Allt mellan himmel och jord...

Jag hade kunnat inleda detta inlägg men en stor ursäkt för att jag är sämre än sämst på att uppdatera. Jag hade kunnat hitta på en historia om hur upptagen jag är om dagarna och inte finner tiden. Jag hade kunnat lägga ned bloggen. MEN det ska jag inte, däremot vill jag skänka all min tacksamhet till er läsare. Trots att jag uppdaterar en gång i halvåret (typ...) så ger ni inte upp. Ni är som utväxten på mitt huvud (kommer ständigt tillbaka...) TACKAR för det mina vänner!

För att återgälda er så tänkte jag ta med er på en liten tur till storstaden, nämligen till Svearikes stolta huvudstad: Stockholm. Dagen för händelsernas centrum var en helt vanlig torsdag, vädret var växlande molnighet och huvudpersonen i detta drama var Dagmar: en helt vanlig pensionär på besök i huvudstaden. Som många redan fått erfara så kan synen med åren lätt bli sämre än jag är på att blogga (nästintill blind kan man då jämföra det med…) och detta var även något som Dagmar fått uppleva. Men för att backa bandet lite…

Jag, L, E och F kommer gående längs en gata på Söder då vi får se en farbror och en yngre kille stå vid ett bord. Graciöst rundar vi församlingen då vi upptäcker en äldre dam sitta på en bänk. Detta gott folk är kanske inte en konstig syn, men då ska jag låna er mina ögon och berätta att det från damens huvud rann massor av blod. Medmänniskor som vi är, stannar vi givetvis upp i vår lilla promenad för att observera dramat. Eftersom det redan står två herrar närvarande, så tvekar vi om att ingripa eftersom det känt sägs att ”ju fler kockar desto sämre soppa…”; dock ser tanten så chockad ut och herrarna ser lätt frustrerade ut, så vi styr vårt pick och pack över till bordet.

Där förklarar en av herrarna händelseförloppet åt oss, det som bör nämnas är att mannen är engelskman på besök i Sverige och Dagmar behärskar inte bedriften av det engelska språkbruket . Som säkert alla förstår misslyckades deras kommunikation fatalt. Här börjar därför vårt uppdrag som sedan länge kommer att leva vidare som: ”Rädda Dagmar”. Där står vi och fungerar tolk mellan engelskmannen och Dagmar, torkar hennes blod, och fixar förband åt henne då plötsligt den äldre herren vid bordet utbrister: ”Blöder hon?!”. Fyra frågande huvuden vänder sig plötsligt mot herren och inser att gubben vid bordet är blind. Vid olyckans händelse var det alltså tre personer inblandade: 2 stycken som behärskade det svenska språket, en och en halv som inte såg något(Dagmars syn var under all kritik) och bara en som kunde tala och förstå engelska.

Dock bör tilläggas att det inte var något allvarligt med fröken Dagmar; utan hon fick en skråma i pannan och blödde näsblod. Under händelsens lopp lyckades vi springa (då ingen av damerna hade en telefon i sin ägo) längs Söders gator på jakt efter Dagmars kusin Lilian som stod och väntade vid frälsningsarmén på sin kära kusin, två cyklister stannade snällt vid bordet och frågade om hon åt förtunnande blodmediciner (repliken avslöjade att det stod ”läkare” på deras visitkort), en byggnadsgubbe kom och rengjorde Dagmars torkade blod från ansiktet med våtservetter, engelskmannen torkade rent hennes glasögon, jag och L höll på att ta kol på stackars Lilian som försökte hålla jämn takt med våra spänstiga steg i vårt mål att sammanfläta kusinerna och slutligen upplösningen på hela episoden: det var den blinde mannen som fällt Dagmar med sin blindkäpp. Denna soppa innehöll både tragik för Dagmars skull och komik för man hade nog inte kunnat hitta en sämre blandning av aktörer i dramat. Tur var i alla fall att inget allvarligt hände med damen och att allt slutade gott. Jag vill avsluta med den klassiska sportjournalist frågan, Hur känns det?
På den vill jag även svara. Det känns oerhört bra.
Bra därför att jag nu fick bekräftat att människor faktiskt bryr sig, att folk kan tillvarata några minuter till att hjälpa en medmänniska och slutligen att det ibland krävs många kockar för att lösa upp en riktig soppa…

Skrivet av pernillaa, 2009-06-01 23:57