Senaste inläggen som handlar om bergatorparen

Svaret är att jag har varit långt nere rent mentalt. Som jag har varit inne på i en tidigare jeremiad, står jag i befattning att sälja ”stöga” för att betala de skulder som oupphörliga underskott i ekonomin har ackumulerat. Förvisso är jag ekonom, men jag är även människa – och därmed mer emotionell än rationell. Jag hoppades att jag skulle få rättsida på mitt boende, men det visade sig efterhand att det blev för mycket för både mig själv och inte minst min ekonomi. Skulle jag sätta i ordning fastigheten, skulle det gå på minst 250 000 kronor – och det skulle inte ens vara synligt på utsidan. Ytterligare 50 000 kronor skulle behövas för ny panel och målning. 300 000 kronor lär jag nog inte få tag på – och frågan är om det ens skulle vara pengarna värd.

Men allt detta, tillsammans med allt som behöver göras inför värderingen den 19 de, har gjort att jag har varit mycket långt nere och sovit mer än jag har varit vaken. Det känns som ett nederlag – trots att sunda förnuftet säger att jag omöjligtvis kunde upptäckt allt elände för 9 år sedan när jag köpte kåken. Jag kanske skulle sålt tidigare, men det faktum att jag har världens bästa grannar, har hållit mig tillbaka. Men nu går det inte längre. Skyhöga pelletsräkningar parad ihop med de finansiella kostnaderna för de föregående åren, gör att det endast finns en utväg och det är att realisera de värden som ligger i fastigheten. På affärsspråk kallas det att likvidera, och det är så det känns med: Som att skulle avrätta en kär vän.

Men när man ser hur illa andra ställer till det för sig, måste man ändå vara tacksam för att man inte fastnat så in i hästväg som de jag såg i denna veckans upplaga av Arga Snickaren. De hade varit ihop i över 30 år, och i drygt 20 av dem byggt om och ”renoverat” – jag setter citationstecken kring renoverat, eftersom det mest av allt var snack om åverkan. Inget underhåll hade utförts på dessa dryga 20 år, så att förfallet hade fått riktigt gott tag i fastigheten. Det är tragiskt att människor håller på så under så lång tid – och all den bråte de samlat på sig: Flera containerlass. Platschefen trodde inte han beställt så många containrar åt något tidigare projekt. Det är så man ryser. Men så ser man på sitt eget bord: En hel säck med bråte. Är det en sak jag har lärt mig: Räkningar man inte har pengar att betala, skall man slänga. Låter man de ligga och driva, tappar man översikten. De som skickat räkningar, inkassovarsel och betalningsanmaningar skickar så mer än gärna nya (de verkar ha en obegränsad budget för papper och porto). Jag har valt att använda yxa istället för skalpell när jag skall tampas med min underskottsbenägna ekonomi. Man kommer sig faktiskt snabbare ut ur underläget om man hugger stora bitar på ett och ett ställe, snarare än tunna skivor överallt. Men is i magen måste man ha. Konstigt förresten: När man väl fått den första betalningsanmärkningen, försvinner rädslan för det och man blir mer likgiltig. Jag menar: När pengarna inte räcker trots ett måttsamt leverne, vad skall man göra? Gå ut och knacka pensionärer i nöten med något hårt och råna dem på allt inklusive småpengar och bussbiljetter? Skulle inte tro det. Jag suktar inte efter att bli en pixlad arbetarehjälte i Aftonbladet och SVT – dessutom tror jag på lag och ordning.

Jag hoppas för framtiden att jag skall kunna komma in i en rutin där jag inte behöver oroa mig för räkningarna, och det finns bara ett sätt det kan ske på: Ett lagom stort hus i normalt bra skick, eldad med ved och beläget i en kommun som inte kör med maffiapriser på vatten och avlopp. Det finns flera sådana hus, och nu gäller det bara att få sålt det jag har till ett pris som gör att jag kan köpa annat efter att ha betalat skulderna. Låna kommer inte på frågan – i synnerhet inte när det enda som står till buds är BlueStep. Det är sådana hajar som trivs i de vatten där Farbror Joakim von Ankas lärjungar slår an tonen. Ju mer jag ser av finansbranschen, ju mer äcklad blir jag. Såsom jag ser det är det bättre att köra med en enklare standard och ha råd med boendet än att gå omkring i ständig ängslan för att inte klara räkningarna och få problem. Jag vill inte tillbringa mina sista år med att sitta och lägga patiens med räkningar. Jag är 50 år, och räknar med att jag sannolikt har 20 år kvar. De 20 åren vill jag skall vara bättre än de 50 första åren. Jag skall kunna ha överskott att göra saker jag bränner för. Jag är trött på att vara ledsen och deppig. Jag vill vara något som liknar på glad (för att inte ta i för hårt). Det finns så mycket man kan göra som inte kostar skjortan och som är utvecklande och intressant.

