En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

Senaste inläggen som handlar om hus

Bergatorparen

… för teknik och VVS frågor. Jag har lagt pellets.info bakom mig, och funderar lite på om jag skall supplera denna blogg med en sidoblogg som jag funderar på att kalla Bergatorparens Pellets och Värmeblogg. Låter det som en idé? En blogg där man dryftar pellets och annan bioenergi från en användarsynvinkel, och där vi försöker leta fram svar och skapa kontakter med de rätta personerna som kan avhjälpa problem.

Det har blivit så dålig atmosfär på pellets.info att det inte går att försöka göra något meningsfullt där utan att bli sparkad halvt fördärvad – bakifrån. På sikt kanske det går att skapa ett samarbete med industrin där industrin har folk som kan svara på de svårare, men fackmannamässiga frågorna. Än så länge är detta bara en tanke. Är det fler som har förslag är det bara att skriva in dem i kommentarsfältet – men OBS: Påhopp, personangrepp och förtal tillåts inte.

(5 kommentarer, senast 2011-11-24 16:32)

Nästa inlägg
Bergatorparen

De som läste bloggen under 2010 vet att detta för mig var ett år som bäst kan beskrivas som ”innehållsrikt” – för att säga det minsta. Gamla country dängan ”Pick Me Up On Your Way Down” börjar inte ens att beskriva hur det kändes. Det var nästan som man kan tänka sig att det är att hamna i ett svart hål. Allt går åt pipsvängen så skjortan står rakt ut. Det slutade med att bolånet blev sagt upp, och mycket tid har gått åt på att skaka fram alternativt boende, och inte minst sälja det jag har för ett vettigt pris. Det har inte gått så bra, så jag föreslog banken en lösning som blev accepterad, så nu kan jag bo kvar i Villa Korsdrag så länge jag betalar. Det skall sägas att stålbadet har gjort ekonomin bättre, men samtidigt har värdet av min pension gått ner eftersom valutan i landet jag får den från har tappat gentemot svenska kronan – men när jag ser på allt jag lämpat överbord, så funderar jag på hur jag kunde få det att gå ihop så länge som jag gjorde: Jag har slängt ut fasttelefonen, det fasta mobilabonnemanget, Canal Digital. Kvar är bredbandet och kontantkortstelefonen. Men det räcker fint. Jag hade kompisar som tyckte att jag fick ringa dem, men de lade aldrig – eller mycket sällan pengar på att ringa mig. Behöver jag säga att kontakten med dem har upphört? Jag var där för dem när de behövde en vän, men sedan? En anledning till att författare och diktare sätter vänskapen lika högt som kärleken – eller rentav högre, är att den minsann inte växer på träd. Nyttig idiot är vad jag insett att jag var. Men allt det där tillhör numera det förflutna. Jag måste erkänna att lärdomen jag drar är att mitt resonemang från barndomen: Ensam är stark, är lika giltigt nu som tidigare. Jag har i stort sett ensam kämpat mig genom mardrömmen 2010, och det är jag förbannat stolt över.

Vägen framöver måste väljas med hänsyn till vad som är bra för mig själv – inte vad jag tror att andra förväntar av mig. Lätt att säga, svårare att efterleva. Vanans makt är stor, men under de år jag bott själv har jag äntligen börjat känna mig själv. Det är inte existentiell svada det där med att hitta sig själv: Om man som jag växt upp i den hotfulla skuggan av en våldsbenägen, oberäknelig, psykopatisk mor som höll hela familjen i ett järngrepp, så blir alla pseudojag man utvecklar för att inte trigga ragnarök så många att man tappar synen av sitt autentiska jag. Lägg så till att den jag uppfostrades att bli, inte platsade vare sig i gatan eller i skolgården, så behöver man inte vara professor i psykiatri för att förstå att den nödvändigtvis måste ta sin tid att städa ut all den bråte som ett sådant förflutet lämnat efter sig. Jag klarade ämnena i skolan med framgång. Höga betyg blev mitt vapen i kampen mot mobbarna. Många av dem finns väl inte bland oss längre eftersom livsförväntan för brottslingar vanligen är låg – och brottslingar var vad de ändade upp som de flesta av dem. Några få stycken har gjort det bra ekonomiskt eftersom de saknade de hämningar som de av oss som är förbannade med samvete har.


