Svaret är att jag har varit långt nere rent mentalt. Som jag har varit inne på i en tidigare jeremiad, står jag i befattning att sälja ”stöga” för att betala de skulder som oupphörliga underskott i ekonomin har ackumulerat. Förvisso är jag ekonom, men jag är även människa – och därmed mer emotionell än rationell. Jag hoppades att jag skulle få rättsida på mitt boende, men det visade sig efterhand att det blev för mycket för både mig själv och inte minst min ekonomi. Skulle jag sätta i ordning fastigheten, skulle det gå på minst 250 000 kronor – och det skulle inte ens vara synligt på utsidan. Ytterligare 50 000 kronor skulle behövas för ny panel och målning. 300 000 kronor lär jag nog inte få tag på – och frågan är om det ens skulle vara pengarna värd.


Men allt detta, tillsammans med allt som behöver göras inför värderingen den 19 de, har gjort att jag har varit mycket långt nere och sovit mer än jag har varit vaken. Det känns som ett nederlag – trots att sunda förnuftet säger att jag omöjligtvis kunde upptäckt allt elände för 9 år sedan när jag köpte kåken. Jag kanske skulle sålt tidigare, men det faktum att jag har världens bästa grannar, har hållit mig tillbaka. Men nu går det inte längre. Skyhöga pelletsräkningar parad ihop med de finansiella kostnaderna för de föregående åren, gör att det endast finns en utväg och det är att realisera de värden som ligger i fastigheten. På affärsspråk kallas det att likvidera, och det är så det känns med: Som att skulle avrätta en kär vän.
Men när man ser hur illa andra ställer till det för sig, måste man ändå vara tacksam för att man inte fastnat så in i hästväg som de jag såg i denna veckans upplaga av Arga Snickaren. De hade varit ihop i över 30 år, och i drygt 20 av dem byggt om och ”renoverat” – jag setter citationstecken kring renoverat, eftersom det mest av allt var snack om åverkan. Inget underhåll hade utförts på dessa dryga 20 år, så att förfallet hade fått riktigt gott tag i fastigheten. Det är tragiskt att människor håller på så under så lång tid – och all den bråte de samlat på sig: Flera containerlass. Platschefen trodde inte han beställt så många containrar åt något tidigare projekt. Det är så man ryser. Men så ser man på sitt eget bord: En hel säck med bråte. Är det en sak jag har lärt mig: Räkningar man inte har pengar att betala, skall man slänga. Låter man de ligga och driva, tappar man översikten. De som skickat räkningar, inkassovarsel och betalningsanmaningar skickar så mer än gärna nya (de verkar ha en obegränsad budget för papper och porto). Jag har valt att använda yxa istället för skalpell när jag skall tampas med min underskottsbenägna ekonomi. Man kommer sig faktiskt snabbare ut ur underläget om man hugger stora bitar på ett och ett ställe, snarare än tunna skivor överallt. Men is i magen måste man ha. Konstigt förresten: När man väl fått den första betalningsanmärkningen, försvinner rädslan för det och man blir mer likgiltig. Jag menar: När pengarna inte räcker trots ett måttsamt leverne, vad skall man göra? Gå ut och knacka pensionärer i nöten med något hårt och råna dem på allt inklusive småpengar och bussbiljetter? Skulle inte tro det. Jag suktar inte efter att bli en pixlad arbetarehjälte i Aftonbladet och SVT – dessutom tror jag på lag och ordning.

Jag hoppas för framtiden att jag skall kunna komma in i en rutin där jag inte behöver oroa mig för räkningarna, och det finns bara ett sätt det kan ske på: Ett lagom stort hus i normalt bra skick, eldad med ved och beläget i en kommun som inte kör med maffiapriser på vatten och avlopp. Det finns flera sådana hus, och nu gäller det bara att få sålt det jag har till ett pris som gör att jag kan köpa annat efter att ha betalat skulderna. Låna kommer inte på frågan – i synnerhet inte när det enda som står till buds är BlueStep. Det är sådana hajar som trivs i de vatten där Farbror Joakim von Ankas lärjungar slår an tonen. Ju mer jag ser av finansbranschen, ju mer äcklad blir jag. Såsom jag ser det är det bättre att köra med en enklare standard och ha råd med boendet än att gå omkring i ständig ängslan för att inte klara räkningarna och få problem. Jag vill inte tillbringa mina sista år med att sitta och lägga patiens med räkningar. Jag är 50 år, och räknar med att jag sannolikt har 20 år kvar. De 20 åren vill jag skall vara bättre än de 50 första åren. Jag skall kunna ha överskott att göra saker jag bränner för. Jag är trött på att vara ledsen och deppig. Jag vill vara något som liknar på glad (för att inte ta i för hårt). Det finns så mycket man kan göra som inte kostar skjortan och som är utvecklande och intressant.
Jag hoppas komma igång med att skriva jeremiader igen inom kort. Grekkrisen kunde givetvis varit ett gyllene tillfälle, och av någon anledning tror jag vi kommer få se mer action från Latin Europa inom de kommande månaderna. Kanske de kreditupplysningstagande ankeborgarna får sina näbbar tejpade – o saliga tanke. Man gosar sig över att sådana som inte litar på någon blir stående med kulorna i skruvstädet och sjunga sopran. Händer det med bra människor, tycker man synd om dem, men bankirer och annan bråte? Inte en chans! De förtjänar all den skit de kan få. Den som inte har medkänsla med sina medmänniskor, får ingen tillbaka. Så är det bara – och så skall det vara! Det värsta jag har upplevd på vägen mot halvseklet, är att se hur allt jag hållit för att vara sant och rätt blivit motbevisat och grusat. Det får en att tänka: Hur kommer det sig att jag inte såg sanningen tidigare? Ingen är född som vuxen, så man måste väl lära i livets skola – lektion för lektion. Fullärd blir man aldrig. Det är bara att inse. Men så är det ju det ständiga lärandet som gör livet värd att leva. I varje motsatt fall skulle livet vara en lång, grå meningslöshet.
För alla oss som skriver blogg, och har ett syfte med det, handlar det hela tiden om att läsa på så att man vet vad @£$!!¤ man skriver om. Och på det kommer jag aldrig att tumma.