Jag hoppas komma igång med att skriva jeremiader igen inom kort. Grekkrisen kunde givetvis varit ett gyllene tillfälle, och av någon anledning tror jag vi kommer få se mer action från Latin Europa inom de kommande månaderna. Kanske de kreditupplysningstagande ankeborgarna får sina näbbar tejpade – o saliga tanke. Man gosar sig över att sådana som inte litar på någon blir stående med kulorna i skruvstädet och sjunga sopran. Händer det med bra människor, tycker man synd om dem, men bankirer och annan bråte? Inte en chans! De förtjänar all den skit de kan få. Den som inte har medkänsla med sina medmänniskor, får ingen tillbaka. Så är det bara – och så skall det vara! Det värsta jag har upplevd på vägen mot halvseklet, är att se hur allt jag hållit för att vara sant och rätt blivit motbevisat och grusat. Det får en att tänka: Hur kommer det sig att jag inte såg sanningen tidigare? Ingen är född som vuxen, så man måste väl lära i livets skola – lektion för lektion. Fullärd blir man aldrig. Det är bara att inse. Men så är det ju det ständiga lärandet som gör livet värd att leva. I varje motsatt fall skulle livet vara en lång, grå meningslöshet.

För alla oss som skriver blogg, och har ett syfte med det, handlar det hela tiden om att läsa på så att man vet vad @£$!!¤ man skriver om. Och på det kommer jag aldrig att tumma.

Jag tog ett test för politisk tillhörighet - och tappade nästan andan. Titta själv, så får du se.
Är detta möjligt?

http://www.nt.se/val2010/

... får man kosta på sig emellanåt.

Under de senaste 9 åren har jag bodd i en gammal villa här i Gunnarskog – och tvärt om av vad jag inbillade mig när jag flyttade hit runt den tid då bin Ladin Airlines arrangerade guidad visning av WTC, blev det en mycket kostsam affär. Bristen på erfarenhet gjorde att de ”glömde” ställa flygplanen utanför. Hur det gick vet vi – gör vi inte? Bush Jr. Fick vatten på sin kvarn och resten är historia – så att säga.

Min bristande erfarenhet på renoveringsfronten fick mig att underskatta den utmaning som huset på Bergatorp ställde mig inför. Det har dessutom ständigt påmind mig om att det fanns ett mycket verkligt skäl till att jag blev sjukpensionär – och det skälet kallas depressiv neuros. När det tornar sig upp svårigheter, är det som om livsmusten bara rinner ur mig och trången att sova blir överväldigande. Tyvärr har inte de förbättringar jag gjort på huset räckt hela vägen. Jag har förvandlat det från ett ekonomiskt Niagara till ett mer beskedligt forsfall. Är du pensionär, ser inte bankerna någon potential i dig, så lån kan du glömma från den kanten. Banken är som den där släktingen du enbart ser när du bjuder på gratis mat, eller andra förmåner. Bankens ända syfte är att ta del av andra människors rikedom. Därför lockar de människor med en ekonomi som gör att de strängt taget inte behöver lån, att faktiskt låna pengar – medan alla som faktiskt behöver lån faller i händerna på sådana som BlueStep och Marginalen. Vi har några riktigt fina ord på de som livnär sig på andras avskräden – har vi inte. De skall vi emellertid inte komma in på, för då blir ingen hejd på min ”kreativitet”. Som ett resultat, har jag hela tiden varit tvungen att använda egna resurser – som i sin tur och ordning ledd till att jag fått välja lösningar som varit bättre än de befintliga, men avsevärt sämre än om jag antingen fått lån – eller haft en fetare plånbok själv.

