Förlåt en stackars utomjordings undran, men är det så att vissa yttranden är okej, medan andra är otillåtna? Om jag i djupet av min själ hyser en viss uppfattning om något, och denna uppfattning kan verka sårande eller kränkande på någon, så har jag varsågoda att bita i tungan och hålla käft för att inte missbruka yttrandefriheten? Och vem skall kunna avgöra vad som är kränkande och sårande? Jag är ateist, och här i Norden är det visst snudd på PK, men i USA uppfattas det som sårande och hjärtlöst att postulera tanken om att öknens hatmästare tillika massmördare och krigsförbrytare Gud inte finns. Det är värre än att förneka Förintelsen den Heliga och USA s andra nationaldag 11 september. Visst är jag klar över att det finns etikett och regler för socialt umgänge, men det är inte poängen här: Om jag tycker något som andra finner förargelseväckande, så är den uppfattningen mindre värd än den uppfattning som stöder mainstream uppfattningen.
Är det inte så att den som bedriver åsiktsadministration är den som i själva verket missbrukar yttrandefriheten? Och åsiktsadministratörerna håller inte de på att skapa en tryckkokare som kommer att gå i luften med en öronbedövande tillika kataklysmisk smäll en otroligt vacker dag i en inte alltför fjärran framtid? Näthat? Är inte hat lika med hat antingen det kommer via nätet, radiovågor, såkallad undergrundsmusik, konst eller via politiken? Hat och raka motsatsen: Kärlek är två av de starkaste känslorna människan har i sin arsenal, och här kan vi verkligen tala om missbruk: Kärleken har använts av skrupellösa människor i alla år för att binda till sig och utnyttja andra människor. Amerikanarna säger: Det behövs en massa kärlek för att låta någon gå. På samma sätt är det med hat: Man kan få 100 % normala människor att begå de förskräckligaste handlingar genom att trigga hatet. Faktum är att hatet är så viktigt för den styrande klassen att det gjorts mer rumsrent än kärlek. Tänk bara på alla kampanjer för att befrämja ett visst beteende: Vi skall hata och förakta alla de som inte gör som eliten befaller: Inte betalar licensavgift, fuskar med skatten, stannar hemma utan giltigt skäl. Tänk bara på alla TV kampanjer från Radiotjänst. Om likhet inför lagen skulle omfatta allt och alla skulle deras kampanjer riktade mot alla icke-betalare kunna ses som hatspridning och drabbas av en eventuell lagstiftning och visst missbrukar de väl yttrandefriheten?
Sanningen är den att alla samhällen har en ofta osynlig elit som bestämmer vad som skall gälla och vad som skall vara PK och vad som inte skall vara det. Det gör att, trots all svada om demokrati och yttrandefrihet, vissa uppfattningar anses mer högvärdiga än andra. I gamla dagar kallade man färgstarka utsagor för profana och i synonymordboken anges folklig som synonym till profan. Faktum är att eliten alltid sett ner på folket, trots att det är folket som gör deras upphöjda status möjlig. Populär är en positivt laddad variant på profan. När någon är populär som alltså även det betyder folklig så står han/hon folket nära. För den självutnämnda överheten i landets alla medieredaktioner, så kom det profana som en chock trots att de var medvetna om dess existens. Men som en sade på pellets.info här om dagen: De rasande skriver oftare än de nöjda. Det är en sanning utan nämnvärda modifikationer.
Skulle jag skrivit om jag tyckte att allt var honky dory? Knappast. Jag utnyttjar yttrandefriheten och trotsar det politiskt korrekta. Låt oss inte hymla om att politisk korrekthet, takt och ton, etikett och konsensustänkande enbart är sätt att styra samhället i den riktning de som besitter maktpositionerna vill. Demokratin har vi enbart därför att eliten inte vill lägga pengar och resurser på att driva en fullfjädrat diktatur som ju är en mer ostadig konstruktion. Sanningen är den att eliten är den som har största nyttan av demokratin ty det ger någon konstig form av legitimitet till deras styre. Yttrandefriheten är nödvändigt ont för att man skall kunna kalla båten demokrati. Jag minns en kväll på 1970 talet då norska NRK Radio spelade fransk skiva som het Monsieur le President som enligt det upplysta var ett öppet brev på singel skiva till dåvarande franska presidenten. Folk kunde inte begripa att ett land som kallade sig en demokrati kunde förbjuda en skiva som inte innehöll material som skulle kunna skada nationella säkerheten eller landets renommé. Ett flagrant exempel på att man även i vad som ger sig ut för att vara en demokrati kan förbjuda yttranden som man finner misshagliga. Nu skall det sägas att Frankrike väl, trots flera revolutioner, och att landet nu är inne i femte republiken, inte precis är något praktexempel på demokrati, snarare tvärtom. Taskspel, konspirationer och intriger bakom lyckta dörrar parad med stormaktsambitioner ger väl knappast grogrund för demokrati. Det är så nära en diktatur man kan komma utan att bli kallad det. Böcker har förbjudits på milt sagt skakiga grunder, samhällskritiker tystas med lagen i hand och nuvarande presidenten Sarkozy kommer från Union pour un Mouvement Populaire (UMP) som, om min nästan obefintliga franska inte sviker mig, betyder Förening för En Folkrörelse vilket inte säger så mycket. Poängen är att han trots sin påstådda folkrörelsebakgrund är en stark anhängare till censur och ett Internet med strikt indelning och kontroll.
Så kan yttrandefriheten missbrukas? Nej, inte enligt min uppfattning. Om demokratin skall vara annat än en kuliss så måste alla få ha sin uppfattning och kunna göra den hörd utan att bli vare sig förlöjligad, straffad eller utsatt för andra sanktioner. Tyvärr signalerar utsagan missbruka yttrandefriheten att man räds språket mer än man räds oroligheter med brinnande bilar och McDonalds och sönderbankade poliser. Tyvärr måste jag erkänna att det är politiker av min generation som är de argaste proponenterna till åsiktsadministration och enkelriktning av politiken. Folkrörelsedemokratin är i princip död, och har varit det rätt länge. De som idag beskylls för att vara forumtroll, var i gamla dagar aktiva i det politiska livet och då, liksom nu, sade vad de tyckte på ett färgstarkt och otvetydigt sätt. Inte alltid lika populärt, men mentaliteten förr var så att man accepterade att alla hade sin uppfattning. Den demokratur som vi tillåtit växa fram, hör inte hemma i 21:a århundradet. Men det var på samma sätt Romarriket gick sitt öde till mötes med. Det började som ett projekt som var nybildande och bra, och slutade i våld, förtryck och total dekadens och vidspridd korruption som alltså gav separatister och nationalister vatten på kvarn. Romerska härskare var redan de måna om att bedriva censur, vilket ledde till konflikter som ger genklang lika in i våra dagar.
http://www.svd.se/kultur/lasare-vill-kunna-kommentera_6444146.svd