En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

Senaste inläggen som handlar om adhd

2016-06-10 17:33 - alskade-kaos
aprilväder.

Du är inte säker på vad "trötthet" betyder. Det är sällan det är som en tung filt över tankarna, över kroppen - det är sällan som andra beskriver det; ett tillstånd som enbart går över efter vila. För dig har det alltid varit mer som växlande molnighet, som glapp i batterierna, som aprilväder. Nyckfullt, inkonsekvent.

Det är vårens väder; det är högtryck och urladdning med åska och störtskurar. Och vad du än tog på dig när du gick hemifrån så lyckades du inte klä dig rätt för alla väderomslag.

Det är glapp i batterierna till ficklampan, och den slocknar plötsligt halvvägs genom sensommarskogen. Och när ögonen väl ställt om sig till mörkerseende och du börjar urskilja stigen igen så får batterierna plötsligt kontakt igen och ljuset flackar till, går igång. Och det händer inte bara där.

Det är mitt under samtalet, när du just skulle svara något. Det blir glapp, störtskurar. Och det som nyss varit engagerande blir plötsligt någonting du knappt orkar famla dig igenom i mörkret, din hjärna plötsligt mätt på intryck och det är knappast något man kan säga mitt i samtalet, tala om att signalfel uppstått och att tåget nu blir stående mellan stationer på obestämd tid, så du lär dig att gå ut och putta på tåget utifrån, ta dig långsamt framåt trots att strömmen är borta och inget annat än din vilja håller dig vaken, närvarande. Och det är inte vila - det är avbrott, men inte den sorten de talar om i glassreklamen.

Du tappar greppet mitt under klättringen, så du lär dig falla snyggt, nästan som en konst. För det är inte uppgiften som blivit för mycket, inte kollegan som blivit ointressant, inte kroppen som inte orkar fylla diskmaskinen längre. Det är bara att det på några sekunder gått från sol till mörk, hotfull himmel och huvudet blivit tyngre, motivationen som driver dig framåt på ångorna från bensinen du inte visste var på väg att ta slut. Och det är svårt att dölja, men du kan, och du gör det, för du vet att det är lönlöst att vänja dig vid mörkersyn när ficklampan när som helst skiner till igen. Några minuter, tre timmar. En långdragen historia som inte ger sig förrän kvällen eller bara ett kort vacklande innan du återfår balansen och tyngden i huvudet lättar och du vill ta små skutt på väg till korridoren igen, en låt i huvudet, något angeläget att diskutera med kollegan. Du vet aldrig, precis som SJ måste du återkomma med mer information om signalfelet allteftersom. Du har ingen tidsram, men du vet detta; det är inte bestående, och ingen sömn hjälper, du kommer att vara klarvaken så snart du lägger dig ner för att vila och det är opraktiskt; du har tillfälligt avbrott snarare än ridå, och hur länge väntar publiken innan de går?

Du fortsätter, låtsas som om du känner lika mycket engagemang i samtalet som du nyss gjorde, vägrar paraply i ösregnet, hävdar trotsigt att det är sommar och du ska njuta av solen. Men om du är i affären när det slår om upptäcker du att du plötsligt står och stirrar på krossade tomater utan att minnas varför du gick just dit, och allt är mer hopplöshet än trötthet, för inte känns väl trötthet såhär? Eller så är det just så trötthet känns för dig. Du tappar ångan på hissen ner till omklädningsrummet efter jobbet, och där du nyss gjort fyra saker samtidigt och skämtat innan du gick är du plötsligt tröttare än om du inte sovit på två dygn (den sortens trötthet kan du hantera, den sortens trötthet är förutsägbar, hanterbar), men du måste ändå ta dig igenom omklädningsrummet, måste le och hälsa en god kväll till de du möter, måste ta dig till bussen, kanske handla. Och du tror inte att du orkar ens byta om innan du går mot bussen, men du gör det, tanken på bussresans vila det enda som driver stegen framåt. Och du ska vila sedan, säger du, men innan du kommit hem är strömmen tillbaka, signalfelet åtgärdat, molnen skingrade, och du vill skapa-tala-lyssna-balansera på räcket på vägen mellan bussen och din lägenhet. Och det börjar om, allting. Idéflykt, rus, platt fall och kanske någonstans en minut av balans.