Jag har varit medveten på att något inte står riktigt rätt till med mitt boende, men som bekant gör kärlek blind – och jag har faktiskt älskat att bo här på Bergatorp och gör det fortfarande. Skulle jag betraktat det hela på ett riktigt cyniskt sätt, skulle jag kastad in handduken för 6 å sedan. Förvisso skulle jag inte fått lika mycket för huset då, som jag nog kommer att få nu, men det har inte varit värd all den förnedrelse jag har upplevd i mötet med banken och alla turer ner i ”Deep Depression Valley” jag haft under de senaste 6 åren. Enbart den nya pannan och pelletsbrännaren kostade mig 65 000 kronor. Att jag under åren 2004 – 2007 eldade för 110 000 kronor MER än fallet skulle blivit om jag haft råd med en vedpanna. Kombinationen av en genstretig bank, en rörmokare som var så mätt och belåten att han inte iddes anstränga sig för att skaffa den bästa lösningen, parad med min egen brist på erfarenhet gjorde att jag tvingades välja en lösning som förvisso mer än halverade värmekostnaderna. Problemet var bara att det rörde sig om olja. Ingen verkade vara intresserade av att hjälpa mig överkomma de tekniska problemen med att ta fram ackumulatorer som passade in i mitt pannrum där takhöjden ligger runt 160 cm. Jag tror vi kan kalla det Arvikasyndromet: Man är så mätt och belåten att man inte bryr sig om vad kunderna tycker. Resultaten blir i förlängningen att folk tröttnar, och sedan är det bara att spika igen dörren och gå hem. Flera har tvingats göra det i centrum – där öppettiderna var lika med vad de var på 1950 – 1970 talen. Tiden väntar inte på någon, så för alla som inte anpassat sig, har nerläggning blivit oundviklig. Förlorarna har i första och sista hand varit oss kunder.

Det som slår mig är följande: Det verkar som om tumregeln för eldningsteknologi är: ”Ju dyrare teknologi, ju billigare energi och vice versa”. Man kan få för sig att industrin roffar åt sig av din förväntade ekonomiska besparing. Om du väljer el som uppvärmningskälla, slipper du billigt undan med installationen, men får plikta dyrt för energin. Dock verkar det som om många väljer el just därför att de inte får lån, och elpannor är överkomliga prismässigt. När jag gått genom de hus som prismässigt ligger innanför räckvidd för mig, kan jag se hur folk har försökt överleva genom att ersätta havererade oljepannor med elpannor, och de som är ännu sämre ställda med en osalig kombination av luft/luft värmepump och oljefyllda radiatorer. Man blir faktiskt lite ledsen när man ser det eftersom det rör sig om människor som gjort det allra bästa de kan, men inte nådd hela vägen fram – och som idag kanske sitter i en trång och dyr lägenhet. Jag slänger in handduken innan det sker.

Jag har varit i Diana-Ville (Göteborg) och hyrt magasineringsutrymme för mina möbler, så att jag kan fräscha upp huset, och samtidigt vara beredd att flytta ut på kortaste möjliga varsel när försäljningen är ett faktum. På grund av läget, nära norska gränsen, räknar jag med att det skall gå snabbt att sälja. Det har i varje fall varit fallet med de andra bostäder som sålts i området – och priserna har varit förhållandevis goda. Jag har flera alternativa bostäder i syftet, så att det inte skall vara en fråga om huruvida jag får ny bostad, men mera om NÄR. Jag har försökt få handpenningslån för att slippa denna penibla sits, men utan framgång. Åter igen måste man ta det man har och försöka göra det optimala utav det. Jag skall dock villigt erkänna att det kliar något förskräckligt i högerfoten efter att dela ut flygplanslösa himlafärder. Ändå är jag bättre förspänt än många andra som tvingas sälja sina hus därför att korselden mellan ”klimatanpassade energiskatter”, elbolagens girighet och bankernas parasitiska affärsmetoder har överväldigat deras ekonomi. När jag får sålt min bostad, kommer jag att kunna betala mina skulder, och köpa ett annat hus – utan att stifta ny skuld. Det är det ända goda som kommit ut ur mina ansträngningar här på torpet – och det är kanske inte så dåligt när allt kommer omkring. Förvisso kommer jag inte att kunna köpa ett hus i toppskick, men om det har låga driftskostnader, så vet jag att jag kan fixa allt det andra. Här jag nu bor var det mängden återstående arbete, kostnaderna förknippad med det, tiden det skulle ta i anspråk och de skulder jag samlat på mig som sammantaget fått mig att ta beslutet om att begränsa mina förluster och sälja.

Så här du skälet till att det inte kommit så många jeremiader från mig på sistone. Djup depression i parlopp med bitterhet, gör att det man alstrar enbart blir eld och svavel. Jag vill ha ett mål, och en mening med mitt bloggande, nämligen att försöka påverka med lilla jag förmår. Jag vet att om jag kan på verka en människa, så vill hon påverka andra och sedan är dominoeffekten igång. Det är denna kunskap som gör att jag läser på och skriver långa jeremiader baserade på faktisk kunskap. Ingen bryr sig om vad jag tycker, men alla bryr sig om vad jag kan framföra av bevisade påståenden. Just av detta skäl kommer jag aldrig att sluta blogga – och oavsett var jag ställer min kosa, som det står i sången, kommer jag att fortsätta vara Bergatorparen. Ni är härmed varnade.

... både Tomten och jag!