En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

petralundins bloggis

Montecore, En unik tiger 219-282

Det var i slutet av 1980-talet och Abbas var djupt deprimerad. Hans studios framgångar hade nämligen ännu inte visat några positiva resultat, och de ända uppdragen han hittills fått var några få ströuppdrag som inte alls drog in den ekonomi familjen egentligen behövde.
Men en dag då Abbas var på väg hem ifrån sin tomma studio mötte han en gammal vän som var väldigt intresserad över hur det hade gått för Abbas under de senaste åren.
Abbas som inte ville sjunka i den bekantes ögon ljög och sa att han nu var mycket framgångsrik och att han hade lyckats väldigt bra med sitta arbete som fotograf.
Den bekante som också han var fotograf och invandrare blev väldigt imponerad, och det var i och med hans fråga om vilken slags fotograf Abbas var som Abbas kläckte sin ide till framgång.
Abbas själv hade nämligen aldrig tänkt tanken att inrikta sig på någon speciell genre inom fotografin, och förstod genast att det var där hans problem låg.
Efter att ha suttit på Statsbiblioteket i timtal i centrala Stockholm och letat efter en perfekt genre, och också ett nytt namn (eftersom han förstod att ett svenskt namn skulle locka mer kunder än hans eget,) kom han fram till att döpa om sin studio.
Det nya namnet löd, "Krister Holmström Abbas Khemiris fotografiska husdjursateljé."

Detta byte av namn var starten på den, enligt Kadir, stora succé som med åren skulle komma att prägla Abbas liv som hyllad fotograf.
Dock var det fortfarande ett tag tills detta skulle ske, men det gjorde inte Abbas så värst mycket eftersom hans humör till en början gick upp i och med att han började tjäna på sitt jobb.
Jonas beskriver till exempel att familjen kunde börja äta annan mat än den som fanns på burk, att de alltid hade saft hemma, och ibland till och med skagenröra.
Men pengar har tyvärr alltid sitt pris, och för att Abbas skulle lyckas hålla upp den nya goda ekonomin så tillbringade han mindre och mindre tid med sin familj.

Det var inte bara för Abbas som det gick bra för i slutet av 80-talet, Jonas som nu var elva år hade träffat en ny vän vid namn Imran.
Även om Imran nästan var lika stor som Jonas och Melinda tillsammans lyckades han ändå följa med i det höga tempo som de två alltid höll när de var ute och lekte.
De började också leka en ny slags lek som kallades "Sagospelet", där Jonas som enväldig spelledare kunde få bukt på sin vilda fantasi genom att göra av med den under spelets gång.

Sommaren 1989 förändras mycket i familjen Khemiris liv.
Det rastiska tankar som Pernillas mor haft under den tid Pernilla och Abbas varit tillsammans försvinner helt, cch istället börjar svärmodern bli mycket generös, och kom till och med och hälsade på i Abbas studio.
Men även om svärmodern valt att svälja sina rasistiska tankar för familjens skull så fanns det fortfarande kvar, främst från Pernillas systrars sida.
För att slippa bråk valde Abbas istället att spendera mestadelen av sin tid på landet i svärmoderns vedbon, där han enligt Jonas högg upp ved som räckte i över två årstid.
Det var också denna sommar som Jonas för första gången fick upp ögonen för den rasism som faktiskt fanns i samhället, men som Abbas länge försökt skydda honom från.
Det var nämligen så att en kväll när Jonas var på väg hem ifrån sin nyfunna vän Patrik möttes han av en röd Volvo.
I bilen satt ett antal snaggade killar som började hota Jonas på ett sett som gjorde honom vättskrämd. Han förstod först inte varför de gjorde det, men med tiden förstod han och ett hat började växa inom honom.

