En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

petralundins bloggis

Montecore, En unik tiger 283-359

Året är 1992 och paritet Ny Demokrati med bland annat Bert Karlsson i spetsen har lyckats ta sig in i regeringen efter maktskiftet.
Stämningen i familjen Khemiri är långt ifrån god, mycket eftersom Abbas vägrar ta ställning i det nya kriget mellan invandrare och svenskar, och Jonas känner sig sviken av sin förrädare till far.
Situationen mellan far och son blir heller inte bättre av att Lasermannens första offer skjuts till döds, eftersom Abbas envisas att låtsas som om ingenting har hänt, och vägrade också att följa med Jonas och hans vänner ut och demonstrera mot rasism.

Men även om Abbas på utsidan spelar en mycket oberörd svensk man är han mycket tagen i hjärtat. Han studio har nämligen flertalet gånger blivit utsatt för vandalisering utan att han nämnt nått om det för sin familj, och en dag när han var på väg hem ifrån jobbet fick han en röd laserstråle riktad mot sitt hjärta. Abbas trodde då att hans liv var över, men det visade sig att det bara var ett par ungdomar som låg i busken utan vapen, utan planer på att döda.
Denna inre irritation och förvirring som Abbas hållit inom sig under en så lång tid släpptes en dag ut.

Dagen började som vanligt, och Abbas var på väg till sin studio för att än en gång fota tanters små hundar.
Dock blev så inte fallet, för när han kom fram till studion fanns där inga fönster kvar, och väggarna var svarta av sot.
Det hade nämligen varit inbrott i studion under natten, och allt som inte gått att slå sönder hade eldats upp, och alla Abbas livsverk, och stoltheter var för alltid borta.
Abbas knäcktes totalt, och den skam som växte inom honom gjorde det outhärdligt att stanna kvar i landet där alla hatade honom. Han packade sina väskor och försvann spårlöst.

Sommaren 1992 blev Jonas vuxen. I och med att hans far hade lämnat familjen med de sista orden att Jonas var en svikare och skam för samhället, blev Pernilla ensamstående med tre barn, och Jonas kände ansvaret att ta på sig rollen som mannen i huset.
Jonas började handla mat, gå ner till tvättstugan, uppfostra sina bröder, och också ta hand om sin mamma som börjat äta medicin för att klara av magsmärtorna och sömnproblemen som drabbat henne efter hennes mans försvinnande.

Ett halvår hade gått och längtan hade utbytts mot hat.
Jonas och hans mormor hade under halvårets gång börjat rusta upp studion, med hopp om att Abbas då skulle vilja komma tillbaka och börja om på nytt.
De hade bland annat torkat bort skriften "V.M.A." som skrivits med bajs på en av väggarna, och också försökt att rädda så mycket foton som det bara gick.
Men tiden gick och inget hände.

Abbas hade nämligen flytt till Tunisien och bosatt sig hos Kadir.
Under månadernas gång hade han ett flertal gånger försökt samla på sig så pass mycket mod att han skulle våga resa tillbaka till sin familj.
Detta hade dock aldrig gått väl, och Abbas kom alltid hem igen till Kadir och skyllde på olika tecken som visade att det inte var dags att åka än.
I november 1993 fick Abbas ett brev från Sverige där Pernilla skrev att hon ville att han skulle komma hem och skriva på skilsmässapapperna.
Abbas förstod då allvaret i situationen och tog första bästa flyg tillbaka till Sverige där han inte varit på över ett och ett halvt år.

När han väl anländer till Stockholm valde han att besöka sin studio för att se vad som hänt med den under året han varit borta.
Lokalen var folktom, och utseendet hade ändrats mycket sedan sist. Väggarna var nu blå, och prydda med stora affischer av bland annat hiphoppare.
Abbas hann knappt reagera på detta nya utseende förrän han var tvungen att ta skydd i förrådet eftersom någon var på ingång.

