han får tampas med i sina program gör att jag emellanåt funderar: Hur står han ut? Och med allt skäll han får från de som anser att han hänger ut de han försöker hjälpa? Det många inte tänker på är att hans roll i det hela är att dra en Johnny Cash: Att bära bort lite mörker på sin rygg (min översättning från låten Man In Black). Ibland kan det vara bättre med ett vardagligt perspektiv än ett professionellt eftersom den visdom människor trots allt samlar på sig i sina egna liv kan hjälpa andra. En psykolog eller psykiatriker kan förklara mekanismerna i ditt sinne som får dig att reagera sjukligt på normala stimuli. Dock växer ingen av dessa proffs på träden, och väntelistorna är långa i de allra flesta länder. Man kan i och för sig fundera över varför det är så. Vad är det som gått snett i våra samhällen eftersom det finns så många som dras med depressioner, ångest och apati? Har det alltid varit så? Var det på detta vis tidigare med, men då med den skillnad att de som insjuknade mötte kalla skuldran och dog unga antingen i självmord eller till följd av alkoholskador? Är det ökade förväntningar på behandlingsbarhet som triggat den tillsynes skräd av depressioner och andra psykbesvär som präglar vår vardag? Jag menar: Om man tittar tillbaka i historien så är det ingen brist på nervsanatorier och andra psykiatriska institutioner. Men en sak som är annorlunda nu mot förr: Genomgående har folk det bättre åtminstone ekonomiskt. Kan det vara så att när elände är vanligt, så är det få som lägger märke till det, men när eländet blivit mindre vanligt och rentav lite tabubelagd, så sticker det fram som en sår tum?
En sak är jag övertygad om: Samhället idag är mer transparent än det var tidigare och det är svårare att gömma bort sociala tillkortakommanden och ekonomisk misär. Det är en sak som sticker sig fram i alla Arga Snickaren program och det är att man hakar sig upp i den så ökända tummen mitt i handen, men sedan dyker de andra svårigheterna upp som ett brev på posten. Det är ett av problemen vi människor har: Vi tittar på att en människa inte räcker till, men vågar inte fråga varför. Alla säger att Jeppe dricker, men ingen frågar VARFÖR Jeppe dricker är en känd linje från Holberg, och den säger rätt mycket om mänskliga naturen och mänskliga psyket. Många av de vi ser i Arga Snickaren är av samma sort som Jeppe på Berget. De rymmer undan utmaningarna istället för att ta tag i dem. Men finns det hjälp? Jag tror vi måste börja tänka i lite andra banor än de vi gör: Istället för det ekorrhjulssamhället vi har, så bör vi börja uppfostra våra barn enligt doktrinen: Gör det bästa du kan med det du har. Måttet på framgång får inte vara så klyschiga och enkelriktade som fallet är. Du är inte en sämre människa för om du bor i en etta någonstans i Ingenstansfors eller Vardålanda. Jag bor i hus därför att jag inte klarar av att bo i knät på andra människor. Jag bor på vischan och tycker om det. Det jag däremot inte är så glad för är att jag blev arbetsoför så rent för tidigt. Jag skulle mått bättre om jag haft min arbetsförmåga kvar, men sedan då? På positiva sidan sett så slipper jag Arbetsförnedringen och känslan av att inte räcka till när det ena jobbet efter det andra går min näsa förbi. Man kanske bör se saker från båda hållen: Det är sällan så illa att det inte är bra för något.
Blir de som Arga Snickaren tar tag i hjälpta? Det tror jag varierar. Det kanske framskyndar det oundvikliga: Att locket flyger av och en kataklysmisk explosion spränger en redan dålig relation i tusen bitar. Kanske har det en lekande effekt genom att det ger folk tid och ork att samtala och komma fram till att det de hållit på med nog varit en dålig idé. Resultatet blir att de skaffar ett annat boende och en annan livsstil som passar deras förmågor och egenskaper bättre. Ett mynt har alltid två sidor det är oundvikligt. Det innebär att den enas medicin är den andras dödliga gift precis som med digitalis: För en hjärtpatient är det livräddande medicin, medan för en frisk är det den säkra död. Ergo finns det ingen mirakelmedicin som läker alla sjukdomar och ställer alla obalanser till rätta.
Med detta sagt, så är det inte det samma som att vi skall acceptera misär utan att försöka avhjälpa den som bäst vi kan. Vi måste dock vara varse på att de lösningar vi föreslår kanske inte alls fungerar för den vi föreslår dem för. Det är många som lever i en dold misär i dagens Sverige och i dagens Europa helt enkelt därför att de försöker vara någon annan än den de har förutsättningar för att vara. De investerar för mycket i att framstå som kloner av förebilderna. Resultatet blir en mycket hård krasch och en bottenlös känsla av förtvivlan och misslyckande. Många reser sig inte igen, medan andra håller sig uppe för familjens och omgivningarnas skuld. Klyschan om att alla skall med funkar inte i verkligheten. Det är för många som inte platsar. Vi måste tyvärr konstatera att vi inte ännu är mogna för att utveckla samhället i en riktning där vi utvecklar gråskalan. Färgskalan ligger fortfarande långt under horisonten. Teoretiskt skulle det vara möjligt att utveckla samhället så att ingen skulle falla genom, men vi som art saknar förmågan att tänka så långt, så brett och så djupt. Vi tänker i ett plan, svart och vitt rätt och fel. I en alternativ verklighet skulle det inte behövas Arga Snickare eftersom folk där redan skulle lärt sig att göra det bästa de kan med det de har och där det finns accept för det att vara annorlunda. Fråga bara vad som händer med alla som försöker sig på ett alternativt leverne? Tänk på Waco Texas 1992, tänk på hur minoritetsbefolkningarna runt i världen far, tänk på Amish. Det ligger inte i människans natur att acceptera annorlunda. Alla skall varsågoda passa inom ramarna annars! PK maffian svamlar om tolerans och flerkultur, men Allah ha nåd med den som tycker annorlunda. Den censur, den åsiktsadministration och det förtryck som eliten utövar är bevis på att ord och handling har en stygg benägenhet att gå sina skilda vägar.