En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
lilla_Py

lilla_Pys öden och äventyr

Överlevare

Jag överlevde min tid som ensamma mamman men bara med nöd och näppe. Jag höll på att gå åt någon gång mellan 20:15 och 20:35 på onsdags kvällen. Sonen som brukar somna vid sju eller halv åtta efter en kort men hård kamp vägrade somna. Istället för att resignera för tröttheten fick han mer energi och mer ork ju längre jag höll på. Jag tror att det är vad som kallas övertrött eftersom han hade sovit dåligt hela dagen. 20:37 somnade han äntligen och jag ramlade ihop i soffan över en tallrik fil och flingor (middag) innan jag lät mig överväldigas av hur fruktansvärt det är att vara ensam med en trilskanade unge. Som om det inte räckte så har ungen slutat äta också. Han bara slåss och studdsar i stolen och spottar ut det lilla jag får i honom. Så skoj är det inte att laga mat och städa upp den från golvet.

Igår eftermiddag kom mamma hit och avlöste mig. Tillsammans lyckades vi lura i honom en halv portion gröt och sen fick jag honom i säng strax efteråt. Han vaknade dock efter en halvtimme och då var det helt hopplöst igen. Mamma rullade honom i vagnen över en tröskel hur länge som helst medan jag drog en filt över huvudet och låtsades att jag var någon annan stanns.

För några veckor sedan kände jag att jag skulle klara mig om det hände något med maken. Jag vill helst inte tänka på den typen av hemska saker men då kände jag en styrka i att jag skulle klara av allt ändå. Men nu känner jag bara att slutet är nära.

Om jag blir ensamstående måste jag nog lämna in både mig och sonen på fosterhem för jag klarar inte av det själv. Jag är oherhört medveten om att det bara blir svårare ju äldre han blir och jag är inte alls sugen på att göra det här själv. Om maken skiljer sig får han vårdnaden. Jag kan vara helgmamma och komma med fina presenter och köpa honom men jag skulle inte överleva vardagen med sonen. Fast problemet är väl att han inte skulle överleva med mig...

Jag är så trött och slut och sliten och jag orkar inte röra mig. Sonen leker och gnäller och är sur. Något är fel men jag fattar inte vad det är och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Om drygt fyra timmar kommer maken hem och sen tänker jag inte ta något ansvar på hela kvällen! Imorgon ska jag simsa hela dagen och försöka bli frisk från det här förbannade viruset som har drabbat mig, byggt bo i min kropp och vägrar flytta. Det är dags att vräka det all världens väg!

Jag ska bara tillägga att jag har slutat svära och i samma ögonblick som jag upptäckte det började jag igen... Förbannade jävla skit. Måste skaffa mig ett bättre ordföråd igen... Vill inte att sonen ska svära fram sina första ord.

~ Py ~ som allvarligt funderar på att ge upp

Skrivet av lilla_Py, 2007-08-17 11:58

Inte ska du ge upp vännen! Du är en jättebra mamma! Sonen genomgår en liten trotsperiod tror jag (som aldrig varit mamma) och alla har väl matvägrat någon gång! Han kanske bara saknar pappa (?!) och i så fall är allt frid och fröjd ikväll igen! Jag tror på dig!!! *skickar stärkande kramar*

Skrivet av mrsRose, 2007-08-17 15:45

uppgångar och nergångar är en del av den här resan gumman, inte är du en dålig mamma bara för att du rasar ihop ibland. Mammor (och pappor, tror jag) är ju också människor. Och som jag sagt förut - barn kommer inte med instruktionsbok! Du klarar dig fint!
kram!

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-08-17 16:00

Jag tycker det är oerhört modigt att erkänna att man inte orkar.
För att orka med vardagen krävs det att man ibland laddar med ny energi.
Vi är inte gjorda för att vara evighetsmaskiner.

Tack för dina ord.

Från en som längtar efter barn

Skrivet av celadus, 2007-08-20 10:52

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?