En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

petralundins bloggis

Montecore, En unik tiger 128-218

Jonas och hans mamma hade bråttom, eftermiddagen som de spenderat med picknick hade gått allt för snabbt och nu svichar de fram på vägarna i bilen de lånat av Jonas morfar.
Jonas mamma, som inte längre hade något körkort sedan två år tillbaka då hon blivit stoppad för fortkörning, ignorerade detta faktum och fortsatte istället i sina gamla banor, där hon såg skyltar och hastighetsbegränsningar mer som rekomendationer än någonting man måste följa.
Det är dagen då Jonas pappa äntligen ska komma hem från Tunisien och de båda såg fram emot det väldigt mycket.
Dock var turen inte på deras sida denna gång heller, utan de hann knappt backa ut (!) på huvudleden förrän en polisbil hamnade bakom dem och vinkade in dem till kanten.
Eftersom det inte var första gången detta hände så visste Jonas exakt vad han ska göra, och han intog rollen som sjukt barn som gnällde bredvid sin smått nervöse mor.
Jonas mamma som kopplade på sitt finaste leende bakom sina stora hippieglasögon lyckades komma undan med ursäkten att hon glömt körkortet hemma, och de fick köra vidare utan varningar eller böter.

När Abbas väl anländer till Stockholm och sin familj igen väntade hans fru och son där på honom med den goda nyheten att Pernilla var gravid med tvillingar.
Även om ekonomin redan nu var knapper, så lovar de varandra att tillsammans klara sig ur detta.
Abbas hade heller inte gett upp drömmen om att lyckas bli rik på sina fotografiska talanger, och skickade hela tiden in nya bilder till olika fototävlingar, dock utan några goda resultat.

År 1985 så fick Jonas två lillebröder för första gången se världen.
Men det var inte direkt någon harmonisk sådan de möter, utan istället ett kaos, där deras föräldrar bråkade om allt från deras bristande ekonomi, till de namn som de nyfödda skulle få.
Jonas som precis börjat första klass hade blivit utstött av sina klasskamrater eftersom han var annorlunda, och sågs nu istället gå omkring och prata med sig själv.
Även om han visste att han inte fick göra det för sina föräldrar så gjorde han det ändå, för det är inte kul att vara ensam.

En dag kommer Pernilla till skolan för att hämta upp Jonas tidigare, Jonas morfar hade nämligen efter en längre sjukdom gått bort och hela familjen väntade på sjukhuset.
När de kom dit grät alla, men Jonas kunde inte gråta hur mycket han än försöker. Han såg nämligen sin morfar sitta där uppe i himmlen och vinka till honom, han spelade spel och mådde jättebra, varför skulle man då gråta?

Det ända positiva med detta tragiska öde är att morfaderns gamla affärslokal nu stod tom, och Abbas lyckades övertala den annars mycket tvära svärmodern att få ta över lokalen och göra om den till sitt eget fotogalleri.
Abbas inser med detta att chansen han så länge väntat efter nu var här, och säger dagen efterupp sig från sitt jobb på SL för att spendera all sin tid i sitt nya galleri.
Han lyckades också övertala Kadir att resa till Sverige och ta del i de framgångar som nu bestämt skulle komma att prägla hans liv.
Dock blev resultatet inte som väntat, och den nyrenoverade "Studio Silvia" som galleriet så fyndigt namngavs efter Drottning Silvia stod utan kunder med tigande telefon.

Tiden gick och den succé som Abbas väntat på så länge dröjde än, och ekonomin blev ännu sämre för familjen, men Abbas vägrade att ge upp och satt tålmodigt dag in och dag ut i sitt galleri med sin assistent Kadir.
I Kadirs brev till Jonas beskriver han hur han ser hur Jonas familj sakta tinade bort, hur deras matvanor oftare än vanligt gick att gröpa ut ur en konservburk, och hur Jonas själv aldrig fick några nya kläder eller leksaker utan fick titta på när de andra söderbarnen lekte med sina.

Dock träffade Jonas sin första riktiga vän ett kvarter bort från faderns galleri. Hon heter Melinda och hade samma åsikter som honom själv. Det spelar nämligen ingen roll om man hade dyra kläder eller leksaker, man kunde ha kul ändå!!

När Kadir vintern 1986 börjar prata om att åka hem igen, eftersom han ändå inte tjänade pengar på att sitta i ett öde galleri hela dagarna så fick Abbas lite smått panik.
Han vill ju inte att hans vän ska åka tomhänt tillbaka till Tunisien och berätta om den nitlått som han gått på.
Istället erbjöd han Kadir svenskalektioner, eftersom det nu, efter drygt 8 år i Sverige också var dags för honom själv att lära sig svenska.
Kadir gick med på detta erbjudande och de fick Jonas, som nu gick i tvåan, som lärare.

Jonas som såg detta som ett stort uppdrag tog stolt på sig det till hundra procent och gjorde allt för att på ett så pedagogiskt sett som möjligt lära ut den djungel av bestämelser och grammatik som svenskan innehåller.
I ett anteckningsblock skrev de ner olika grammatiska bestämelser, och fraser som på olika sett kunde krongla till deras inlärning, bland annat;

Man kan äta biten och bli biten.
Man kan sitta i buren och bli buren.
Man kan gå runt knuten och knyta knuten...

(sid 204.)

Dock blev detta skrivandet om nya fraser och sambetydelse av olika ord som en besatthet för Jonas, menar Kadir, och Kadir hänvisar också detta beteende som en start till det som senare skulle leda till ett intresse för skrivandet och en blivande karriär som författare.

I april 1987 lämnar tillslut Kadir Sverige och familjen för att igen resa tillbaka till Tunisien med ett nytt språk i minnet.
Han menade då att han lämnade en mycket fattig familj bakom sig, och hoppades med hela sitt hjärta att de skulle lyckas resa sig igen och att deras drömmar i framtiden skulle gå i lås.


Eftersom Abbas inte förrän 1986-87 lärt sig att tala svenska ordentligt så hade han inte lyckas få några svenska vänner.
Däremot så hade han genom sitt tidigare jobb på SL träffat ett gäng "strövare", som han fyndigt kallar Aristocats.
Dessa killar hade inga direkta framtidsplaner, utan lutar sig istället tillbaka på varandra och på flaskan med hoppet om att detta skulle lösa många av deras problem.
Pernilla, som Kadir beskriver som en envis kommunist, gillade inte alls detta umgänge och gjorde allt i sin makt för att Abbas istället skulle intressera sig för hennes hippie- och demostrationsvänner, men tyvärr utan några goda reslutat.

En sak som jag lagt märke till i boken är att Jonas aldrig namnger sina föräldrar vid namn, eller som mamma och pappa. Istället har han valt att namnge dem som "mammor" och "pappor". Varför han gjort detta har man inte direkt fått någon förklaring till, men jag antar att det kan ha att göra med att han i allt de privata vill ha något som faktiskt är neutralt. För pappor är ju inte en bestämd person utan bara plural och flertal, så med andra ord en neutral person som kan vara vem som helst, och genom detta inte behöva gå in på skinnet på sin egen pappa.

Skrivet av petralundin, 2006-04-25 20:35

Petra,
bra, välskrivet och med intressanta iakttagelser.
Recensenter har ju funderat över varför författaren använder sitt eget namn, och skriver en till synes självbiografisk historia. Vad tror du?
Visst kan det neutrala användandet av "mammor" och "pappor" vara ett sätt för historien att kännas mindre privat. Ingen omöjlighet alls.

cecilia

Skrivet av cecilia, 2006-05-02 17:00

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera det här inlägget.