En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
lilla_Py

lilla_Pys öden och äventyr

Det här är min blogg! Här skriver jag vad jag vill, när jag vill och hur jag vill.

Jag är nästan trettio, mamma till underbar son, hustru till underbar make, före detta kattmatte, husägare, heltidsanställd, halvtidsstudent, lekfull, älskad, kreativ, trött, glad, busig, kärleksfull, pålitlig, svår att komma nära, okrossbar.

... och i mitt vänstra öra. Men det har det gjort i över ett år och har jag inte orkat göra något åt det på den här tiden så kan jag kanske leva med det. Kartonger som man inte har gjort något åt på ett år ska man kasta utan att öppna dem. Betyder det här att jag är på väg att kasta örat eller hörseln?

Jag måste ändra mig på en sak, en liten detalj i min förra blogg. Jag har visst klagat på min älskade unge. Jag klagar när han luvar mig. Men det är bara för att det gör så vansinnigt ont. Jag borde ha tänkt på att är håröm och jag borde ha förstått att ungar luvas, de drar i allt de får tag i och särskilt hår är roligt. Så jag är verkligen en usel mamma som inte klarar av att gripas av min enorma moderskärlek medan sonen sliter loss ännu en tuss av mitt redan väldigt slitna hår. Snacka om att inte ha en aning om att veta vad man gett sig in på.

Men vem vet innan man fått ett barn hur det är att vara mamma. Jag kan inte säga hur det är att vara mamma...

Skrivet av lilla_Py, 2007-08-27

Visa hela (3 kommentarer)

Jag kan inte låta bli att nämna det lilla drama som utspelade sig i min blogg igår. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska hantera det men det var intressant. Jag vet att jag gör så gott jag kan och att jag inte är någon supermamma men jag tror på det bestämdaste att barn behöver lära sig att förstå sina gränser och om deras mammor och pappor hela tiden tänjer sina hur ska då barnet veta när det är nog. Jag skulle aldrig ens överväga att skaffa ett barn till just nu. Inte heller skulle jag ta med mig min son till jobbet och jag kommer inte att starta ett eget företag medan jag väntar barn eller har småbarn hemma. Det är mina gränser. Tydligen inte allas och det respekterar jag. Det är det som är så spännande med människor, vi kan tycka helt olika i frågor och leva bredvid varandra i samhället.

Jag blev lite bekymrad när jag läste kommentaren som menade att jag borde vara lycklig över mitt friska barn och inte klaga på honom hela tiden. Jag ringde min man och...

Skrivet av lilla_Py, 2007-08-23

Visa hela (4 kommentarer)

Jag är ensamma mamman igen. Maken har åkt till storstan på diverse oerhört viktiga möten om oerhört viktiga saker. Han åkte tidigt igår morse och väntas inte hem förrän imorgon kväll. Två nätter och tre dagar på egen hand med sonen, som om jag inte har nämnt det nått ännu en nivå av intensitet och energi. Gårdagen gick väldigt bra men sonen vägrade somna. Men som belöning för att jag vyssade honom i närmare två timmar sov han hela natten! Han väckte mig vid halv åtta och då hade han stulit en av mina strumpor och gömt den under sin kudde. Han brås på far sin och har långa armar redan nu. Han når oväntat långt ut genom spjälorna och han får tag i allt.

Hittills har vi (ibland han, ibland jag och ibland tillsammans) ätit gröt, lekt med alla plastburkarna som jag har flyttat till ett skåp utan dörrar (är det ett skåp om det inte har dörrar?) i markhöjd, ätit mellanmål, bytt blöja, hängt en tvätt, lastat i diskmaskinen, busat i sängen, bytt kläder efter...

Skrivet av lilla_Py, 2007-08-22

Visa hela (25 kommentarer)

Jag överlevde min tid som ensamma mamman men bara med nöd och näppe. Jag höll på att gå åt någon gång mellan 20:15 och 20:35 på onsdags kvällen. Sonen som brukar somna vid sju eller halv åtta efter en kort men hård kamp vägrade somna. Istället för att resignera för tröttheten fick han mer energi och mer ork ju längre jag höll på. Jag tror att det är vad som kallas övertrött eftersom han hade sovit dåligt hela dagen. 20:37 somnade han äntligen och jag ramlade ihop i soffan över en tallrik fil och flingor (middag) innan jag lät mig överväldigas av hur fruktansvärt det är att vara ensam med en trilskanade unge. Som om det inte räckte så har ungen slutat äta också. Han bara slåss och studdsar i stolen och spottar ut det lilla jag får i honom. Så skoj är det inte att laga mat och städa upp den från golvet.