En sak som faktiskt hjälpt mig att börja uppskatta mig själv mer, är att jag lärt mig vilka vedermödor flera av mina förebilder från barna- och ungdomsåren, bland dem Chet Atkins, finge utstå. Det tog Chet Atkins det mesta av livet att inse att han inte var en odugling. Det var inte förrän han blev gammal att han insåg att han faktiskt hade varit duktig, och att det inte var vare sig flax, andra människor eller Gud som skapat framgångarna. Chet Atkins ville aldrig höra: ”Jag kan inte, klarar inte” från andra människor. Hans inställning var att kunde han, så kunde minsann andra. Ingen vågade mucka, så de gjorde som Chet befallde och levde upp till sin fulla potential och blev strålande framgångar. Listan är lång. Chet var musikdirektör och producent hos RCA under större delen av sitt yrkesliv – något RCA tjänade ofantliga summor på. Tillsammans med Owen Bradley skapade Chet Countrypolitan stilen – eller the Nashvillesound med hjälp av artister som Jim Reeves, Eddie Arnold och flera andra. Chet Atkins har blivit en förebild för mig därför att han var en sorts man som fick fram det bästa i andra, och som skapade förtolkningar av andra människors musik som gjorde att den nådde en publik som den annars skulle missat. Duktig är ett för svagt ord. Killen var ett geni, men han ansåg sig som en odåga med flax. Nu 10 år efter sin död hjälper Chet mig fortfarande med det exempel han satte. Man behöver inte vara musiker för att inse vad den mannen betydd. Det räcker att vara människa. Den som hjälper andra fram, och får att andra att leva upp till sin potential, är en hjälte större än någon härförare, någon statsledare eller strateg. En man som med gitarr i hand går ut och vinner världen förtjänar att kallas stjärna. Den som går ut med maskinpistol och sprängdeg och gör världen till en soptipp, är ingen hjälte, men en förbannad idiot. Men alla kan skjuta med maskinpistol, och alla kan förstöra. Det är skillnaden mellan en konstnär och andra.

Detta har alltid varit en del av min filosofi varför jag aldrig tagit till våld efter att jag blev vuxen eftersom jag insåg hur huvudlöst och dumt det är. Världen behöver inga flera vettvillingar. Världen behöver flera som tänker, skapar och sparkar andra i arslet framöver och uppåt. Jag upptäckte att det faktiskt ofta är lättare att hjälpa andra än att hjälpa sig själv, och då kom jag på att: ”Nu håller jag på att förlora stöga, medan jag är mer upptagen med att hjälpa grannen som föll i trappan och skadade handleden än att hjälpa mig själv.” Nu utesluter givetvis inte det ena det andra i sådana sammanhang, men när grannen blev så pass restituerat att hon kunde börja köra bil igen, så finge Bergatorparen ta tag i sitt eget liv och få sakerna att klicka på plats. Villa Korsdrag skall bli det projekt jag fullföljer och inte lämnar därför att annat står i vägen. Denna sommar skall jag isolera, och bygga bulkförråd för pelletsen. Jag är urless på rör som fryser, och enorma pelletsräkningar. Nu vill jag göra det jag gått och hittat ursäkter för att undvika. Det största hinder är ens eget psyke: Man ser för sig hur andra förväntar sig att det skall göras, man räknar på det och kommer till att det inte låter sig göra därför att man inte själv har kompetensen, och att banken har fattigförklarat en. Utflykter! Där det finns en vilja, finns det ett sätt, säger de i engelskspråkiga världen – och visst är det så. När man talar med folk får man höra att de där flashiga dyra metoderna är mindre prevalenta än man skulle kunna tro. Ute bland folk är det fix och trix som gäller – och ger det bättre resultat än dyra lösningar som innebär att man måste förvandla hela fastigheten till en anläggningszon för längre tid, så varför inte. Det jag tänker på är givetvis dräneringen. Jag har puttat den framför mig utifrån att jag såg för mig ett 100 000 kronors projekt, men med de förhållanden som råder här, så kanske det räcker med 10 000 kronor? En mer hanterlig summa.

Jag har upptäckt att antroposoferna har rätt: Man måste greppa dagen. Beviset kom i form av att jag nu kan sitta kvar i Villa Korsdrag i stället för att behöva flytta in i en liten lägenhet och inte ha något ställe att sätta ifrån mig vare sig bilen eller de andra grejorna utan andras medgivande. Såsom situationen är så har jag utrymme för de sakerna jag har och tycker om. Inte minst ryms min livsstil här ute på Bergatorp – och sådana grannar som jag har här lär jag nog inte få annorstädes. Vissa saker kan inte skaffas för pengar.