Det är inte trötthet som andra känner det, det är växlande molnighet, signalfel, glapp.

Och det är bara ett överflöd av metaforer, men de låter ändå mer som du än "hyper- och hypoaktivitet" någonsin gjort, känns ändå mer talande än "svårt att styra vakenhetsgraden" och det är mer vardagsnära än "obalans i dopaminnivåerna".

Någonstans slutade du hoppas att åldern, att mognad eller strategier skulle få vädret att stabiliseras. Någonstans hjälpte väl 36 mg läkemedel, men aprilväder är ofrånkomligt även om du kommer ihåg paraplyet.

Och du lär dig både att köra på ångorna och att gå utan att stanna upp på stigen när ficklampan dör. Och på avstånd ser det nästan utan som om du vet var du sätter fötterna.

Fotarbete, det är väl vad allt i slutändan handlar om.

(1 kommentar, 2016-06-10 22:44)

Nästa inlägg

2016-05-20 09:30 - alskade-kaos
historieberttaren.

Det är lite som att jag berättar en historia.

Det gör jag väl också, rent tekniskt. Historien om hur hjärnor kan spela spratt och tankar vara logiska i all sin avsaknad av logik. Historien som jag ofta inte visar, men som jag inte har några kvalm om att berätta.

Deras ansikten avslöjar att de ofta tror att det är just en historia, och jag är en historieberättare, mer än vad de vet om, men just den här historien handlar om mig, även om de tror att jag berättar om något annat - något som fått nya proportioner i mitt huvud. Allt för att förhöja berättelsen. Jag kan konsterna, men de behövs inte för att berätta hur du är i mitt huvud.

Jag kan förstå.

Jag ler ju, jag är oberörd av det jag säger. Och det är uppenbarligen svårare att tro att någon har svårt att klara det andra tycker är basalt när den personen har en lång utbildning och just för tillfället sitter på jobbet och håller på med tre saker samtidigt. Det är kanske lite motsägelsefullt, men motsägelser är just vad historian handlar om. Och i och med detta är det kanske inte motsägelsefullt att bilderna är motsägelsefulla; det är kanske snarare en illustration av precis hur det är; fruktansvärt enkelt och oväntat omöjligt.

Jag ler ju, för historien handlar om mig men den berör mig inte. Det är fakta, en fallstudie där jag minns alla detaljer. Och jag nämner inte alla detaljer, det finns inga skäl och historier ska hållas korta för att bibehålla stunsen. Så kanske fabulerar jag ändå, även om alla detaljer är sanna. Eller så vet jag helt enkelt inte om hur man berättar någonting utan att berätta det som en historia, en kuriositet. Jag är en historieberättare, och det är väl just en sådan sak som är oväntat omöjlig - att lämna den rollen.

"Ytterst högfungerande" kallas det i texterna.

"Kontrollerat, strukturerat kaos" kallar jag det.

(Inga kommentarer än)

Nästa inlägg

2016-05-14 16:25 - alskade-kaos
spiralfaser.

Jag planterar om växter, sår fröer (tre krukor räcker plötsligt inte så jag hämtar fler, hämtar balkonglådor, fyller alla kärl för nu ska saker växa) och det är smutsigt-verkligt-livskraftigt. Jag är en människa som ibland glömmer att det är härifrån vi kommer (av jord, till jord), men jag glömmer inte nu, nu minns jag, och jag kommer aldrig att glömma igen. Mitt hem kommer att vara fyllt av växter och saker som lever, och jag kommer alltid känna släktskapet, känna rötterna från flera generationer tillbaka (en jordbrukssläkt, och jag brukar känna mig hemma i släkttorpet, gamla jordbruksredskap och ett ständigt svagt surrande av insekter bland barren och torpen och algerna i insjön.).