Så i och med att månaderna gick förändrades Abbas och Jonas sätt att leva.
Jonas började umgås mer och mer med sina vänner Melinda, Imran och Patrik, och Jonas förvandlades under sommaren från en snäll skolpojke till en tuff hiphoppare som valde att lyssna på så kallad "negerrapp" och prata med ett språk som liknar Halims i Ett öga rött.
Denna förvandling såg Abbas som ett stort nederlag, mycket på grund av att han själv försökte anpassa sig så mycket han bara kunde till det svenska språket och sättet att leva på.
Abbas hade till och med valt att säga upp kontakten med sina gamla vänner "Aristocaterna" för att istället viga sitt liv till allt som hade med Sverige att göra.
Men även om Abbas försökte anpassa sig så gått de bara gick till alla svenska normer som fanns så var han ändå inte välkommen på alla platser i Stockholm.

Jonas berättar bland annat om när de var ute och julhandlar julen 1989.
När de besökte en av de lite dyrare affärerna på NK ringde expediten genast efter vakten, så att vakten skulle vara där om Abbas och Jonas skulle ta något.
Expediterna behandlade honom också illa genom att låtsas att de inte förstod vad Abbas frågade dem om, och förödmjukade honom genom att låta Jonas översätta vad hans far sagt.
Men hur diskriminerad eller förödmjukad Abbas än blev vägrade han att betrakta sig själv som utanför i samhället, han förnekade istället allt och lät enbart de elaka orden passera.
Detta sett att leva på måste ha varit väldigt ansträngande för Abbas, och man märker också tydligt av det i boken, eftersom han spenderar mer och mer tid för sig själv i studion och är mer tystlåten och tillbakadragen än tidigare.
Abbas går till och med så långt i sin kärlek till Sverige att man nästan kan kalla honom rasist emot sitt eget ursprung.
Han började nämligen förtala invandrarna med åsikter som att de kommer hit och tror att de kan leva på bidrag, att de alltid är invandrare som begår de grova brotten, och att vissa lika gärna kan åka hem till sina hemland igen istället för att vara kvar i Sverige och förstöra.

Dock hade denna nya syn från faderns sida ingen inverkan på Jonas, som istället började uppmärksamma de orättvisor som invandrare blev utsatta för varje dag, och började bli mer och mer upprörd över detta.


Angående utvecklingen av Abbas i boken så kan jag ju inte direkt påstå att den har gått till det positiva.
Denna glada och spralliga man med Djurgårdenhalsduk och bakåtslickat hår har med tiden ersatts av den mycket tystare, rödögde och snedryggade man som bar på en hel del problem.
Förutom den strid han vardagligen kämpade emot vid namn rasism hade också Karim börjat kontakta honom för att få tillbaka sina pengar.
Karim var nämligen skyldig folk hemma i Tunisien en hel del pengar och var mycket angelägen om att Abbas skulle betala tillbaka sin skuld snarast möjligt.
Men även om Abbas hela tiden lovade och sa att det inte skulle vara några problem eftersom det gick så bra för honom i studion fanns där inga pengar och ingen som helst chans att betala tillbaka lånet.
Strider hade också brutit ut i Tunisien, och hur mycket Jonas än tjatade om att få reda på vad som egentligen hände teg Abbas, han hade allt för mycket i huvudet för att börja diskutera sådanna saker med sin son.

Relationen blev allt sämre mellan far och son, och den så kallade "Dynamisa duon" som de hade bildat när Jonas gick på dagis sinade sakt ut i sanden, och kontakten och respekten mellan de två blev allt mindre.

Sida 274-278.
Jonas, Melinda, Imran och Patrik ligger utslagna på basketplanen efter en hård match.
Imran startar tävlingen där den som kan smutskasta de andras mammor bäst vinner.
Meningar som "Håll käftet horor för era mammor är så feta jag svär dom har ekvatorn som midjemått!" (sid275) och "Patriks mammas tänder liknar ett schackbräde..." (sid275) haglar ner över dem.
De tycks inte ha några som helst problem att smutskasta varandras mammor,
men när Melinda i segeryran råkar nämna något dumt om Imrans pappa så blir det nästan slagsmål.
Papporna var nämligen deras idoler, och de va ju också deras förtjänst att familjerna stod på benen, enligt dem. Så ingen, verkligen ingen fick säga något dumt om dem.
Men mitt i denna kallabalik som utbröt i och med Melindas felvalda ord så bröt Jonas igenom med ett tal som han egentligen inte förstod vart de kom ifrån.
Han börjde berätta för de andra att det inte var någon ide att bråka, de var ju som syskon!
Jonas menade att det var just detta rasisterna ville, att splittra på invandrargängen så att de sedan skulle bli enklare att bryta ner dem och bli av med dem för alltid.
Jonas vänner blev mycket imponerade över detta oväntade tal och slöt genast fred, för han hade ju rätt, ensam är inte stark när hotet och våldet hela tiden är nära.