Är mardrömmen över? Det hoppas jag verkligen. En 51 år lång mardröm förtjänar man verkligen att få vakna av och uppleva positiva saker resten av livsdagen. Det sorgliga är att man ser i efterhand vilken potential det förflutna hade för att ha kunnat bli bra, men den potentialen såg man inte när det begav sig. Man blir klok för sent i livet. Ett medium frågade en gång en ande vad meningen med livet är. Anden svarade: ”Det är enkelt: Att leva och lära. Konstigare än så är det inte”. Så om det inte var så att man upptäcker i efterhand saker man tycker man borde sett, så kanske man inte skulle komma att lära så mycket hellre. Vedermödor finns i allas liv, men många vill framstå som framgångsrika så de döljer sina besvär för omvärlden. Men vi skall leva och lära, det är skälet till att vi är här. Glöm allt högtravande filosofiskt eller religiöst svammel. Det finns ingen Gud, ingen Himmel, intet Helvete (såvida vi inte snickrar ihop ett eget), bara det universum som vår art skapat, och då talar jag inte om människan, men om den immateriella intelligens vi kallar andar. Vi är alla andar, och vi har uppdrag här – vilket innebär att inget liv levs förgäves även om det kan kännas så ibland. Även bebisen som kanske bara levde några dygn, har inte levd förgäves även om det kan synas så för omvärlden. Alla liv har betydelse, och det är när man inser innebörden av det, att känslan av meningslöshet ger vika för en känsla av att vara med om något viktigt och bra. Därför har jag vald den grekisk mytologiska gudinnan Athene som min ledstjärna. Hon står för vetenskap, konst och kultur – just de saker jag gillar. Så med Athenes hjälp hoppas jag nu att ljuset vinner i mitt liv.

(4 kommentarer, senast 2011-03-22 20:14)

Nästa inlägg
Bergatorparen

... Hin Håle blivit ens inneboende. Trevlig kille, det - urk! Jag menar: Så mycket fanskap som skedd i år, så kan man bli aldrig så pyttelite övertroisk:

(1 kommentar, 2010-06-24 20:31)

Nästa inlägg
fakespear

2010-04-17 11:25 - fakespear
Dags att sälja

Ja, då var det dags. Nu ligger min lägenhet ute till försäljning hos Fastighetsbyrån. Annonsen hittar ni här

Lite konstigt känns det allt. Lämna Söder och flytta till Järna. Komma bort från storstadsstressen. Det känns verkligen skönt. Nu då det är vår här i Järna så känner jag mer och mer att det är så trevligt att gå omkring här. Säga hej till de man möter på gatan gör iaf mig väldigt glad. Och stanna och prata med en bekant utanför ICA. Det händer inte så ofta då jag inte känner så många här.

Kommer dock sakna min lägenhet och närheten till verkligen allt. Kanske Sveriges mest centrala address kommer köparen att få.

Sedan måste jag ju ha ett nytt projekt eller ett nytt bryderi. Då använder jag såklart bryderi för att lösa mina problem. Här kan ni se mitt nya projekt.

(Inga kommentarer än)

Nästa inlägg
Bergatorparen

2010-04-16 02:32 - Bergatorparen
Me And I …

… sjunger just nu ABBA i mina hörlurar, och för närvarande känns denna text skrämmande deskriptiv för hur jag känner. 2010 så långt har varit som att åka i en kulmölla: Jädrans mycket stryk, och få glädjeämnen. Man kan hoppas att lyckan vänder – och jag är inställd på att se till att det sker. När jag plöjer genom alla husprospekt, ser jag hur många verkligen har ansträngt sig och gjort det bästa det har kunnat, men inte nådd hela vägen fram. Det är nästan skrämmande hur många ”Arga – Snickaren – Kom – Och – Hjälp” kåkar det finns där ute. Jag erkänner: Jag tog mig vatten – inte ÖVER huvudet – men forsande genom källaren till följd av dålig dränering. Jag har inte räkning på hur många psalmverser jag sjungit över detta fenomen – men små onda jävlar kom, ryckte på axlarna och åkte tillbaka till Helvetet. De tyckte jag hade helvete så det räckte med dräneringen på fel ställe: I plånboken snarare än kring källarmuren – och jag lovar att de hade rätt.