Igår eftermiddag kom mamma hit och avlöste mig. Tillsammans lyckades vi lura i honom en halv portion gröt och sen fick jag honom i säng strax efteråt. Han...

Skrivet av lilla_Py, 2007-08-17

Visa hela (3 kommentarer)

Angående mitt förra inlägg har jag fått så kloka kommentarer att jag bara måste lyfta upp dem i en blogg:

"Man kanske aldrig blir vuxen på det sätt man föreställer sig som barn. De där vuxna som förstår och har koll på allt är nog en illusion skapad för att främja barnens trygghet." Tiger_Lily

"Angående det där med att bli vuxen, så väntar jag fortfarande på att bli avslöjad. Det kanske kommer en dag (friskt va?) att någon på stan ställer sig och pekar finger och skriker: Kolla en låtsasvuxen!" Diana

Jag tror att ni har rätt! Vi är alla låtsas vuxna som låtsas ha koll på allt och för våra barn är vi hjältar som fixar det mesta. Trots att vi darrar av skräck inombords så lyckas vi ordna ALLT. Det känns lite bättre nu. Jag är inte ensam om att känna mig så här osäker på allt!

~ Py ~ som håller andan och hoppas att dagisscheman ligger långt fram i tiden

Skrivet av lilla_Py, 2007-08-17

Visa hela (1 kommentar)

Jag skulle skriva en rolig och trevlig blogg igår där jag berättade om allt som har hänt i mitt liv. Men jag började läsa vad Tigern, Diana och Ela haft för sig så jag glömde helt enkelt bort allt jag själv hade tänkt skriva. Jag blev så fascinerad att jag helt tappade koncepten. Jag kan varmt rekommendera ett besök hos dem.

Jag har kunnat hålla min ångest på en ganska behaglig (om man kan prata om behagligt och ångest i samma mening) nivå och bara fått två svåra återfall sedan jag började medicinera. Jag pratade med min sjuksköterska hon som har all koll på mottagningen och hon berättade att det var en form av posttraumatisk stress som jag lider av. Det är inte alls ovanligt att människor som är med om många saker under kort tid blir lite traumatiserade av det. Hon har säkert rätt och det känns skönt att jag inte behöver tänka mer på det. Jag vet att det kanske inte är det smartaste draget att stoppa huvudet i sanden på det här viset men just nu har jag viktigare...

Skrivet av lilla_Py, 2007-08-15

Visa hela (3 kommentarer)

Mitt största fel är att jag alltid drar upp vänster fot och lägger den under höger lår när jag sitter ner. Detta helt enligt min make. Han älskar mig och vi har upptäckt att sonen gör likadant. Alltid vänster fot under höger lår (kan man ens prata om lår när det gäller snart tio månader gamla underbara barn?) och med hjälp av den foten kan han klättra ur stolen som han bör sitta i när vi försöker ge honom mat. Han vill helt enkelt inte sitta still. Hur har jag som är så lat kunnat få ett barn som är så aktivt?

Jag hittar fler och större fel än det här med foten som jag önskar att sonen inte har ärvt. För att nämna några exempel så är jag allt för självkritisk, tänker och analyserar för mycket, äter för mycket, okontrollerad ångest, depressiva tankar om min egen värdelöshet, bristande självförtroende och självkänsla, lätt dyslexi, svårt att sätta gränser för andra, svårt att säga nej, svårt att göra det som är bäst för mig och helst av allt...

Skrivet av lilla_Py, 2007-07-24

Visa hela (4 kommentarer)

Vi åkte bort några dagar. Kom hem igår och sista dagarna längtade i alla fall jag hem. Första natten sov vi nästan ingenting. Jag borde vara van men det var tydligen vad jag behövde eftersom jag sov bättre efter den natten. Hotellet var överbebott av tvåbenta små monster. Jag tror att de kallas barn och de finns i alla storlekar, färger, former och mest tydligt humör. Jag har aldrig påstått att jag älskar barn över allt annat i världen. Jag har bara sagt att jag älskar mitt barn över allt annat i hela världen och jag menar det verkligen. Men bara för att jag har ett eget barn behöver jag inte tycka om barn. Det visade sig ganska tydligt på detta varma, trånga överbefolkade hotellet. Vi hade tack och lov ett eget rum med dusch och toalett (annars är det väl ett vandrarhem och det kommer jag aldrig att förstå mig på) men frukostbuffén var en katastrof. Ungar som skulle äta våfflor överallt och skrikande ungar som inte skulle äta något alls och mitt i det här infernot...

Skrivet av lilla_Py, 2007-07-18

Visa hela (1 kommentar)