Jonas och hans följe som äntrade lokalen började kvällen med ett möte innan de försvann ut i natten med blå färgburkar och nyinköpta penslar.
Abbas valde att försiktigt följa efter dem, och såg med chock hur ungdomarna började sin nattliga promenad genom att måla pendeltågsstationen med slagord som "Blatte 4 ever."
Kvällen fortsatte med en visit på både plattan, kungahuset och Karl XII staty där de skrev och målade hyllningar åt blattegenerationen.
Abbas som följt efter dem under hela kvällen fotograferade allt de gjorde och blev med timmarna mer och mer vansinnig, det var ju ändå hans son som var en av brottslingarna och han kände stor skam över Jonas.
Kvällen slutade på helikopterplattan, den plats som var känd för att vara ett nazist tillhåll.
Jonas och hans kamrater som var mycket stolta över att våga stå och måla i deras högkvarter stelnade till av rädsla när ljuset av en blixt plötsligt slog mot deras ögon.
De var längre inte ensamma och valde att springa för sina liv.
Halvvägs in i Gamla Stan greps de av polisen, och denna höst var den sista då Jonas, Patrik, Melina och Imran var tajta. För till våren fälldes de tre sistnämnda för vandalisering med stöd av foton som någon anonym skickat in där man klart och tydligt såg hur de tre målade och förstörde på flera olika platser i city.

Under tiden börjar Pernilla bli mer och mer misstänksam över vad Abbas egentligen gjorde på dagarna och nätterna, hur kom det sig att Jonas inte fanns med på en enda bild när han var lika skyldig som de andra?
Hon lyckas tillslut få upp Abbas hemliga skåp, och fick med det bekräftelse för både otrohet och sin sons skyldighet, eftersom hon hittar både bilder på nakna kvinnor och en blåmålad Jonas.
Detta var sista gången Jonas såg sin far, och Jonas valde att inte ens säga hejdå när Abbas blev utkastad från sitt hem och än en gång begav sig till Tunisien, och Kadir.

Under åren så har Jonas aldrig hört något från sin far, förutom de två födelsedagskort Abbas skicka till sina två yngre söner 1998 där han förklara att bröderna var hans enda hopp och familj. Jonas blev med dessa brev mycket upprörd eftersom Abbas lämnat ett tomrum i hans hjärta, hur mycket han än ville förneka det.

För Abbas del så började karriären på riktigt komma igång i och med att han träffade Amerikanen Alex Baldwin som erbjöd honom jobb som fotograf för erotik i Tunisien.
Detta jobb gjorde Abbas rik, och 2000 hade han så mycket pengar att han äntligen kunde betala tillbaka sitt lån till Kadir.
Dock var han långt ifrån lycklig, och grubblade ofta på de orättvisor som livet innebar.
För även om han nu hade så pass mycket pengar att han gått och väl klarade sig, hade han längre ingen familj att försörja, och detta genombrott hade han velat dela med dem.
Men så blev inte fallet, och Abbas valde att efter ett par år sluta med erotiken och istället börja skriva en självbiografi.
Dock hade han svårt att skriva ner allting och valde istället att berätta hela sitt liv för Kadir (och genom detta förklaringen till varför Kadir kommer ihåg så mycket detaljer om Abbas liv, enligt honom själv...)
Mysteriet med hans far klargjordes också under denna tid, när Abbas visade upp fotot på den granne han mött under hans adoptivfars begravning.
Det visade sig nämligen att hans mor hade hittat på en historia om vem hans far egentligen var, för att det skulle vara väldigt opassande om staden fått reda på att det var grannen som låg bakom hennes graviditet.
Genom detta får vi också klarhet i varför grannen vid deras möte varit så fast besluten i att Abbas aldrig träffat sin far på den där restaurangen, utan att det enbart var påhitt.

Efter att ha delat med sig av sina innersta tankar för sin gode vän bestämmer sig Abbas för att ge sig ut i världen för att fotografera och stödja de svaga. Kadir berättar att Abbas under årens gång vunnit en hel del priser, och skrivit sig under namnet Paul Vreeker. (Dock är jag inte säker på att det sistnämna är sant, jag kollade nämligen upp namnet på Internet och fick bland annat upp denna sida... http://www.worldpressphoto.nl/index.php?option=com_contact&task=view&contact_id=208&type=gallery&Itemid=87)

Sida 350-352.

Boken slutar med en påhittad scen där Kadir beskriver hur Abbas och Jonas en sen kväll möts under ett kastanjeträd i Stockholm.
Abbas har under åren förändrats mycket, och har med hjälp av sina rikedomar både kunnat kosta på sig en inplanterad hästsvans och nya dyra kläder.
När de får syn på varandras gestalter i mörkret förstår de med än gång att de hör ihop, och allt gammalt tjafs är sen länge glömt.
De kastar sig i varandras armar och skriker av lycka över att få se varandra igen.
Runt omkring dem börjar solen komma fram bakom husen, och taxichaufförer och liknande fok stannar upp för att ge det återfunna paret en typisk amerikansk applåd för att visa sin lycka mot dem.
Abbas och Jonas börjar sedan gå en promenad genom staden där Abbas berättar att han länge tänkt låta en god vän skriva till honom för att förklara varför han valt att ta de beslut han gjort under åren, och att Jonas genom detta skulle få mer insikt och förlåta honom.
Men enligt Abbas så tog han aldrig modet till sig att fråga sin vän om denna tjänst, utan var nu oerhört lycklig över att han lyckats träffa sin son ändå, och att allt gammalt var förlåtet.
Boken slutar med att de går lyckligtskrattande mot gryningen.

