En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
lilla_Py

lilla_Pys öden och äventyr

Regnet det bara öser ner och jag njuter i fulla drag!

Jag skulle skriva en rolig och trevlig blogg igår där jag berättade om allt som har hänt i mitt liv. Men jag började läsa vad Tigern, Diana och Ela haft för sig så jag glömde helt enkelt bort allt jag själv hade tänkt skriva. Jag blev så fascinerad att jag helt tappade koncepten. Jag kan varmt rekommendera ett besök hos dem.

Jag har kunnat hålla min ångest på en ganska behaglig (om man kan prata om behagligt och ångest i samma mening) nivå och bara fått två svåra återfall sedan jag började medicinera. Jag pratade med min sjuksköterska hon som har all koll på mottagningen och hon berättade att det var en form av posttraumatisk stress som jag lider av. Det är inte alls ovanligt att människor som är med om många saker under kort tid blir lite traumatiserade av det. Hon har säkert rätt och det känns skönt att jag inte behöver tänka mer på det. Jag vet att det kanske inte är det smartaste draget att stoppa huvudet i sanden på det här viset men just nu har jag viktigare saker att sköta om. Det viktigare är naturligtvis sonen. Det går så snabbt och han har gjort otroliga utvecklingsspräng under den här sommaren. Jag förstår inte hur jag ska hinna med. Han kommer att gå mycket snart och han är snart snabbare än mig på tio meter trägolv. Jag förstår inte hur det har gått till men han växer hur mycket som helst!

Igår var vi på BVC. Sonen var skeptisk redan när vi klev in i byggnaden och han gav inte bort ett ända av sina underbara leenden på hela tiden. Han minns nog att de brukar göra illa honom där. Så gjorde de även igår. Det var dags för den tredje sprutan för skydd mot en bakterie jag har glömt namnet på. Det är inte bara sticket som gör ont utan även själva vaccinet och han grät stora tårar och tydde sig till mig. Jag är glad att han inte förstår att det är jag som har bestämt att de ska göra illa honom. Helst vill jag ju skydda honom mot allt ont men det här kan jag inte göra något åt. Det är värre om han blir sjuk i något av det jag kunde vaccinera honom mot men struntade för att sticken inte var trevliga. Är det så här det är att vara vuxen? Kanske kommer jag att vara vuxen när jag haft barn i ett år. Det kanske är under det första som mödrar växer upp. Jag trodde att det skedde under graviditeten och att jag hade missat det… Men så är det nog inte.

När jag trodde att jag skulle förbli barnlös för all tid framåt kunde jag inte låta bli att tänka på hur mitt liv skulle se ut vid förtio, femtio och sextio. Jag tillät mig inte att tänka längre än så och det gör jag nog fortfarande inte. Men när jag är sextio kommer sonen att vara drygt trettio och om vi har lyckats kan han klara sig själv då så det gör inget om jag inte blir äldre än så. Tillbaka till ämnet: Jag trodde att jag skulle bli en bitter surfitta vid femtio som inte hade rest, inte hade gjort karriär och inte varit lycklig åt vardagen. Jag skulle ha låtit min sjukdom begränsa mig till mitt hem och min bil och jag hade antagligen låtit min man flyga och fara så att han hade en chans att få barn. Jag tycker inte att vi var en familj innan sonen kom till oss och jag känner att jag älskar att vara en familj. Jag skulle kanske ha börjat dricka mer alkohol än vad som är nyttigt för levande varelser. Vi har alkoholism i familjen så det skulle väl inte vara så konstigt om jag också drabbades. Just nu ligger min risk för det på mindre än 0 % skulle jag tro om jag fick gissa. Jag drack en Baileys Coffee i helgen och före det minns jag inte ens när jag drack sist och det beror inte mängden.

Sommaren har passat mig utmärkt. Jag har njutit av regn och åska men det har varit lite för varmt då och då. Sista veckan har jag drabbats av något som gör att jag svettas mängder och fryser samtidigt. Jag blir trött och somnar lätt. Somnade om i morse fast jag hörde att sonen var vaken och låg och pratade i sin säng. Vaknade inte igen förrän han var hungrig och hade kissat igenom blöjan. Maken är på tjänsteresa och kommer inte hem förrän imorgon. Jag har det lite svårt faktiskt att orka med allt men jag sov en timme på förmiddagen medan sonen också sov. Nu borde jag också passa på eftersom han har somnat i sin vagn. Men jag vill ju skriva klart det här också. Det är inte lätt att vara förälder… ;) Man måste hela tiden fatta en massa beslut och välja saker. Innan han kom hade det inte varit ett problem. Men kanske jag skulle ha varit på jobbet då och där kan man inte heller lägga sig och sova när man känner för det. Jag måste leta mig ett nytt jobb… Nu vaknar sonen så då är det bäst att jag postar in det här. Annars blir det glömt igen…

~ Py ~ som skulle behöva en nanny ett tag

Skrivet av lilla_Py, 2007-08-15 15:27

mammor ja.. de växer nog upp tillsammans med barnen. Man utvecklas hela tiden som människa och jag har fortfarande ingen aning om när man blir "vuxen". Jag har haft barn i snart sex år, mer än så om manränar graviditeten, men jag känner mig inte alls särskilt vuxen. Jag tycker mest det känns jobbigt och fel och obekvämt att göra sånt som "vuxna" förväntas klara. Ja du vet dagisschema, budgetar, inköp av mat, möbler och regnställ/stövlar i rätt storlekar. Att dessutom hantera sitt eget liv med skola/jobb, vänskapsrelationer och kärleksstrul. Det är övermäktigt.

Man kanske aldrig blir vuxen på det sätt man föreställer sig som barn. De där vuxna som förstår och har koll på allt är nog en illusion skapad för att främja barnens trygghet. Eller vad tror du?

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-08-15 16:57

Kul med ett inlägg från dig. Har väntat på det.
Angående det där med att bli vuxen, så väntar jag fortfarande på att bli avslöjad. Det kanske kommer en dag (friskt va?) att någon på stan ställer sig och pekar finger och skriker: Kolla en låtsasvuxen!
Jag tror det ibland ;)

Skrivet av Diana, 2007-08-15 17:18

Jag och min sambo försöker få barn. Tänk att man fram tills nu gjort allt för att skydda sig för att det inte ska hända en "olycka". Sen när vi vill få barn så var det f*n inte så jäkla enkelt ...
Nu har vi försökt i 5 månader. ... inte så lång tid kanske men det är oerhört jobbigt och ledsamt när det röda kommer.

Du verkar vara en fantastisk mamma!

Skrivet av celadus, 2007-08-20 09:03

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?