samuelssons bloggis

Gammelsvensk översöttning av modernspråkstil Kap.20 sid 85-86

Den lilla flickan, vars namn var Jenna, Var vid detta tillfälle tio vårar. Sanningen att säga var den att lilla tösens far var vid liv, men inte delaktig i hennes. Bara så herrskapet förstår!
Flickebarnet var alltså tio enkla år och befann sig i hemmets smyckade sällskaps rum. Dock befann sig icke hennes moder där. Vid närmare befattning satt hon ute på den ljuvliga terrassen som hon för övrigt älskade att spendera sin tillvaro på en sådan vacker vårdag som denna. Medens mor lugnade sig med sitt vardagliga eftermiddags kaffe så tassade dottern obemärkt in till hennes säng kammare och traskade fram till hennes moders sekretär för att dra ut den nedersta lådan. Där i trängdes kraffs och annat bråte, allt detta som täckte det uråldriga smyckeskrinet som tillhörde mor hennes. Men inte allt. Nämligen innehöll detta smyckeskrin något mycket värdefullt för Jenna, nämligen papperslappen där hennes fars nummer var antecknat. Jenna vet att hon har en far, vet mycket väl att hans namn är Conny, och som liten lämnat mor och tösen hans bakom sig för det nya livet i storstaden med den nya tvåbarnsfamiljen och nya fru med böjd näsa.
Men dock andra sidan så var hennes mor och far aldrig man och hustru.
Så det var enkelt för karfanskapet att bara gå sin väg (som mor hennes skvallrat till väninnan under ett telefonsamtal hon inte visste att Jenna var i åhöro).
Jenna den lilla tösen som hon var mins inte fullt men möjligen var hon två år då Conny kvarlämnade dem för den nya framtiden i Stockholm.
Om du vill ta kontakt med honom så är det upp till dig, mig kvittar det, har Jennas mor sagt och lagt lappen förevisande i smyckeskrinet. Eländiga och sorgsna ögon Utrycker minerna i hennes mors ansikte när flickebarnet nämner mannen som lämnat dem bakom sig förgått.
Därför nämner Jenna honom aldrig mer. Detta för att betyga uttrycken, på mors annars så vackra ansikte, icke skall stanna kvar. Hon vet ju vart hon kan finna honom, där, i sekretärens nedersta lådan, finns numret hon aldrig sig trott sig skall komma till bruk. Dock eller snarare trotts allt befinner hon sig nu framför telefonen. Hon är tio korta år, och hon vill!

Tösen som fortfarande inte var äldre än ett barn, vecklar ut pappersbiten, som så många gånger förr blottas numret för hennes ögon. Smyger sig upp ovanför sängkarmen och lyfter på luren. Ljudet inifrån luren molar inom henne. Hon slår varsamt siffrorna som så många gånger tidigare gett henne samma magkänsla som denna. Räknar ner sekund för sekund, möjligen svarar någon, men hon ger upp, vill inte höra, vill inte ge honom chansen att svara. Med detta lägger hon på.

Skrivet av samuelsson, 2007-05-19 12:48