Jag har varit rätt kluven i fråga om att sälja ”stöga” (lokal dialekt, betyder villan, stugan, huset), men när jag här om dagen slog i huvudet i en balk av okänd funktion som korsar tvättstugan i källaren så jag blödde, höll jag en mässa till Satans ära och läste välsignelsen över källare som inte kan bestämma sig för om de vill vara källare eller klaustrofobiska krypgrundar. Vid detta tillfälle försvann det sista rest av tvivel: Nu är det avgjort. 19 maj kommer fastighetsmäklaren för att göra en värdering, och därefter lägger jag fanskapet ut till salu. Kanske säljer jag till satanister, jag menar: Med den där källaren, kommer de inte glömma att böna och be till Hin Håle. Men det är inte enbart källaren: Isoleringen är det si som så med. Under vintern jobbade pelletsbrännaren för allt vad remmar och (sat)tyg kunde hålla, men ändå finge jag ta till supplerande uppvärmning med konvektorelement. Och det är inte första gången jag tvingas ta till sådana medel. Jag tror det var vid det laget att tanken på att sälja och flytta, slog genom på allvar

Vägen framöver, är fortfarande höljt i dunkel, men jag planerar två alternativa vägar: Att köpa ett hus som jag kan betala kontant efter att ha sålt det jag har. Detta alternativ kan vara aktuellt om jag inte får lån. Skulle jag få lån, köper jag ett dyrare hus. Vad som är säkert: Inga fler renoveringsobjekt – i varje fall inte så nergångna som mitt nuvarande hus har visat sig vara. Om nödvändigt, om det kan skaffa mig mer pengar, kommer jag att i samarbete med Brandkåren fjutta eld på skiten och sälja fastigheten som tomt – antingen hel eller styckad i två. En viktig sak har jag lärt: Man bör gå hårt på för att ta reda på driftskostnaderna till ett hus – och då skall man INTE tro säljaren. Använd energikalkylen på Energimyndighetens hemsida för att räkna ut värmekostnaderna, och kolla angällande kommuns hemsida för att ta reda på avgifterna för vatten, avlopp, renhållning och sotning. Man kan bli rätt så chockad av hur folk ljuger om vad kostnaden är för att försöka attrahera godtrogna, gärna oerfarna människor att köpa något som kommer att bli en rejäl skuldfälla. Om jag haft de erfarenheter för 9 år sedan som jag har nu, skulle det här huset fått klara sig utan mig.

En sak vet jag: Jag kommer inte att lämna saker jag betalt goda pengar för om de inte påverkar priset jag får för fastigheten. Jag kommer att plocka med mig saker som till exempel pelletsbrännaren, och stoppa tillbaka den gamla oljebrännaren. Därmed har jag sparad 25 000 kronor. Så som jag förstod när jag senast fick fastigheten värderat, så är inte pelletseldning nödvändigtvis något plus för priset. Att jag hade en oljecistern som var besiktigat och godkänt fram till maj 2011, verkade ha större betydelse. Kanske inte så konstigt: Pelletskartellen kör sitt eget lopp och trissar upp priserna år för år, så att skillnaden mellan pellets och olja krymper eftersom oljan verkar ha stannat till i prisutvecklingen och hovrar mellan 10 500 och 11 750 kronor per kubik. El värme verkar inte längre ligga bostäder i fatet, snarare verkar det lyftas fram som en positiv faktor. Med ett bra elavtal och en modern panna, behöver man inte gå skorna av sig på el längre. Problemet jag tror de flesta står inför, är att man måste förstå teknologi, och ha en språkförståelse som gör en förmögen att skära genom all den rappakalja som används för att marknadsföra olika lösningar. Det förvånande är, att priset på lösningarna inte ger något riktmärke för hur bra eller dåliga de är. Du kanske tycker du har gjort en bra affär genom att köpa en lösning som kostar enbart 2/3 av en annan – för sedan att upptäcka att lösningen är avsevärt dyrare, och tillika obekväm i bruk. Åt andra sidan finns det dyra lösningar som är sämre än billigare. Det borde finnas en organisation som kunde erbjuda råd från riktiga experter som inte har anknytning till någon producent av utrustning. Pellets.info var ett försök på att skapa något sådant, men som med allt sådant varade det inte länge förrän en krets av självutnämnde ”superexperter” tog över hela sajten och började sprida sina åsikter snarare än fakta. Att jag är hånlig i min omtala av dessa entiteter är att de flesta av dem sitter med självinstallerade pelletsbrännare på uråldriga pannor med både 3, 4 och 5 decennier på klockan med årsmedelverkningsgrader på under 60 % - vilket vill säga att kråkorna får värmd sina kalla arslen, och pelletshandlarn blir fet, mätt och belåten. Jo, man tackar! Och sådana idioter skall ge andra råd? Funderar du på något, skygg undan forum, och fråga en fackman i stället. Det gör jag.

