Här för ett par veckor sedan lade min gamla Mondeo av. Blockpackningen hade lagt av – fick jag veta sedan – till den ringa kostnad av 999 kalla, hårda svenska kronor. CKÂ’ s Bilservice i Arvika skulle ha 13 000 kronor för att byta packningen. Icke, sa Micke! Jag sökte på Bytbil.com, och fick upp flera intressanta objekt under 10 000 kronor – bland dem den jag fastnade för: En 1997 Mondeo Kombi till 8 900 kronor. Den hade fina vinterdäck, och original stereo, AC och släpkrok. Förvisso hade den klockat 25 500 mil, men motorn spinner som en katt och orkar som en stut, så jag är glad. Den gamla bilen, kostade mig 15 000 pengar när jag köpte den för 5 år sedan – och den var i avsevärt sämre skick. Så jag är nöjd med att jag fått en ny gammal bil som klarar besiktning för dryga hälften av vad den förra kostade.
Men jag bor i Gunnarskog, och bilen stod i Pålsboda, Örebro län lite drygt 20 mil borta. Lösningen blev att jag fick en granne att köra mig till stationen. Med förbokat och för – betald biljett åkte jag till Karlstad med tåg. Därifrån gick färden vidare till Karlskoga busstation. Efter mycket om och men fick jag biljett vidare till Tarsta i Pålsboda via Örebro Resecentrum. Problemet var att bussen hann lämna busstationen innan biljetten var klar. Så jag finge tillbringa 60 minuter i världsmetropolen Karlskoga. Jag var hungrig så jag gick för att hitta ett ställe att få mig lite mat. Det närmsta jag kom var Nöjesbutiken där jag fick tag på en baguette med kycklingröra och den obligatoriska ½ litern med Cola, och Aftonbladet. Jag tänkte att här dänger Reinfeldt & Co loss på arbetslösa och sjukskrivna, men vad med att ställa lite krav på de som de facto har arbete? Inte ett av det flertalet serveringsställen som fanns i Karlskoga var öppna klockan 9 på förmiddagen. Jag vet en sak: Vore det öppet, skulle de inte sakna trafik med alla de buss- och tågresenärer som tvingas hänga kvar i denna ökända världsmetropol i upptill en timme innan de kan ta sig vidare till övriga orter. Äntligen var det dags för bussen, och färden gick till Örebro Resecentrum. Jag hade hoppet om att det skulle leva upp till sitt ambitiösa namn – hah! ”Resecentrumet” var en vindpinad släta där det var tågperrong på ena sidan och busshållplatser på andra med några S-formade vänteskurar, som för att foga spott till skada inte rymde mer än 4 – 5 personer vardera.
Efter lång väntan kom äntligen bussen som skulle ta oss till Pålsboda. Ett riktigt museumsföremål, men chauffören var en duktig kille, så trots att bussen sett bättre dagar gick det snabbt. Det jag som värmlänning var imponerad över var hur många hållplatser som fanns ute på vischan mellan Örebro och Tarsta i Pålsboda. På liknande orter i Värmland, är busshållplatser sällsynta, och bussar, om möjligt ännu mer sällsynta. När jag gått av bussen i Tarsta kom jag efter en 500 meters promenad till bilhandlaren som jag köpt bilen av, och kunde äntligen hämta underverket. Efter att ha stannat och tankat, gick vägen hemåt – trodde jag. Visst. Jag missade en avfart. Misstanken om att jag hamnat på villovägar växte eftersom skyltarna viste allt kortare avstånd till 08 – land. När jag kom till Mord och Leverpastej, även känd som Arboga, visste jag att jag åkt diverse mil för långt i fel riktning. Så lösningen blev att ta en full rond kring närmsta rondell och åka samma väg tillbaka. Denna gång missade jag inte avfarten.
Alla PKÂ’ ar hatar McDonalds, men eftersom jag inte är PK stannade jag på McDonalds och åt en hamburgare med pommes och Cola – riktig hälsokost, i varje fall om man är vrålhungrig efter en dag med konstant aktivitet. Jag vilade ett tag, och fortsatte hemresan. Det snöade hela dagen, så det var lite intressant väglag på sina håll, kan man säga. Ändå upplevde jag turen som avkopplande. Alla använde huvudet till mer än att förvara kepsen på, så bortsätt från en kedjekrock utanför Karlstad, som jag aldrig såg, men hörde om på radion, så gick det mycket bra. Eloge till alla mina medtrafikanter den dagen.
Men en sak lärde jag den dagen: Sverige är inget resevänligt land. Om du inte har egen bil, och proviant, kan du komma att bli frusen, frustrerat, småilsken och inte minst förvånad över hur dåligt man utnyttjar affärsmöjligheterna i detta land. Ambitiösa namn i all ära, men form och innehåll är viktigare. De som jobbar med transporten gör sitt bästa, men de som planerar och driver systemet verkar glömma att Sverige är ett land där busväder är normalen snarare än undantaget. Ett ”Resecentrum” bestående av en vindpinat släta, gör ingen vare sig imponerad eller glad, snarare kommer psalmverserna från den där psalmboken ni vet fram. Vår del av landet är underutvecklad vad beträffar kollektivtrafik – det fick jag se när jag tvingades använda den. Mitt råd till Reinfeldt och alla andra skrythalsar är att se över hur kollektivtrafiken blir administrerat och se vad som behöver göras för att göra den mer effektiv, bekväm och tillgänglig. Jag vet: Kollektivtrafiken alstrar inte samma skatteinkomster som biltrafiken – men för tusan: Om man inte har möjlighet att välja kollektivtransport över andra transportformer, var har den av Moderaterna så hyllade valfriheten då tagit vägen? Den kollektivtrafik som finns, har många resenärer i alla åldrar. Ett annat moment är att om folk har möjlighet att åka kollektivt när de känner sig lite krassliga, så minskar risken för trafikolyckor eftersom sjukdom inte sällan utlöser olyckor. Ett annat moment är rörelsefriheten för alla som inte har råd att skaffa bil eller möjlighet att ta körkort. I ett rättviseperspektiv, kan man säga att dessa människor blir diskriminerade. Att åka kollektiv över längre sträckor i detta land, är ett helt projekt i sig. Jag tillbringade rätt mycket tid vid datorn innan jag hade reseplanen klar. Givetvis kan man chansa sig fram, men det kan bli mycket dyrt och tidsödande.
Men för vad det är värd: Jag hade en intressant dag, och jag fick se delar av landet jag inte sett förut. När jag satt i bilen hem, hade jag en ny uppskattning av värdet av individuell transport – och en utökat förståelse och insikt i de vädermödor kollektivresenärer ofta genomgår. Nu måste de som bestämmer göra sina erfarenheter, och lägga sin vanliga självgodhet och arrogans kvar i byrålådan hemma
