av det. Vi hade inte tid att prata om det men på kvällen när vi kommit hem igen och sonen somnat råkade jag nämna känslan och han kunde bara hålla med. Vi vet att vi är ledsna över det här och vi älskar verkligen vårt hus, vårt första riktiga hem, men vi vet båda att vi måste göra något åt situationen och att flytta är det enda recept vi hittat.

Vi spenderade större delen av julaftonen...

Det är verkligen lärorikt att vara förälder. Det är så mycket som jag inte har haft en aning om innan jag fick barn. För att ta ett exempel har jag idag lärt mig att krupp är ett annat namn för difteri och att falsk krupp låter hemskt. Det sista vet jag numera av erfarenhet eftersom den här familjen har lyssnat till sonen halva natten. Kände att jag borde ha stigit upp och tagit med honom till doktorn men maken tyckte att det var bättre om vi sov istället. Ett av mina större fel är att jag låter mig övertalas för lätt. Därför har jag lyssnat på sonens skrälliga hosta halva natten.

Idag tog jag med mig sonen till doktorn och fick veta en sak till jag inte visste innan. Falsk krupp kan inte behandlas i efterhand eller i förebyggande syfte. Vilket innebär att om han börjar hosta ikväll och natt också måste vi åka in med honom igen och då kommer han att få inhalera både det ena och det andra. Men förhoppningsvis var det bara en natt och kommer att gå över nu.

Så jag...

Idag känner jag för att reta upp någon. Kanske borde jag skriva något elakt om invandrare eller om homosexuella? Men jag är inte arg på invandrare eller homosexuella. Inte för att jag känner någon. Eller jo, det gör jag ju. Min bästa jobbarkompis är väl vad man skulle kunna kalla invandrare, hon kom hit med sin mamma, pappa och syrra när hon var tio. Men jag är inte arg på henne så det verkar ju dumt. Jag känner en lesbisk kvinna också, eller känner och känner. Vi pluggade ihop för många år sedan och hjälptes åt att plugga inför vidriga tentor. Vi kom bra överens men sen när vi inte hade plugget gemensamt längre märktes det att vi inte hade något annat att bygga på och det rann ut i sanden. Samtalsämnena tog slut när vi inte kunde eller ville diskutera vad Platon sa eller inte sa varje gång vi träffades. Men jag är inte arg på henne heller så det verkar ju också dumt.

Alltså måste jag försöka hitta en grupp människor som jag är arg på att reta upp. Efter...

Jag har just lärt mig hur sjuka ettåringar fungerar. De är inte alls som sjuka halvårsbarn. I alla fall inte min ettåring jämfört med sig själv förra gången han var sjuk. Erkänner villigt att det är all erfarenhet jag har av sjuka barn. Det är mycket svårare att vara mamma till sjuk ettåring än till ett sjukt halvårsbarn. Anledningarna är många men för att nämna några.

1. *Han är starkare nu, han kämpar emot för kung och fosterland som att jag försöker sticka kniven i honom när jag försöker ge honom näsdroppar.

   * Han har vilja nu och får han inte sitta i soffan och trycka på mammas dator med snoriga händer och fötter så skriker han.

   * TIllsammans med denna nya styrka och denna nya vilja är han helt enkelt ett snorigt litet monster som aldrig vill det jag vill.

Men trots allt detta så är han oerhört söt när han ler mot mig med feberdimmiga ögon medan snoret rinner. Jag önskar att jag i alla fall fick torka bort det utan att han skriker. Det...

Jag har tänkt mycket på döden på sista tiden. Inte bara för att jag är deppig utan mest för att jag har blivit mamma. Jag har fått ansvar för en människa och jag måste finnas kvar och vara frisk i alla fall tills han är stor nog att klara sig själv. Jag börjar förstå vad det verkligen innebär att vara förälder. Vad jag har kommit fram till är att jag måste hålla mig vid liv tills sonen är vuxen för ingen annan kan vara en lika bra mamma för honom som jag är . Jag vet att jag har skrivit det förut men nu förstår jag vad det innebär. Betydelsen av orden har gått in i skallen. Jag är hans mamma och ingen annan kan ta min plats för ingen annan kan älska honom som jag gör. Jag älskar honom mest av alla i hela världen (förutom hans pappa då förståss) och jag skulle göra vad som helst för honom.

Så innan jag får dö måste sonen ha vuxit upp till en mogen man med en stabil grund att stå på. En stabil grund av kärlek för allt levande, respekt för allt levande och...

Om tio år är jag: hälsosam, författare, tvåbarns mor, hustru, ekonom, egen företagare eller mycket nöjd anställd, glad, lekfull, kreativ, busig, säker, trygg, älskad, kattmatte, nästan fyrtio, kärleksfull och älskad.

Vem är du om tio år?

En rödhårig gäst på Rachel Ray (som jag brukar ha på men sällan tittar på) sa en klok sak nyss: Kvinnor ser glömska som respektlöshet. Och det är så sant, i alla fall med mig. I början av mitt och makens förhållande blev jag oerhört ledsen när han glömde saker, allt från att ringa och tala om att han blev sen till att berätta att han skulle bort nästa kväll. Efter några år lärde jag mig att inte förvänta mig något annat och därför sårar det mig inte längre. Men frågan är om jag inte känner mig kränkt i alla fall. Maken går in i försvarsposition när jag nämner att han har gjort fel (enligt min standard eller mitt sett att se på världen) och säger att det beror på att ingen vill göra fel. Jag tror att det beror på mitt tonfall eller mitt ordval och jag försöker säga det annorlunda eller inte alls. Ibland lyckas jag inte…

Det senaste är en enkel grej men som gör mig vansinnig. I förrgår bad jag honom bestämma hur vi skulle göra med den fina tröjan...

Mår inget vidare. Är nervös. Orolig. Kräksjuk. Ångest river i min mage. Det började igår. Jag vill äta, kräkas, fly, men orkar inte röra mig. Det är så typiskt mig. Jag blir paralyserad av min ångest och jag tar mig ingenstans.

Idag ska jag få min dom. Det är länge sedan jag hade så här stor ångest inför ett läkarbesök. Kommer jag att klara av den här dagen. Vad har han för besked till mig idag. Är mitt liv över nu? Kommer inget mera att bli sig likt igen. Är det redan dags?

Jag avskyr att vara rädd.
Jag avskyr att inte veta.
Jag avskyr att någon annan vet före mig.
Jag avskyr mig själv.

Hur ska jag lära mig att hantera min ångest? Vem ska lära mig det? Jag behöver en lärare. En lärare i hur man hanterar ångest.

~Py~ som, som, som inte kommer någonvart