lilla_Pys öden och äventyr

Jag och sonen har gått på föräldragrupp (larvigt att inte kalla det vad det är, nämligen mammagrupp, men jag gör som BVC och kallar det helt pk för föräldragrupp) ungefär en gång i månaden. Nu sist kom jag tidigt så jag och sonen satte oss i väntrummet och väntade på att BVC-tanten skulle bli klar med sitt besök och starta själva gruppen. I väntrummet satt redan två mammor med sina barn och pratade. Jag har lite svårt med grupper men försöker i alla fall vara med så gott jag kan. Jag kastade mig in i diskussionen och i samma ögonblick som jag började prata insåg jag att jag borde ha varit tyst.

För det första var de andra två upptagna i en diskussion som jag verkligen inte var välkommen in i. De kände varandra innan de blev mammor och pratade mycket allvarligt om en tredje icke närvarande person i bekantskapskretsen, de satt helt enkelt och snackade skit om någon som ska föreställa deras vän. De ville INTE inkludera mig och sonen i sitt skvaller och jag hade verkligen inget att komma med.

För det andra är min öppningsreplik efter hej och sånt: Har ni fått några tänder än då? Jag avskyr när någon omnämner sonen som en del av mig på det viset som att han och jag fått tänder, ätit ordentligt, sovit gott och så vidare. Jag är pinsamt medveten om att jag gjorde det fatala felsteget att omnämna två mammor med barn som NI och deras blickar var inte nådiga innan den ena automatiskt svarade: två och den andra: nej. Sen var det bara för mig att nicka och försöka se ut som att jag blev mycket upptagen med att klä av sonen. Tack och lov för vinterkläder...

Jag är inte bra på konstruerade sociala sammanhang och de konstruerade sociala sammanhangen verkar ha kommit till en helt ny dimension efter att jag inträdde i gruppen mödrar. Jag har fått skrämmande lite övning i det sociala livet under min uppväxt och det är den rara faderns fel. För att fatta mig kort kan jag berätta att han lyckades förstöra mitt naturliga självförtroende och skrämma mig för andra människor genom att ständigt byta förhållningssätt till mig och mina syskon. Vi visste helt enkelt aldrig var vi hade honom eller vad vi skulle förvänta oss av honom. Jag använde mig av försvarstekniken Tapetblomma och såg till att göra så lite väsen av mig som det bara gick. Nu kämpar jag för att inte blir för mycket när jag träffar folk. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag kämpar emot mitt inlärda beteende att krypa ihop därför att jag känner att det inte är jag. Däremot är jag inte riktigt säker på vad jag är. När jag gör något som inte är jag skriker hela mitt väsen och kämpar emot men när jag är för mycket så märker jag det inte direkt utan insikten kommer krypande och efter ett tag är det för sent att backa. Sen ältar jag det i veckor, månader och ibland år. Jag är bra på att älta…

~Py~ som idag har kokat potatis, palsternacka och ärtor till sonen

Skrivet av lilla_Py, 2007-05-20 20:12