
har alltid varit ett hett tema, och leksaksforskare har kommit och gått, och deras konklusioner har varierat. Krigsleksaker tros av många ha aggressionsbefrämjande egenskaper, eller bidrar att inympa militära värderingar och tankebanor i de små. JAG är vare sig psykolog eller leksaksforskare, men en behörighet har jag: Jag hade turen/oturen att födas som barn. Om mina leksaker skulle gett ett hum om vart jag var på väg, så skulle jag varit lokförare, järnvägstekniker, bilmekaniker eller maskiningenjör jag blev ingetdera. Jag hade även leksaksvapen, men de gjorde mig inte aggressiv därför att vi lekte utifrån att den som var lugn och tänkte var den som kom att vinna medan den aggressiva omedvetet bar ammunition till motståndaren. Låt en sak vara klar: Barns lek återspeglar det samhälle som omger dem, och är ett sätt att förbereda sig mentalt och fysiskt för vuxenlivet. Så är det hos djur och så är det hos människor. Det som skrämmer folk är att de tror att när barn leker krig, att det kommer leda till krig när dessa barn växer upp. Jag kan försäkra att det KAN ha det diametralt MOTSATTA effekt: Att dessa barn som vuxna kommer att se krig som omoget, rentav barnsligt och pinsamt. Det som avgör graden av aggression hos barn är känslan eller bristen på känsla av samhörighet. Den som alltid hålls utanför bara därför att han/hon är den han/hon är, kommer att bli arg, hatfull och känna sig kränkt och diskriminerat. Been there, done that!
Barn är inte så formbara som många tror: Varje barn föds med en uppsättning egenskaper, och vilka av dessa som kommer aktiveras, beror på miljön och övriga omständigheter. En rad störningar, är dock medfödda: Psykopati, narcissism, autism, ADHD och en del andra saker som alltså INTE har med vare sig föräldrars beteende eller uppväxtmiljön att beställa de är neuropsykiatriska åkommor/störningar som har sina säten i hjärnan/hjärnans struktur/arkitektur. Dessa åkommor är obotbara. De manifesterar sig tidigt och för de som vet vad de skall se efter, kan de fastställas mycket tidigt. Normala barn måste man pressa mycket, mycket hårt innan de dödar någon, en psykopat behöver bara ett svepskäl. Barns aggressionsnivå varierar genom uppväxten i takt med att deras självbild och personlighet utvecklas och barn utvecklas olika snabbt så barn är svåra att forska på.
Barns lek återspeglar som regel deras medfödda skaparinstinkt. Tyvärr har samhällets krav på ordning och reda utrotat alla ställen där barns skaparlust kunde komma till sin rätt, så nu kvarstår bara cyberspace och även där hovrar patologiskt påpassliga föräldrar, myndigheter och andra. Jag tror att snarare än att allt skall vara så himla snyggt och prydligt i princip överallt, så behövs livsutrymmen där barn kan få vara barn och kunna bygga saker och utveckla sina färdigheter utan att föräldrar/poliser/socialtanter/forskare hovrar över. Vad gör det om man får en blå tum? Skär sig? Det innebär plåster på och en lärdom att lägga sig på minnet. Det som dock talar emot sådana utrymmen är alla sexuella knäppisar som använder dem som jaktmarker. Jag kan inte minnes att det var så många pedofila knäppisar i min barndom på 1960 talet. Det verkar som om problemet förvärrats eller också är det så att när alla barnhem, reformskolor och dylika institutioner började läggas ner utöver 1980 och 90 talen som dessa mänskliga spillror förlorade sitt habitat och likt de råttor de är började översvämma lekparker och andra områden där barn vistas. I grund och botten var det så att när institutionerna lades ner, så fick en liten grupp barn sin frihet, medan majoriteten av barn fick sin skarpt beskuren när alla sjuka individer som tidigare tillfredsställt sina milt sagt avvikande lustar på dessa olyckliga barn plötsligt inte längre hade sin dagliga fix.