(Jag glömmer, och tydligen klarar inte växter att bli ignorerade i tre veckor.)

*

Det luktar av curry och jag passerar gathörnet, men lukten stannar kvar. Lite längre bort på gatan finns en klädaffär och tygerna på en av dockorna påminner mig om Bangladesh (och det var elva år sedan nu, och jag minns att jag ville börja på universitetet där, men inte ens våran guide tyckte att det var en bra idé, men jag kunde inte släppa tanken, kunde inte acceptera att jag kanske aldrig skulle återvända dit.). Jag badade i Ganges (den heter Padma, men ingen vet vad jag menar om jag säger det) och våra guider var generade, men jag ville inte lämna flodkanten utan att ha känt vattnet kring mig, och i den fuktiga värmen torkade min shalwar kameez inom en halvtimme.

Det luktar curry, och jag saknar all indisk litteratur, försöker minnas om det är mamma som har min novellsamling av Jhumpa Lahiri (kanske; jag hade en period när jag rensade bland mina böcker, skulle bli minimalist, men nej...). Det luktar curry, och jag tänker på barndom och min tonårstids bästa vän och saffransris med morötter och russin i hennes kök, indisk musik och alla armband i en trasig, rödmönstrad låda.

(Det är saknad och tanken om att återvända, snart bortglömd när ett nytt intryck tar över hela min tankevärld.)

*

Att skriva är livet, säger Anna, och hon vet, för hon har skrivit i 30 år.

Jag skriver. Hela tiden, varje chans jag får. Sedan jag började publicera texter online för några månader sedan har jag inte kunnat sluta. Jag köpte en bärbar dator, började skriva, publicerade och... fortsatte. Varje lunchrast sätter jag mig med min matlåda på handikapptoaletten på jobbet för att få skriva ifred. Ofta glömmer jag bort att äta mellan raderna och orden och alla detaljer som behövs för att historien ska knytas ihop. Jag skriver på bussen på väg till jobbet (klockan 05.35 på morgonen och jag har laptopen i knät medan mörkret och åkrarna passerar utanför och jag har hittat hem, har hittat till orden och kommer aldrig att hitta tillbaka).

På kvällarna skriver jag långt senare än jag borde, glömmer av tiden, får för få timmar med sömn. Chattar med andra som skriver, bollar idéer, har hittat hem, hem. Jag har alltid skrivit, ända sedan jag lärde mig att skriva med spretiga, ojämna blyertsbokstäver, men det här är någonting nytt, för nu delar jag det jag skrivit, det är inte bara ord och skrivböcker, inte bara filer undangömda på min dator som ingen någonsin kommer att få se. Det är ord jag delar, och det finns de som säger att de längtar till jag publicerar nästa del, som vill läsa det jag skriver på bussar och möten och på handikapptoaletter.

Jag skriver... tills jag tappar orden och orken och inte vill se mina texter mer, inte kan fokusera på berättelserna. Och det är först då jag inser att jag kanske missat några månader, eftersom allt jag tänkt på var skrivande, var karaktärsutveckling. Att jag spunnit ideér och varit i mina berättelser mer än jag varit i mitt eget liv (kaffe på morgonrapporten och leenden på kvällen och hämta mediciner på apoteket och faktiskt titta upp från berättelserna tillräckligt länge för att se skiftningarna i löven jag passerar). Så jag bryter med skrivandet en stund, för att ta ikapp livet, men plötsligt har jag inga ord kvar, och det tar månader innan jag kan återvända med fokus till mina berättelser.

(Anna påminner mig. Och tillslut är det det som får mig att fokusera, äntligen, på orden igen.)