Dessa sidor i boken bekräftar de misstankar jag haft tidigare. Kadir är inte den han utger sig för att vara, utan en ångerfull Abbas som vill be om försoning och förståelse till sin förlorade son.
Även om man under denna korta sammanfattning av texten inte direkt kan urskilja detta klockrent, så är denna text grunden till det fakta som sen skrivs i Epilogen.
Detta eftersom "Kadir" där skriver ett argt brev till Jonas där han till exempel är förargad över att Jonas själv har gjort en del efterforskningar hemma i Tunisien om just Kadirs liv och öde. Det visade sig nämligen att Kadir tagit självmord någon gång på 90-talet, efter att han tagit på sig en hel del pokerskulder, och genom denna fakta bevisas att det är omöjligt att det är den riktiga Kadir som skrivit alla breven.
Detta blir också uppenbart när "Kadir" skriver att han absolut inte har öppnat en ny mailadress i sin väns namn, utan att han är Kadir och inget annat.
Han talar helt enkelt emot sig själv under hela brevet.

Om jag tillsist ska sammanfatta Abbas utveckling som person måste jag säga att hans liv har gått upp och ner en hel del under åren. Dock är ju livet så, fylld av både motgångar och framgångar, och om man inte skulle ha några motgångar i livet skulle man heller inte uppskatta de framgångar och små saker i vardagen som gör än lycklig.
Däremot tycker jag att det är väldigt tragisk att läsa om den rasism som familjen blivit bemött av i Sverige, och hoppas att Sverige idag accepterar mer kulturer än vad de gjorde för tio-tjugo år sedan.
För jag förstår mig verkligen inte på rasism, vad spelar det egentligen för roll om man är svart eller vit, tror på Buda eller Allah?
Alla är ju lika mycket värda och vi är ju faktiskt byggda av samma skrot och korn, det är bara att svälja och acceptera!!
Dock tror jag med facit i hand att det skulle underlättat en hel del om Abbas låtit släppa in sin son i sina tankar och funderingar istället för enbart kritisera honom för den livsstil han valt att leva. Det skulle helt enkelt ha varit bättre om Abbas berättade vad som hänt under Gulfkriget istället för att Jonas fått gissa sig fram med hjälp av sina kamrater, och förklarat att han var lika rädd som Jonas under den tid då alla invandrare fruktade röda laserstrålar.

Varför Jonas valt att skriva en sådan intim självbiografi om sitt liv är egentligen en gåta, som jag tror enbart han själv vet svaret på.
Men en sak kan vara att han vill bearbeta sina minnen, om en barndom där han tillslut tappade kontakten med sin far helt och hållet, få bekräftelse från omvärlden att det finns fler än han själv som varit med om detta, och också ha boken som ett minne på att det faktiskt har hänt. Ett skriftligt facit över hans eget och hans fars liv, där han både hyllar och smutskastar honom, ett sådant facit som inte kan försvinna från honom som hans far gjorde en gång i tiden. Ett facit av minnen som ingen kan ta ifrån honom.

Jag tycker att denna bok har varit läsvärd och rekommenderar den absolut till andra.
Den skiljer sig stort från författarens tidigare bok, så ni som inte gillade den första boken, döm honom inte utan ge honom en ny chans genom denna!

Slut.

/Petra Lundin

Skrivet av petralundin, 2006-05-06 11:03

Petra,
bra funderingar, och välskrivet! Du är väl rustad för slutuppgiften.
Däremot är jag tveksam till att boken är en självbiografi. Hassen Khemiri har gått ut och dementerat att boken handlar om honom, utan att huvudpersonen bara bär hans namn. Det var ju många som tolkade Ett öga rött som självbiografisk, och jag tror att valet av namn, härkomst och bostad för personerna i boken är en liten revolt mot att hans böcker förväntas vara självbiografiska. Kolla gärna t ex: http://www.dagensnyheter.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=516725&previousRenderType=1

cecilia

Skrivet av cecilia, 2006-05-29 16:39

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera det här inlägget.