Men vi skulle prata om leksaker, och då är det oundvikligt att man kommer in på uppväxtvillkoren. Att barn idag har betydligt mindre frihet att röra sig i samhället just på grund utav en ökat hotbild, gör att dagens föräldrar har en mycket mer intim insikt i sina barns lek och leksakspreferenser än tidigare generationer av föräldrar, och tidsandan vad beträffar hur man skall bedöma barn och deras förmågor, har ändrats i den milda grad att forskning som gjordes på 1950 talet inte kan direkt jämföras med forskning gjort idag. Folks syn på barn har även den ändrats, och det påverkar hur barn upplever sin vardag. Barn som behandlas positivt, blir mindre aggressiva, så redan där har man en parameter. Barn som nekas vistas i sitt eget närområde med skyltar som Trå EJ På Gräsmattan, och som möts med misstänksamhet från de vuxna vart än de kommer, blir mer aggressiva och får en negativ syn på samhället. Detta har alltså enligt min egen erfarenhet som före detta barn STÖRRE betydelse än vad för leksaker som finns på barnrummet. En annan sak är att barn som lever i ett samhälle som präglas av utveckling, nog kommer vilja leka byggare än krigare. Det är den totala bilden som barn konfronteras med som inspirerar deras lek, deras utveckling inte tvärtom.
Stämmer det så att krigsleksaker påverkar barn? Nej, det är inte leksaken som sådan som påverkar barnet det är VERKLIGHETEN. Leker barn krig, finns det skäl att se över vilka signaler vi som samhälle skickar ut. Barn som tittar mycket på Discovery, History Channel och National Geographics Channel kommer sannolikt tro att kriget är lika om husknuten så dessa kanaler är sannolikt mer skadliga än krigsspel och krigsleksaker av ett skäl: Barn KAN särskilja mellan dikt och verklighet, så DOKUMENTÄRKANALER tas mer allvarligt av dem än ett spel som de vet bara är ett spel och inget annat. Barn är inga idioter det är en egenskap som förvärvas med ålder ungefär i den ögonblick då kon glömmer att hon varit kalv. Barn påverkas bara i liten grad av fantasi, men allvarligt av VERKLIGHETEN. Barn har en underbar inlevelseförmåga och kan leva med i en saga, men det är inte samma sak som att de tror att sagan är verklig. De VET att sagan är dikt, men LEKER att den är verklig för en stund, bara för att se hur det skulle kännas OM den var verklig. Barn är inte rädda för sina känslor, och de är inte rädda för att utforska dem under trygga omständigheter. Det där med att frukta sina känslor och känna aversion för en del av sitt känslospektrum kommer med åldern.
Finns det bra och dåliga leksaker? Jag vet verkligen inte. Min erfarenhet är att barn ofta föredrar de leksaker som vi vuxna minst förväntar, medan de kanske visar ointresse för de vi verklighen skulle tro att de skulle vilja ha. Är det så en könsstereotyp att flickor vill ha dockor? Nej! Flickor är medvetna på att de kommer växa upp att bli kvinnor och att kvinnor oftast blir mammor. Flickornas rollmodeller är kvinnorna, och antingen dessa kvinnor er svetsare eller sjuksköterskor, piloter eller lärare, så är de kvinnor och de får barn. Jag tror det största brottet vore att neka flickor att leka med dockor och pådyvla dem maskinpistoler och handgranater i stället för att sätta det på sin spets. Men man kan utöka förekomsten av neutrala leksaker, och som hobbymusiker ser jag helst att musikinstrument ingår i detta utökande. Att lära uttrycka sig musikaliskt berikar en och får en att upptäcka sidor vid sig själv man var omedveten på. Om flickor har en osalig röra av dockor, instrument, svetsapparat och leksaksbilar i sin leksakssamling är det inte negativt. Det är inte hellre negativt om pojkar lär sig känna sin omsorgsfulla sida hellre eftersom de gör dem mer kompetenta som människor och utökar deras förmågor både i vardagen och i kritiska situationer. Glöm hen. Lär pojkar och flickor respektera varandra ömsesidigt från dag ett lämpligen genom att gå före med ett gott exempel, så är det inte behov för mental könsstympning av typ hen. Jag har haft och har både manliga och kvinnliga förebilder. Ett gott exempel förminskas inte av könet hos den som sätter det!
Några av mina tidiga förebilder
Kort sagt: Låt oss börja med att se efter beundransvärda egenskaper hos varandra, och sluta med att se efter saker att slå ner på därför att barnen ser det och lär av det därför att det är VERKLIGHETEN. Vi måste vara de människor som vi vill våra barn skall bli, och som samhälle måste vi PRAKTISERA de värderingar vi vill att det uppväxande släkte skall anamma. Detta är den bistra sanningen och det finns inga genvägar. All den tid samhället är som det är, och all den tid folk sitter hackar loss på varandra över fikabordet, så kommer inte hellre nästa generation komma sig vidare än dit där vi är och då KVITTAR leksakerna.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-leker-med-iden-om-att-do-eller-doda_7256679.svd