Vad är svenskt, vad är skandinaviskt, vad är europeiskt, vad är väst- och öst-ländskt och vad är globalt skillnaden mellan världsdelarna? Vad är gemensamt för mänskligheten?
För sjuttio år sedan (kort efter andra världskriget), då vi senast hade krigets fasor beskrivna inne i vårt så trygga vardagsliv, stod vi upp för vad FN skrev som en allmän förklaring för de mänskliga rättigheterna. Europarådet står ännu kvar på samma nivå medan verklighetsförankrade refugers har en helt annan bild. Reklambilden av välfärdssamhället har en tredje, förvrängd bild där man utan några skyldigheter kan få välstånd för sin familj. Och de fotfasta människorna med skygglappar för ett globalt människovärde ser utvecklingen endast genom rimlighetens och rättvisans perspektiv. Ryggradslöst hävdar politiker rättigheter och skyldigheter som ska gälla i Sverige. Och som reklambilden var tidigare, så är det rättigheterna man tar åt sig, i denna så opedagogiska debatt. Magkänslan upprörs och upplöses i ett ständigt kaos som försöker beskriva situationen av olika livsområden som ska gälla i samhället.
Röster på naiva eller rasistiska partier, stängsel eller fri rörelse i samhället oberoende av onda avsikter. Respekt för eller förbud mot andras kulturer. Krav eller fritt för var och en att följa mänskliga rättigheter. Segregering eller absolut integration i samhället. Språkbruk från lärda och olärda som ger näring åt konflikter. Var finns balansen?
Med sådana enorma flyktingströmmar som finns i världen just nu är det nödvändigt för rikare länder att hjälpa, men det måste göras med öppna ögon och en blick på budgeten. Paniken hos kommunerna har lett till att man köper extremt dyra boenden. Ja, vad ska man göra? Staten tvingar, kommuner måste hantera. Och skattebetalarna får betala.
De flesta människor vill instinktivt skydda barn, vilket gör frågan om de ensamkommande flyktingbarnen så ömmande. Man ser framför sig hur de små flyr från elände och söker en trygg plats. Men frågan är komplicerad. De är inte alltid små barn, och inte alltid föräldralösa. De flesta sägs vara 13-15 år, men granskningar i andra nordiska länder har visat att majoriteten i själva verket ljugit om sin ålder. Många har familj i hemlandet; de har den bara inte med sig. I vissa fall bor släktingar i asyllandet.
När känslorna får styra blir det än mer problematiskt, kultur och religion blandas in i de av refugers och medborgare missuppfattade mänskliga rättigheterna. En uppdatering sägs vara på gång men det är missförstånden nu som skapar problem.
Polisen har nu valt att utöka bevakningen och man säger sig under flera år samarbetat med institutioners och anläggningars personal för att de ska vara en trygg plats för alla och det hjälpte uppenbarligen inte alls! Vad har de gjort? Suttit i ring och diskuterat? Sippat mineralvatten och kollat power points?
Mjukis-Sverige visar sig just nu på sin sämsta sida. Man vågar inte ta i med hårdhandskarna, i rädsla för repressalier från media.
Migrationsverkets kommentar till olika negativa händelser, är att de bara har till uppgift att pröva ansökan och erbjuda boende i övrigt får människor klara sig själva. Så ansvarslöst!
Svenska samhället behöver för gemenskapen och trygghetens skull sätta in insatser från dag ett där de nyanlända får lära sig om kulturen här och vad som gäller. Hur svårt kan det vara att se behovet av detta? Naturligtvis kommer inte alla män att bete sig illa, men problemet finns.
Refugers från muslimska kulturer har en annan syn på mänskliga rättigheter i försvar för den egna kulturen. Man tyder den på sitt eget sätt tills man acceptera den västerländska synen. Klart att dessa kulturella föreställningar inte lämnar en människa bara för att hen kliver över gränsen till ett annat land. Klart att det behöver hanteras.