Det går inte att lita på någon. Jag kan inte. Min hjärna säger "Hörru, du är smartare än såhär, lämna inte ut dig till någon, dom kommer ju ändå bara såra dig sen". Jag försöker VERKLIGEN att lita på min pojkvän, men efter vad jag har gått igenom med pappa så kan jag bara inte. Det är som om jag har en röst i huvudet som väser "gör det inte" varje gång jag öppnar mig. Och när han har varit bortrest med kompisar och festat så väser samma röst "han ljuger". Och när har pratar med andra tjejer så väser den "han vill hellre ha nån annan".
Jag hatar denna jävla röst.
Den sätter så många käppar i hjulet för mig. Och jag vet att det är rösten som ljuger och inte min pojkvän. Men jag KAN bara inte strunta i rösten. Efter att min egna pappa, min manliga förebild och den personen som jag ansåg mig kunna lita på allra mest under hela min uppväxt - efter att jag fick veta att han ljög för hela min familj, dom han älskar mest, så kan jag bara inte släppa in folk för djupt i mitt hjärta. Människor ÄR falska. Om till och med min egen pappa är falsk. Om jag inte ens kan lita på honom. Hur fan ska jag då kunna anförtro mig till någon alls.
Det är som att jag har ett träd där jag placerar mina nära och kära. Jag sätter alla på en gren som är på mitten av trädet ungefär, men när de vill klättra högre upp för att få en bättre utsikt. Då sågar jag av grenarna så att de ramlar längre ner. Jag skjuter ifrån mig dom som jag tycker mest om, jag ljuger för dom för att dom inte ska komma närmare än vad jag vill. Jag säger att allt är bra och visar inga tecken på att något skulle vara fel. Jag gräver min egen grop till ensamhet.