linda494s bloggis
När jag var liten tyckte jag synd om mig...
Såhär är det, jag har varit glutenintollerant sen barnsben. Jag åkte in och ut på sjukhus ganska ofta för att göra olika tester. Läkarna var inte helt säkra på om jag verkligen var glutenintollerant.
Jag var inte gammal, jag var nog runt 5 eller 6 år. Jag tyckte att det var jobbigt att vara glutenintollerant. Och jag tyckte att det var jobbigt med alla "koller", att åka fram och tillbaka till NÄL (sjukhuset) och jag tyckte att det var jättejobbigt de få gånger som läkarna tryckte ner en slang med en kamera i halsen på mig.
Jag kommer ihåg när jag var på sjukhuset en gång då jag hade fått bedövningssalva i det högra armvecket. För att salvan verkligen skulle gå in, så var jag tvungen att vänta ett tag i lekrummet. Där såg jag barn som hade brännskador i hela ansiktet, barn som inte hade något hår på huvudet, barn som satt i rullstol och barn som var blinda. När jag satt där bland de andra sjuka barnen. Så tyckte jag inte längre synd om mig. Min sjukdom var plötsligt inte så farlig som innan.
Min sjukdom är inte dödlig, men jag kommer att ha den livet ut.
Skrivet av linda494, 2008-04-05 14:03
Ja, allt handlar ju om perspektiv i slutändan.
Skrivet av Lille, 2008-06-19 15:21