lilla_Pys öden och äventyr
Ensam föräl der
Jag satt här klockan halv sju på morgonen och kände mig ensammast i världen. Maken är på tjänsteresa igen och är borta över natten. Han åkte tidigt i morse och väntas hem sent imorgon kväll. Stackars mig som måste ta allt ansvar och vara ensam förälder i två dagar och en natt. Så läste jag en artikel om en kvinna som varit ensam mamma i åtta månader. Inte nog med att hon hade barnet att bekymra sig om, hon hade bekymmer för sin man också. Han satt nämligen i fängelse i Iran... Nu skulle han i alla fall få komma hem och träffa sitt barn för första gången. Nu är det inte så synd om mig längre... Allt är relativt och jag har en förmåga att överdriva min egen utsatthet.
Jag tror starkt på att alla människor har en inneboende styrka som tar oss igenom de svårigheter vi ställs inför men jag undrar om jag skulle klara av förlossning ensam om min man var i Iranskt fängelse. Jag tror att jag hade fått tagit in kavalleriet iform av uttökad familj. Men jag ser det som ett nederlag. Jag kan be maken om hjälp men längre än så kan jag inte gå. Att be om hjälpt är ett nederlag vilket är helt vansinnigt sett att se på det. Det är bra att be om hjälp men det är inte inte lätt.
Barnet var gnällig hela dagen igår och det verkar bli lika idag också. Jag hoppas verkligen inte att det här är en långvarig personlighetsförändring. Kanske det bara är tänder... Har inte läst så mycket om vacciner men jag vet att det inte är så bra att bli sjuk i någon av de sjukdomar man kan vaccinera mot så därför vaccinerar vi vårt barn. Tänk om barn kan bli personlighetsförändrade av vaccin. Vad har vi gjort med vårt underbara snälla barn? Nä, det är bara tänder. Jag tänker inte oroa mig för det.
På lördag kommer jag att få äta kladdkaka. Jag har längtat efter mosters kladdkaka sen juldagen och på lördag är det dags. Det är inte hälsosamt att längta efter något och se fram emot att få äta det i flera veckor. Jag tror att jaghar ett stort problem med mat och ätandet. Jag skulle antaglien ha blivit bulimiker om jag gått på högstadiet idag. När jag gick på högstadiet snackades det ganska mycket om ätstörningar och mina kompisar och jag ansåg att det var så äckligt att hålla på att kräkas. Anorexia var mycket bättre eftersom vi trodde att det handlade om viljestyrka. Det är sant som det sägs att tonåringars hjärnor inte är klara än. Man är helt enkelt korkad och bara tid kan rätta till det. Tur att tid har gått. Tur att jag har blivit äldre. Dumt att det kommer nya hela tiden och jag som har skaffat mig en egen liten. Om allt för få år kommer han att vara korkad, finnig och åka moppe. Hoppas att jag kan hindra honom från att börja snusa. Det är så extremt äckligt och det tycker jag att han borde förstå, trots att han då kommer att vara en korkad tonåring.
Nu har han somnat på sin lekfilt och han ser så ljuvilig ut. Inte kan väl han bli otrevlig, tryg, uppstudsig och stygg... Nä, ett så ljuvligt barn kommer nog att hoppa över tonåren och bli vuxen, trevlig, snäll mot sin gamla mamma och allmänt lyckad redan efter tioårsåldern. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att han ska bli den första pojken som hoppar över tonåren.
Tycker du att det blev en rörig blogg? Då skulle du bara se insidan av min skalle... Det här är ingenting om man jämför!
~Py~ ensammaste mamman i ensammhetens land ;)
Skrivet av lilla_Py, 2007-04-17 07:51
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera det här inlägget.