*

Ibland undrar jag om jag har någon kontur, för det är alltid så; jag driver iväg med något, sekundsnabbt eller månader av fokus. Jag tar intryck, byter färg, blir en del av vad det än är som fångat min uppmärksamhet just då. En känsla, några textrader, tanken på ett liv av odling, en bild jag sett och som fångade något jag inte kan släppa.

De säger att jag har en stark personlighet, men jag tror att det är villfarelse; jag har en stor personlighet, möjligtvis, för den måste vara stor för att rymma alla motsägelser och delar och aspekter och nya riktningar som jag hela tiden fyller på med.

Anna ler, säger att jag är bipolär på speed. Att jag är som hon, men femton gånger snabbare. Och hon är den snabbaste jag vet, i alla fall med orden, så jag tror henne. ("You're a bit of a Brainfail NOS, aren't you?")

Och ibland kallas jag 'tålmodig' eller 'klippa', och det fascinerar mig varje gång, att de kan se något i mig som jag inte kan se i mig själv.

Vad jag ser; hundratals påbörjade projekt (det är polska för nybörjare, sömnad, det är texter, makramé, akademiska ambitioner, syntspelande, måla tavelramar, odla kolonilotter, civil olydnad, festivalliv, nomaddrömmar, tvångsmässig ordning, okontrollerat kaos, nya utbildningar, extrajobb, nystarter, nördkreativitet, fotodrömmar, redigeringskunskap...) och väldigt få som kommit någonstans. Lite kunskap om massa smala områden, men mest av allt en känsla och en hjärna som fyller i tomrummen där fakta saknas (mer eller mindre korrekt). Faser. Allt jag gör sker i faser och impulser och sinnesstämningar. Alltid i spiraler eller cirklar, aldrig en rak linje (cirklar har varken början eller slut, spiraler kan öka eller minska. Linjer är för enkla, för tydliga, har aldrig förstått dem).

Och det är inte det att jag saknar fokus - jag har för mycket fokus. Det är bara det att fokuset är lika rörligt som resten av min hjärna.

Och ibland känns det lite som att sakna något vitalt - en fast kärna någonstans mellan alla intryck och impulser.

(Inga kommentarer än)

Nästa inlägg

2016-05-03 22:47 - alskade-kaos
ljudsanering.

Det handlar inte alltid om adrenalin.

Ibland, när jag gör någonting nytt, när jag kastar mig huvudstupa in i ett nytt projekt, tar en risk eller går rakt in i något jag inte tänkt över i förväg handlar det om motsatsen.

Det handlar om tystnad, eller min version av det.

-

Vanligtvis; ett plockepinn av tankar och möjligheter, lika vidhäftande som teflon. Det är något du sade igår, det är en obehaglig nyans av pastell på sätet framför mig, det är orden jag läser och musiken jag hör samtidigt. Det är rastlöshet, avsaknad av riktning.

(Det måste vara något jag glömt någonstans, för jag kommer inte ihåg vart jag är på väg just nu.)

Undantagsvis; sensationen som riktning. Det är inte tyst i huvudet, men istället för sju riktningar har jag bara en, möjligtvis med ett eller två sidospår. Och jag störs inte av pastellfärgade säten och jag har en riktning, eller min version av det.

-

Och det är det närmaste jag kommer tystnaden.

Det handlar inte om adrenalinet.

Det handlar om ljudsanering.

(Inga kommentarer än)

Nästa inlägg

2016-05-03 21:46 - alskade-kaos
svar.

Jag är nitton år och min körskolelärare tar över ratten och kör in på en parkering.

När motorn är avstängd vänder han sig mot mig, tvekar. Sedan, en fråga.

"Vad är det för fel på dig?"

-

Och just då, som nittonåring, är det inte frågan som gör ont.

Det är det faktum att jag inte har något svar på frågan.

-

Och jag har också börjat undra.

(Inga kommentarer än)

Nästa inlägg