Jag planterar om växter, sår fröer (tre krukor räcker plötsligt inte så jag hämtar fler, hämtar balkonglådor, fyller alla kärl för nu ska saker växa) och det är smutsigt-verkligt-livskraftigt. Jag är en människa som ibland glömmer att det är härifrån vi kommer (av jord, till jord), men jag glömmer inte nu, nu minns jag, och jag kommer aldrig att glömma igen. Mitt hem kommer att vara fyllt av växter och saker som lever, och jag kommer alltid känna släktskapet, känna rötterna från flera generationer tillbaka (en jordbrukssläkt, och jag brukar känna mig hemma i släkttorpet, gamla jordbruksredskap och ett ständigt svagt surrande av insekter bland barren och torpen och algerna i insjön.).
(Jag glömmer, och tydligen klarar inte växter att bli ignorerade i tre veckor.)
*
Det luktar av curry och jag passerar gathörnet, men lukten stannar kvar. Lite längre bort på gatan finns en klädaffär och tygerna på en av dockorna påminner mig om Bangladesh (och det var elva år sedan nu, och jag minns att jag ville börja på universitetet där, men inte ens våran guide tyckte att det var en bra idé, men jag kunde inte släppa tanken, kunde inte acceptera att jag kanske aldrig skulle återvända dit.). Jag badade i Ganges (den heter Padma, men ingen vet vad jag menar om jag säger det) och våra guider var generade, men jag ville inte lämna flodkanten utan att ha känt vattnet kring mig, och i den fuktiga värmen torkade min shalwar kameez inom en halvtimme.
Det luktar curry, och jag saknar all indisk litteratur, försöker minnas om det är mamma som har min novellsamling av Jhumpa Lahiri (kanske; jag hade en period när jag rensade bland mina böcker, skulle bli minimalist, men nej...). Det luktar curry, och jag tänker på barndom och min tonårstids bästa vän och saffransris med morötter och russin i hennes kök, indisk musik och alla armband i en trasig, rödmönstrad låda.
(Det är saknad och tanken om att återvända, snart bortglömd när ett nytt intryck tar över hela min tankevärld.)
*
Att skriva är livet, säger Anna, och hon vet, för hon har skrivit i 30 år.
Jag skriver. Hela tiden, varje chans jag får. Sedan jag började publicera texter online för några månader sedan har jag inte kunnat sluta. Jag köpte en bärbar dator, började skriva, publicerade och... fortsatte. Varje lunchrast sätter jag mig med min matlåda på handikapptoaletten på jobbet för att få skriva ifred. Ofta glömmer jag bort att äta mellan raderna och orden och alla detaljer som behövs för att historien ska knytas ihop. Jag skriver på bussen på väg till jobbet (klockan 05.35 på morgonen och jag har laptopen i knät medan mörkret och åkrarna passerar utanför och jag har hittat hem, har hittat till orden och kommer aldrig att hitta tillbaka).
På kvällarna skriver jag långt senare än jag borde, glömmer av tiden, får för få timmar med sömn. Chattar med andra som skriver, bollar idéer, har hittat hem, hem. Jag har alltid skrivit, ända sedan jag lärde mig att skriva med spretiga, ojämna blyertsbokstäver, men det här är någonting nytt, för nu delar jag det jag skrivit, det är inte bara ord och skrivböcker, inte bara filer undangömda på min dator som ingen någonsin kommer att få se. Det är ord jag delar, och det finns de som säger att de längtar till jag publicerar nästa del, som vill läsa det jag skriver på bussar och möten och på handikapptoaletter.
Jag skriver... tills jag tappar orden och orken och inte vill se mina texter mer, inte kan fokusera på berättelserna. Och det är först då jag inser att jag kanske missat några månader, eftersom allt jag tänkt på var skrivande, var karaktärsutveckling. Att jag spunnit ideér och varit i mina berättelser mer än jag varit i mitt eget liv (kaffe på morgonrapporten och leenden på kvällen och hämta mediciner på apoteket och faktiskt titta upp från berättelserna tillräckligt länge för att se skiftningarna i löven jag passerar). Så jag bryter med skrivandet en stund, för att ta ikapp livet, men plötsligt har jag inga ord kvar, och det tar månader innan jag kan återvända med fokus till mina berättelser.
(Anna påminner mig. Och tillslut är det det som får mig att fokusera, äntligen, på orden igen.)
*
Ibland undrar jag om jag har någon kontur, för det är alltid så; jag driver iväg med något, sekundsnabbt eller månader av fokus. Jag tar intryck, byter färg, blir en del av vad det än är som fångat min uppmärksamhet just då. En känsla, några textrader, tanken på ett liv av odling, en bild jag sett och som fångade något jag inte kan släppa.
De säger att jag har en stark personlighet, men jag tror att det är villfarelse; jag har en stor personlighet, möjligtvis, för den måste vara stor för att rymma alla motsägelser och delar och aspekter och nya riktningar som jag hela tiden fyller på med.
Anna ler, säger att jag är bipolär på speed. Att jag är som hon, men femton gånger snabbare. Och hon är den snabbaste jag vet, i alla fall med orden, så jag tror henne. ("You're a bit of a Brainfail NOS, aren't you?")
Och ibland kallas jag 'tålmodig' eller 'klippa', och det fascinerar mig varje gång, att de kan se något i mig som jag inte kan se i mig själv.
Vad jag ser; hundratals påbörjade projekt (det är polska för nybörjare, sömnad, det är texter, makramé, akademiska ambitioner, syntspelande, måla tavelramar, odla kolonilotter, civil olydnad, festivalliv, nomaddrömmar, tvångsmässig ordning, okontrollerat kaos, nya utbildningar, extrajobb, nystarter, nördkreativitet, fotodrömmar, redigeringskunskap...) och väldigt få som kommit någonstans. Lite kunskap om massa smala områden, men mest av allt en känsla och en hjärna som fyller i tomrummen där fakta saknas (mer eller mindre korrekt). Faser. Allt jag gör sker i faser och impulser och sinnesstämningar. Alltid i spiraler eller cirklar, aldrig en rak linje (cirklar har varken början eller slut, spiraler kan öka eller minska. Linjer är för enkla, för tydliga, har aldrig förstått dem).
Och det är inte det att jag saknar fokus - jag har för mycket fokus. Det är bara det att fokuset är lika rörligt som resten av min hjärna.
Och ibland känns det lite som att sakna något vitalt - en fast kärna någonstans mellan alla intryck och impulser.