Allt detta jag har varit inom är saker jag har vägd in när jag letat hus så långt, vilket gör det till alla skallbankars gammelmormors mor. Jag skall med alla medel försöka undvika den fällan som många av Arga Snickarens klienter råkar gå i: Man tröttnar på att leta, och träffar hastverksbeslut som kommer tillbaka för att bita en. Det jag tycker är lite besvärligt med husletning, är att det som verkar vara bra hus vid närmare granskning visar sig vara ruckel som kostar skjortan och halva garderoben att driva. Hur folk som står i fullt arbete klarar att leta hus samtidigt är för mig en gåta. Jag som har hela dagarna för mig, lägger otroligt mycket tid på det, och upplever att ju mer jag lär mig, ju svårare känns det som att det blir. Arga Snickaren lär nog inte slippa upp för klienter med det allra första – om någonsin!

Hursomhelst kommer jag att köra den första vändan med möbler till ”möbelfängelset” i Diana – Ville kommande vecka. Sedan skall bilen lagas så att jag kan få den genom besiktningen – vilket måste ske innan den sista i månaden – annars inträder körförbud, något som vore precis vad jag behöver. Så ni som funderar på varför det blivit så få jeremiader från min sida under 2010, här är svaret: Jag är upptagen, trött, arg, full i fan och jävligt deppig. Jag skall dock komma med lite rapporter om utvecklingen. Vem vet? Kanske det blir bra läsning för de som gillar vardagsdokumentärer? Oavsett kommer jag att försöka komma ihåg att använda kameran i min trogna Sony Ericsson K810i så att jag kan visa upp vad som sker. Jag kommer att ta mig god tid på att bestämma mig för min nya lya. Det kommer att bli en annorlunda utmaning att skriva om mina egna vedermödor så att folk orkar läsa om dem. Jag trodde aldrig jag skulle komma att säga detta, men jag ser fram mot att flytta. Kanske det är det så det blir när man kämpar och kämpar utan att det blir påtagligt bättre. Jag har lagt ner mer pengar än jag strängt taget haft råd med, och tallösa arbetstimmar på att få huset i ordning – utan att nå hela vägen fram.

(3 kommentarer, senast 2010-04-20 22:38)

Nästa inlägg
Bergatorparen

2010-03-29 02:28 - Bergatorparen
Exit Bergatorp

Under de senaste 9 åren har jag bodd i en gammal villa här i Gunnarskog – och tvärt om av vad jag inbillade mig när jag flyttade hit runt den tid då bin Ladin Airlines arrangerade guidad visning av WTC, blev det en mycket kostsam affär. Bristen på erfarenhet gjorde att de ”glömde” ställa flygplanen utanför. Hur det gick vet vi – gör vi inte? Bush Jr. Fick vatten på sin kvarn och resten är historia – så att säga.

Min bristande erfarenhet på renoveringsfronten fick mig att underskatta den utmaning som huset på Bergatorp ställde mig inför. Det har dessutom ständigt påmind mig om att det fanns ett mycket verkligt skäl till att jag blev sjukpensionär – och det skälet kallas depressiv neuros. När det tornar sig upp svårigheter, är det som om livsmusten bara rinner ur mig och trången att sova blir överväldigande. Tyvärr har inte de förbättringar jag gjort på huset räckt hela vägen. Jag har förvandlat det från ett ekonomiskt Niagara till ett mer beskedligt forsfall. Är du pensionär, ser inte bankerna någon potential i dig, så lån kan du glömma från den kanten. Banken är som den där släktingen du enbart ser när du bjuder på gratis mat, eller andra förmåner. Bankens ända syfte är att ta del av andra människors rikedom. Därför lockar de människor med en ekonomi som gör att de strängt taget inte behöver lån, att faktiskt låna pengar – medan alla som faktiskt behöver lån faller i händerna på sådana som BlueStep och Marginalen. Vi har några riktigt fina ord på de som livnär sig på andras avskräden – har vi inte. De skall vi emellertid inte komma in på, för då blir ingen hejd på min ”kreativitet”. Som ett resultat, har jag hela tiden varit tvungen att använda egna resurser – som i sin tur och ordning ledd till att jag fått välja lösningar som varit bättre än de befintliga, men avsevärt sämre än om jag antingen fått lån – eller haft en fetare plånbok själv.

