lillasysters bloggis
Hej
Sitter här i mörkret, det är min värld nu, som alltid så trivs jag bäst i det undangömda, där ingen ser mig, ingen ser mina tårar, min frustration över att inte kunna ha full kontroll, ingen ser heller hur jag egentligen mår, ingen ser ringarna under ögonen eller min ensamhet.
Just nu skulle jag villa sitta ihopkurad i min älsklingsfåtölj med en flaska vin och ett glas och dricka mig till några timmar glömska, några timmars vila och kanske några timmars lycka. En natt utan mardrömmar, en natt utan sömnlöshet, som rycker och sliter i min kropp. Eller en natt där jag är rädd för att somna, men jag är lika rädd att jag ska vakna upp morgonen efter.
Rädslan för livet har mig i ett starkt grepp. Just nu är frågan är det värt att kämpa för att överleva eller ska jag kämpa för att sedan börja leva?
Ska jag älska för att jag vill eller för att jag känner mig tvungen till det? Älskar jag mig själv på det sättet, som jag förtjänar och älskar jag alla...
Visa hela (0 kommentarer)
Fy fan för att behöva vakna och kliva upp. Hade hellre dragit täcket över huvudet, struntat i allt runt omkring mig och bara legat där resten av dagen. Allting verkar värka i dag, ingenting fungerar, som jag vill, sen regnar det ute, det passar rätt bra med humöret jag är på, så det tänker jag inte klaga på. älskar regn.
Den här dagen känns redan evighetslång och den har knappt startat. Vill ha min dator tillbaka!!! Hatar att inte ha min bärbara, sitta låst här vid den gigantiska burken, vill vara mer fri, kunna göra mera saker!!!
Visa hela (0 kommentarer)
Och så var ännu en vecka slut och vi närmar oss julen sakta men säkert och snart kommer även min födelsedag, hatar att fylla år, hatar att bli äldre. Skulle bara vilja stanna tiden en dag när jag är lycklig och stanna där. Har jag inte haft tillräckligt med dåliga dagar för resten av mitt liv? Men det tror jag tyvärr inte, kommer att komma många fler så just nu lever jag för de stunder av lycka jag känner. När jag pratar med mina vänner, när jag är med mina djur, när jag känner något annat än hopplöshet, ledsamhet och uppgivenhet.
Vissa gånger är det bara korta sekunder, andra gånger flera minuter, men det är aldrig något som får tiden att stanna till, som får mig att känna mig riktigt lycklig. Det var länge sedan jag kände så.
Vill kunna släppa in människor, att de ska komma in och verkligen lära känna mig. Inte bara delar av mig, det finns de, som har tålamodet att vänta, låta mig ta min tid, som jag behöver. Sen finns det andra, som tror att det bara...
Visa hela (0 kommentarer)
Har just avslutat ett samtal via msn som hållit på i dryga timmen och jag har skrattat mer under den timmen än de senaste dagarna. Fy fan vad roligt jag har med min Partner in crime, Creedo. Hon är så förbannat skön och hon får mig att tänka på andra saker och får mig att le och skratta, men vi kan även prata om allvarliga saker, men i dag så hade vi en dag där vi mest pratade om roliga saker.
Sen så hädade vi en hel del, hon är troende, inte jag och sen så kom vi fram till att om vi levt för några århundrade sen så hade vi båda brunnit ¨på bål, som häxor och även kanske, som hädare och garanterat syndare.
så på en timme har vi alltså hunnit med en hel del. Visst är det underbart att leva i en värld där allting kan vända på ett bananskal. Ena minuten sitter du själv och förbannar livet, men sen kommer någon online och det är, som om någon drog upp rullgardinen och solen lyser starkt på dig. Du skrattar och ler för dig själv framför datorn ingen kan se dig,...
Visa hela (0 kommentarer)
Galen i dag, vill bara slita något itu, eller vill jag kanske att ångesten ska sluta riva mig itu? Jobbigt att kliva upp, jobbigt att gå och lägga sig. Jobbigt att gå ifrån datorn, men aldrig jobbigt att gå dit. Prata med människor, som inte ser hur man ser ut, kan sitta här med mina ringar under ögonen och se förjävlig ut, men kan ändå känna mig vacker inombords, för att det är så de får mig att känna. De ser ju inte min utsida, inte heller ser de det trasiga inombords. De ser det som jag väljer att visa. Spelar ingen roll om det är tjej eller kille, som jag pratar med, huvudsaken är att de får mig att le och glömma bort allt det jobbiga. Eller prata med min syster och hon berättar om barnen och det får mig att le, korta stunder av glömska är det jag lever för.
Frågan är ju om jag verkligen lever eller kämpar för att överleva? Vissa dagar så lever jag och andra dagar är en kamp för att överleva. Vissa dagar kämpar jag för att glömma och...
Visa hela (2 kommentarer)
Galenskapen är i högform, det är fullmåne ute då kan jag få mina små infall, det får jag alltid vid fullmåne, kommer ihåg när en av min systers vänners mamma berättade om hur det var att jobba på psyket vid fullmåne och jag förstår henne, jag kan bli helgalen ibland och det märks på jobbet, jag jobbar med äldervård och det är oftast galnare än någonsin vid fullmåne.
Jag undrar varför det oftast är som galnast vid fullmåne. Vad är det, som gör oss så galna vid fullmåne? Är det någon gammal gen från urminnes tider, som gör sig påmind vid fullmåne? Eller är det att vi kan tillåta oss att vara galna vid fullmåne? Eller är det något annat i kroppen, som reagerar på fullmånen eller har det att göra med någonting med jordklotet, som ändras vid fullmåne? Det skulle vore en rolig uppsats att skriva på. Vad gör oss så galna vid fullmåne?
Visa hela (2 kommentarer)
Jag växte upp i en familj med två syskon, båda äldre och min mamma och min pappa, vi har en riktig svenssonfamilj med villa, volvo och vovve, men jag blev lika störd för det. Jag tror inte att det spelar så stor roll om man växer upp i en svenssonfamilj eller i en trasig familj, huvudsaken är att kärleken finns där och den fanns där, men gömd och i dåligt skick.
Visa hela (0 kommentarer)
Naten föll och där stod jag själv, jag ser de gå hem, som par, två och två. Ensam har jag alltid varit och ensam kommer jag alltid vara, vågar inte riva mina egna murar och hittar ingen, som hjälper mig och varje år byggs murarna högre och högre, jag har blivit en bra murare genom åren, de växer sig starka när jag ser hur mycket hat och ensamhet det finns. Att alltid vara ensam, är något, som man lär sig att vara, att aldrig kunna lita på någon så att de släpps allra längst in, förutom att det byggs högre murar så byggs det även fler, för varje gång jag såras så börjas det byggas ännu än. Allt för att försöka skydda mig själv. Den första muren är gammal, men den står där fast ändå, det började när jag var barn och sen så har det fortsatt, jag har stängt mig inom dessa murar, mitt skydd mot världen.
Vissa dagar vaknar jag och är säker på att i dag så ska jag börja riva på murarna, kanske inte på allihopa, men på några få. Men så kommer motgångar...
Visa hela (0 kommentarer)