En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

op06as bloggis

Sommarjobb

I somras så arbetade jag som feriearbetare på [---]. Första morgonen så började jag klockan 7.00 det var lite jobbigt att stiga upp i och med att jag hade haft sommarlov ett tag. Jag fick vänta i entrén sen kom det en dam som arbetade på avdelningen och hämtade mig. Det första som jag fick göra var att sitta och bara vänta på att de äldre skulle vakna, det tog ett tag och tillslut så fick jag be dom att de skulle ge mig information om stället och de som bodde där. De som bodde där var dementa och det innebär att de inte kommer ihåg saker, och behöver mycket hjälp, sen beror det på hur långt de har kommit i sin demens. De som jobbade där var väldigt otrevliga och jag kände mig aldrig välkommen, för de flesta som jobbade där kändes som att de tyckte att det var en börda att jag var där. Det jag fick klara mig på var de äldre, de var så roliga och deras humör gick upp och ner det var det som var så charmigt. Det var en kvinna som var 69 år gammal och därför väldigt ung för att ha demens, det var henne som man kunde prata med mest, även om hon hade glömt vem jag var efter en liten stund. Så det var henne jag försökte att vara med mest, istället för att uppmuntra mig så sa de då till mig att de hade pratat om mig och att de tyckte att jag favoriserade en. Då så tog jag åt mig kritiken även om jag visste att jag faktiskt inte hade favoritserat någon, jag hade varit mest med den damen för att det var lättast men jag hade samtidigt inte struntat i de andra. Så jag började då att vara med de andra, jag försökte roa dom och kolla på tv, där det var spelprogram då fick jag istället tillsägelse att man inte fick ha på tv:n på den här tiden av dagen. Jag tog med lite olika och skulle lämna matvagnarna då fick jag tillsägelse att det var en speciell som jag skulle ha med mig, det kändes som att vad jag än gjorde så var det något fel. Efter första dagen så kände jag att jag aldrig skulle stå ut i tre veckor och jag störtgrät hemma men sen så tänkte jag att om inte jag hade varit där så skulle någon annan fått chansen och det var ju för sent att tacka nej efter första dagen. Men dagen efter så gick jag dit fastän jag inte ville. På morgonen så försökte jag vara trevlig men ibland så hälsade de inte på mig när jag kom, vilket jag tyckte var konstigt för mig är det en självklarhet att man hälsar på varandra på en arbetsplats. Så det mesta jag fick göra var bara att sitta ute med de äldre dag in och ut. De enda fasta uppgifterna jag hade var att duka fram och fixa frukosten och att ordna kaffe till eftermiddagsfikat, och självklart så när jag hade dukat så var det alltid något fel på dukningen. Någon gång så frågade jag om jag skulle baka, jag var villig att göra vad som helst för att få dagarna att gå, att bara sitta ute på en bänk var inte så roligt eller intressant. Så jag frågade vad jag skulle baka och då sa de att jag fick baka vad jag ville, sen när jag kom med ett förslag så sa de emot och jag blev bara mer och mer arg. Ibland så var jag så arg att jag bara ville gå hem och ibland var jag så ledsen att jag gick in på personaltoaletten och grät. De förstod nog aldrig riktigt att jag var intresserad av yrket fastän att jag sa att jag skulle gå omvårdnad, att det därför var att jag sökte jobbet utan de trodde nog att jag sökte bara för att tjäna pengar. Jag fick aldrig vara med inom själva vårdyrket utan bara vara en allt i allo som fick vakta de äldre när de var ute och de andra var inne och städade. Ibland så fick jag hjälpa till att städa lite i korridorerna och personalrummet.

Vid fikat så fikade de som arbetade men de erbjöd aldrig mig fika som de äldre fick, istället när de hade någon kaka eller tårta av något slag så åt de som jobbade, sen satte de in det i kylen och sen när de andra som kanske började klockan 16.00 så det första de gjorde var och började äta av den kakan, Sådant gjorde mig väldigt ledsen. Sen när vi skulle fixa fikat så tog jag med en som bodde där och jag tänkte att hon skulle hjälpa till, men då så hade de köpt en ny kaffemaskin då bad jag om hjälp för jag var inte säker med måtten då så säger en hånfullt:
- Men lilla gumman kan du inte ens göra kaffe.
Så ställde hon sig bakom mig och dirigerade som en förskolelärare gjorde och pratade som om jag hade en skruv lös i min hjärna. Sen kunde hon säga att ifall jag bad en av de äldre att hjälpa mig så tyckte de att dom inte skulle vara där och hjälpa till. Jag förstod inte varför endel inte fick hjälpa till, de kunde om de ville bara man berättade tydligt hur de skulle göra. Att stå i ett kök har de faktiskt gjort nästan hela deras liv. Sen så åt de alltid av de äldres mat, fastän de inte fick det men de erbjöd aldrig mig mat där heller även om jag hade med mig egen mat istället kunde de be mig på min lunch att hjälpa till att duka av fastän jag inte hade haft en timmes lunch. Sen någon dag frågade de om jag inte tröttnat på färdigrätter, sen säger de: Ja det finns ju alltid mat att köpa i matsalen. Det var så fräckt där var de och åt av deras mat varje dag utan att betala en enda krona, sen säger de till mig att jag skulle köpa min mat. Även om jag inte ville ha de äldres mat för det var deras så retade det ändå mig.
Jag försökte att hitta på grejer för de äldre att göra, tänkte att man skulle gå en runda men det var det ingen av de som jobbade där som ville. Tänk vad man kan göra en gammal person glad av mista lilla. Men...

Dagen jag var så lyckligast var den dagen då jag slutade, nu i efterhand så förstår jag inte hur folk som jobbar med äldre som är våra släktingar och nära och kära kan vara så elaka mot en tjej på 16 år som inte hade gjort dom något. Det enda jag saknar därifrån är de som bodde där.

Skrivet av op06a, 2006-09-11 14:16

Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.