Jag har varit medveten på att något inte står riktigt rätt till med mitt boende, men som bekant gör kärlek blind – och jag har faktiskt älskat att bo här på Bergatorp och gör det fortfarande. Skulle jag betraktat det hela på ett riktigt cyniskt sätt, skulle jag kastad in handduken för 6 å sedan. Förvisso skulle jag inte fått lika mycket för huset då, som jag nog kommer att få nu, men det har inte varit värd all den förnedrelse jag har upplevd i mötet med banken och alla turer ner i ”Deep Depression Valley” jag haft under de senaste 6 åren. Enbart den nya pannan och pelletsbrännaren kostade mig 65 000 kronor. Att jag under åren 2004 – 2007 eldade för 110 000 kronor MER än fallet skulle blivit om jag haft råd med en vedpanna. Kombinationen av en genstretig bank, en rörmokare som var så mätt och belåten att han inte iddes anstränga sig för att skaffa den bästa lösningen, parad med min egen brist på erfarenhet gjorde att jag tvingades välja en lösning som förvisso mer än halverade värmekostnaderna. Problemet var bara att det rörde sig om olja. Ingen verkade vara intresserade av att hjälpa mig överkomma de tekniska problemen med att ta fram ackumulatorer som passade in i mitt pannrum där takhöjden ligger runt 160 cm. Jag tror vi kan kalla det Arvikasyndromet: Man är så mätt och belåten att man inte bryr sig om vad kunderna tycker. Resultaten blir i förlängningen att folk tröttnar, och sedan är det bara att spika igen dörren och gå hem. Flera har tvingats göra det i centrum – där öppettiderna var lika med vad de var på 1950 – 1970 talen. Tiden väntar inte på någon, så för alla som inte anpassat sig, har nerläggning blivit oundviklig. Förlorarna har i första och sista hand varit oss kunder.

Det som slår mig är följande: Det verkar som om tumregeln för eldningsteknologi är: ”Ju dyrare teknologi, ju billigare energi och vice versa”. Man kan få för sig att industrin roffar åt sig av din förväntade ekonomiska besparing. Om du väljer el som uppvärmningskälla, slipper du billigt undan med installationen, men får plikta dyrt för energin. Dock verkar det som om många väljer el just därför att de inte får lån, och elpannor är överkomliga prismässigt. När jag gått genom de hus som prismässigt ligger innanför räckvidd för mig, kan jag se hur folk har försökt överleva genom att ersätta havererade oljepannor med elpannor, och de som är ännu sämre ställda med en osalig kombination av luft/luft värmepump och oljefyllda radiatorer. Man blir faktiskt lite ledsen när man ser det eftersom det rör sig om människor som gjort det allra bästa de kan, men inte nådd hela vägen fram – och som idag kanske sitter i en trång och dyr lägenhet. Jag slänger in handduken innan det sker.

Jag har varit i Diana-Ville (Göteborg) och hyrt magasineringsutrymme för mina möbler, så att jag kan fräscha upp huset, och samtidigt vara beredd att flytta ut på kortaste möjliga varsel när försäljningen är ett faktum. På grund av läget, nära norska gränsen, räknar jag med att det skall gå snabbt att sälja. Det har i varje fall varit fallet med de andra bostäder som sålts i området – och priserna har varit förhållandevis goda. Jag har flera alternativa bostäder i syftet, så att det inte skall vara en fråga om huruvida jag får ny bostad, men mera om NÄR. Jag har försökt få handpenningslån för att slippa denna penibla sits, men utan framgång. Åter igen måste man ta det man har och försöka göra det optimala utav det. Jag skall dock villigt erkänna att det kliar något förskräckligt i högerfoten efter att dela ut flygplanslösa himlafärder. Ändå är jag bättre förspänt än många andra som tvingas sälja sina hus därför att korselden mellan ”klimatanpassade energiskatter”, elbolagens girighet och bankernas parasitiska affärsmetoder har överväldigat deras ekonomi. När jag får sålt min bostad, kommer jag att kunna betala mina skulder, och köpa ett annat hus – utan att stifta ny skuld. Det är det ända goda som kommit ut ur mina ansträngningar här på torpet – och det är kanske inte så dåligt när allt kommer omkring. Förvisso kommer jag inte att kunna köpa ett hus i toppskick, men om det har låga driftskostnader, så vet jag att jag kan fixa allt det andra. Här jag nu bor var det mängden återstående arbete, kostnaderna förknippad med det, tiden det skulle ta i anspråk och de skulder jag samlat på mig som sammantaget fått mig att ta beslutet om att begränsa mina förluster och sälja.