För det första måste jag säga att det var roande att läsa om deras "Din mamma-tävling."
Detta är ju faktiskt en tävling som man stöter på än idag!
Sedan tycker jag det var intressant och läsa om hur stor betydelse och respekt de la ner på sina pappor. Framförallt i Jonas fall eftersom han redan här har börjar hysa agg emot sin far, och det är inte förrän senare i boken han på riktigt får upp ögonen för sin "supermamma" och börjar beskydda henne med samma respekt som han nu gör med sin far.
Frågan är ju, vad är det som papporna gör för att förtjäna den respekt som mammorna inte får?

Det andra intressanta med texten är det tal Jonas säger på slutet. Enligt honom själv var det helt oförberett och man blir lite imponerad över honom, just eftersom han tar upp en tung fråga för att vara så liten.

Skrivet av petralundin, 2006-05-02 18:23

Petra,
Du beskriver att man tydligt kan se en förändring hos Abbas, och att han börjar hysa agg mot invandrare och jagas av sina ekonomiska bekymmer. Det verkar vara början på slutet?
Hur speglas samhället i texten? Du skriver om att Jonas hotas av snaggade killar i en bil och att expititen på NK ringer efter vakten när Abbas och Jonas kommer in i butiken -dyker samhället upp på andra sätt i boken?

cecilia

Skrivet av cecilia, 2006-05-16 20:00

Cecilia,
Att detta är början till slutet kan jag absolut hålla med om, jag menar Abbas har ju vid det här laget blivit rätt desperat med att komma på nya lösningar för att lyckas med sin karriär.
Dock måste jag säga att steget han tog från att vara en invandrarsvensk man till att bli en helsvensk rasist var ett steg för långt.
Det verkar nämligen som att Abbas tillslut var så pass less på alla sina motgångar som präglat hans karriär att det bara fanns en utväg kvar, att sälja sig själv till Sverige och ge upp sin ursprungliga kultur och liv helt och hållet.
Genom detta beslut förlorade han inte bara sin egen självkänsla och började må mer och mer dåligt, hans familj började också tappa respekten för honom, och allt gick sakta men säkert utför.

Detta rätt impulsiva beslut han tagit, och som han med tiden blev tvungen att hålla fast vid, kan man i vissa delar faktiskt förstå honom med. För det kan ha varit inte enkelt att leva i ett invandrarfientligt samhälle, framförallt när blocken mellan invandrare och svenskar är så pass tydliga som det framgår att det är i boken.
Också det att Lasermannen ständigt påminner invandrarna med nya offer gör så att pressen på att välja sida ökar drastiskt, så hur ska egentligen Abbas kunna välja rätt sida, familjen eller pengarnas?

Angående hur samhället speglas i boken så måste jag säga att författaren absolut har valt sida, och speglar enbart samhället ur en invandrares ögon, dock med förståelse eftersom boken handlar om Abbas liv.
Jag tycker faktiskt att det är väldigt intressant att läsa om denna rätt okända syn på det svenska samhället. Det finns ju faktiskt sidor som man själv aldrig upplevt, och jag kan ju inte direkt påstå att invandrarfientlighet är det första jag tänker på när jag hör 1980-talet.
Så myten om att Sverige är ett trevligt och välkomnande land, kanske just enbart är en myt, och ingenting man ska lägga ner allt för mycket vikt på.

Petra

Skrivet av petralundin, 2006-05-17 18:44

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera det här inlägget.