Så här du skälet till att det inte kommit så många jeremiader från mig på sistone. Djup depression i parlopp med bitterhet, gör att det man alstrar enbart blir eld och svavel. Jag vill ha ett mål, och en mening med mitt bloggande, nämligen att försöka påverka med lilla jag förmår. Jag vet att om jag kan på verka en människa, så vill hon påverka andra och sedan är dominoeffekten igång. Det är denna kunskap som gör att jag läser på och skriver långa jeremiader baserade på faktisk kunskap. Ingen bryr sig om vad jag tycker, men alla bryr sig om vad jag kan framföra av bevisade påståenden. Just av detta skäl kommer jag aldrig att sluta blogga – och oavsett var jag ställer min kosa, som det står i sången, kommer jag att fortsätta vara Bergatorparen. Ni är härmed varnade.

(1 kommentar, 2010-03-29 13:58)

Nästa inlägg
fakespear

2009-12-25 00:08 - fakespear
Jul på Solheim

Visst är det spännande att vara uppvuxen i ett hus som har ett namn. Har du döpt ditt hus? Huset jag är uppvuxen i heter Solheim som min mormors farfar byggde i slutet av 1800-talet.

Idag har jag firat min 31:a jul på Solheim av de 34 jag nu har avverkat. 1 på BB, 1 hos mormor&morfar i Örnsköldsvik och 1 hos farmor&farfar på Luspholmen. Frågan är hur många till det blir?

Började diskutera med mina syskon och mamma vad som kommer hända med Solheim. Känns som något måste göras snart, eller iaf en plan om huset skall fortsätta vara vid liv och vid vigör.

(Inga kommentarer än)

Nästa inlägg
Bergatorparen

… över Arga Snickaren och hans arbetslag som kunde ta ett hus, som Lollo och Kinas, som i princip var ett vrak, och få det beboelig – och det kanske för första gången på hur många år som helst. En storfamilj boende i ett hus som i princip var en dödsfälla. Öppna kontakter och dito strömställare, pelletssäckar staplat mindre än 1 meter från pannan och röra över allt. En hel familj som i princip gått i väggen, och där ingen orkade göra något längre och ingen längre förstod att saker måste göras om det skall bli bättre. Det kallas depression – och i detta fall var den född ut av frustration.

Jag har brukligt en livlig fantasi, men i detta fall hade jag svårigheter med att förstå att även proffs – 15 – 20 stycken till antalet – skulle få ordning i röran även om de skulle lyckas piska igång storfamiljen med dens alla söner och döttrar samt bonusbarn. Men, lyssna och häpna: Arga snickaren fick allas våran Gordon Ramsay att framstå som en ängel, och när chockterapin började verka, kom alla igång. 250 000 kronor hade man lagt på material som i stort sett var gått förlorade. Jag för min del blir förtvivlad om jag förslösar en bit plywood – men så är jag en sådan snål, gammal ungkarl. Jag kan inte ens börja förstå hur det kändes att ha eldat upp en kvart miljon på att skapa ett vrak, men jag tror jag hade kommit på självmordshumör.

Jag vet av egen erfarenhet, att om man inte går med tumstocken och mäter och skapar en bild för sitt inre öga, kommer man att gravt underskatta såväl arbetsbehov, som kostnad. Ett exempel: Jag funderar på att efterisolera huset, och jag gjorde en uppskattning av materialbehov och räknade ut vad det skulle komma att kosta. Jag gissade i utgångspunkten på 45 000 kronor. Av detta utgör själva isoleringsmaterialet en tiondel. Det övriga är reglar, panel, spik, foderlister, färg samt olika rekvisita såsom tätningsmassa och fönsterbläck. När jag krossat siffrorna, visade det sig att gissningen var rakt på måltavlan. Jag multiplicerar alltid med 1,25 – 1,3 för att få en rimlig säkerhetsmarginal.

En viktig sak är att våga erkänna sina svaga sidor, och hyra in hjälp med sådana saker man antingen inte klarar av själv – eller inte FÅR göra själv. Exempel på saker man INTE BÖR göra själv, är installation av värmepanna och brännare. Förutom att det innebär att man inte får garanti, så kan även försäkringsbolaget ha invändningar – och rättligt så. Man kan läsa på sajter som Pellets.info om självproklamerade superexperter som installerat själv, och som har hur många problem som helst – och skyller ifrån sig på producenten av utrustningen. Sedan har vi sådana som tror att alla tekniker är idioter och inte kan justera deras brännare rätt – men som behändigt ”glömmer” att ta med i beskrivningen att de kanske gjort ändringar EFTER att teknikern lämnat platsen. En del brännare har en dosa som monteras på väggen bredvid pannan och där man kan justera alla tänkbara, och även otänkbara, parametrar. Min Viking Bio har endast 5 rattar för justering av de olika parametrarna, och inte ställer den till med besvär. Är bränsle och luftmängden rätt, och det skall den vara när man haft service på brännaren, tuffar den på utan problem. Alla pelletsbrännare kräver att man rengör dem med vissa intervall. Gör man det, skall de inte krångla.

Att renoveringar sliter på relationen mellan människorna, vet jag av egen erfarenhet. När jag växte upp var ständiga renoveringar. Farsan, som hade ett hårt fysiskt arbete, kom hem, åt middag och efter sisådär en timmes vila var igång med ett eller annat projekt. När jag var 3 – 4 år byggdes huset på – och det var månader av röra, damm och skit. Året var 1963, och jag minns det med fasa. Sedan var det ständiga renoveringar eftersom morsan aldrig blev nöjd med någonting. Min barndom präglades av lösningsmedelångor och provisoriska lösningar. Jag hatade allt vad renoveringar het – men så länge morsan levde tog det aldrig slut. Att farsan inte packade ihop och flyttade ut, är för mig ett mysterium. Han hade sannolikt en välutvecklad förmåga att förtränga och leva i förnekelse av de faktiska förhållandena. När jag såg onsdagens episod av Arga Snickaren, fick jag kalla kårar. Lollo hade lite som farsan. Skillnaden var att farsan hade en hårdare vilja, så att han insisterade på att nu gör vi klart det vi påbörjat innan vi går vidare. Hos Lollo och Kina verkade det som om Lollo var syndabock, allt – i – allo och fixare fast han nog inte hade förutsättningar att klara av alla uppgifter han åtog sig. Det är ingen stor nyhet att folk har gått skilda vägar efter misslyckade renoveringar – eller renoveringar som antar form av ett permanent tillstånd. Varför blir det så? Hemmet är menad att vara människans frizon där det finns utrymme för vila, lugn och ro. När man lever i ständigt kaos och röra med provisoriska lösningar på i princip allt under åratal, blir man psykiskt knäckt. Renoveringar skall vara något som dikteras av nödvändighet, och med nödvändighet menar jag att sakerna är utslitna och oekonomiska. Att hålla på att renovera för att övergå vänner/grannar/släktingar är vansinne som leder till att förhållandet mellan makarna går i kras, och barnen kommer att misstrivas hemma. Det är även ekonomiskt vansinne. Soptipparna runt i världen innehåller material och inredningar som knappt är använda.

Människan må gilla omväxling, men hon är trots det beroende av stabilitet för att frodas. Tyvärr inser många inte detta, och lägger iväg med projekt som långt övergår såväl praktiska som ekonomiska förmågor. Att renovera skall vara tacksamt och givande – inte en livsstil. Som sagt var jag djupt chockad över hur det såg ut hos Lollo och Kina – och jag har sett en del. Jag tror vi kan sammanfatta det hela såhär: Alla vill äta tårta, men ingen vill vara med och baka.

(1 kommentar, 2009-10-08 13:33)

Nästa inlägg

Ibland blir man särskilt förbannad. Då gäller det att handla snabbt.
Ni känner säkert till den italienska (Cicilianska) maffian. På senare tid även den öststatiska maffian.

Men den finns även i Sverige. Mitt ibland oss!
Se på NORDEA-banken. Hur kan styrelsen bara för ett par år sedan överenskomma avtal som ger en sparkad direktör 150 miljoner. Trots att han fått sparken???

Hur gör man av med så mycket sedlar? Man misstänker att "gänget" samlas nånstans och spelar monopol med pengarna (som leksakpengar) . Det är ju annars nästan omöjligt för en person på 65+ att genom även ett höjdarliv förbruka så mycket pengar med sitt samvete i behåll. Eller kan man ta med dom till himlen (i alla fall?).
Pengar till välgörande ändamål? Tror jag inte ett uns på. Dessa människor har inte
ett dugg av moral.

Jag skall i alla fall inte stödja en bank med omoderna metoder. Jag plockade snarast ut min surt sparade pengar 12000 kronor och placerade dom på ICA-banken. (Hoppas dom håller sig på mattan).
Bojkotta sådana fasoner - byt bank!

En annan fråga som engagerat mig är kostnader för nyproducerade lägenheter.
Det är brist på ex.vis studentbostäder nu. Då går producenterna (byggmästeriet) ut och uttalar att man skall bygga billiga bostäder.
Då inställer sig frågan Varför har man nånin byggt dyra bostäder?
Har inte folk alltid sökt billiga alternativ. Det förutsätter naturligtvis att man med billiga inte menar skithus utan normal svensk standard.

(Inga kommentarer än)

Nästa inlägg