En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

Senaste inläggen som handlar om personligt

Heey Guys! Aslänge sen jag uppdaterade här har bytt bloggsida och så, som ni kanske märkt. I alla fall tänkte jag länka till min och min kompis blogg som ni gärna får klicka er in på :) www.charlottamatilda.blogg.se Den har utvecklas grymt mycket från den här bloggen, lever ett helt annat liv nu. Det tråkiga med den nya bloggen kan vara att jag inte vågar skriva så mycket åsikter, för att jag inte står för dem en månad senare(?) Annars har vi mycket bredare ämne i bloggen och mer uppdatering. Kika gärna in :) --> www.charlottamatilda.blogg.se

(Inga kommentarer än)

Nästa inlägg
Bergatorparen

De som läste bloggen under 2010 vet att detta för mig var ett år som bäst kan beskrivas som ”innehållsrikt” – för att säga det minsta. Gamla country dängan ”Pick Me Up On Your Way Down” börjar inte ens att beskriva hur det kändes. Det var nästan som man kan tänka sig att det är att hamna i ett svart hål. Allt går åt pipsvängen så skjortan står rakt ut. Det slutade med att bolånet blev sagt upp, och mycket tid har gått åt på att skaka fram alternativt boende, och inte minst sälja det jag har för ett vettigt pris. Det har inte gått så bra, så jag föreslog banken en lösning som blev accepterad, så nu kan jag bo kvar i Villa Korsdrag så länge jag betalar. Det skall sägas att stålbadet har gjort ekonomin bättre, men samtidigt har värdet av min pension gått ner eftersom valutan i landet jag får den från har tappat gentemot svenska kronan – men när jag ser på allt jag lämpat överbord, så funderar jag på hur jag kunde få det att gå ihop så länge som jag gjorde: Jag har slängt ut fasttelefonen, det fasta mobilabonnemanget, Canal Digital. Kvar är bredbandet och kontantkortstelefonen. Men det räcker fint. Jag hade kompisar som tyckte att jag fick ringa dem, men de lade aldrig – eller mycket sällan pengar på att ringa mig. Behöver jag säga att kontakten med dem har upphört? Jag var där för dem när de behövde en vän, men sedan? En anledning till att författare och diktare sätter vänskapen lika högt som kärleken – eller rentav högre, är att den minsann inte växer på träd. Nyttig idiot är vad jag insett att jag var. Men allt det där tillhör numera det förflutna. Jag måste erkänna att lärdomen jag drar är att mitt resonemang från barndomen: Ensam är stark, är lika giltigt nu som tidigare. Jag har i stort sett ensam kämpat mig genom mardrömmen 2010, och det är jag förbannat stolt över.

Vägen framöver måste väljas med hänsyn till vad som är bra för mig själv – inte vad jag tror att andra förväntar av mig. Lätt att säga, svårare att efterleva. Vanans makt är stor, men under de år jag bott själv har jag äntligen börjat känna mig själv. Det är inte existentiell svada det där med att hitta sig själv: Om man som jag växt upp i den hotfulla skuggan av en våldsbenägen, oberäknelig, psykopatisk mor som höll hela familjen i ett järngrepp, så blir alla pseudojag man utvecklar för att inte trigga ragnarök så många att man tappar synen av sitt autentiska jag. Lägg så till att den jag uppfostrades att bli, inte platsade vare sig i gatan eller i skolgården, så behöver man inte vara professor i psykiatri för att förstå att den nödvändigtvis måste ta sin tid att städa ut all den bråte som ett sådant förflutet lämnat efter sig. Jag klarade ämnena i skolan med framgång. Höga betyg blev mitt vapen i kampen mot mobbarna. Många av dem finns väl inte bland oss längre eftersom livsförväntan för brottslingar vanligen är låg – och brottslingar var vad de ändade upp som de flesta av dem. Några få stycken har gjort det bra ekonomiskt eftersom de saknade de hämningar som de av oss som är förbannade med samvete har.


En sak som faktiskt hjälpt mig att börja uppskatta mig själv mer, är att jag lärt mig vilka vedermödor flera av mina förebilder från barna- och ungdomsåren, bland dem Chet Atkins, finge utstå. Det tog Chet Atkins det mesta av livet att inse att han inte var en odugling. Det var inte förrän han blev gammal att han insåg att han faktiskt hade varit duktig, och att det inte var vare sig flax, andra människor eller Gud som skapat framgångarna. Chet Atkins ville aldrig höra: ”Jag kan inte, klarar inte” från andra människor. Hans inställning var att kunde han, så kunde minsann andra. Ingen vågade mucka, så de gjorde som Chet befallde och levde upp till sin fulla potential och blev strålande framgångar. Listan är lång. Chet var musikdirektör och producent hos RCA under större delen av sitt yrkesliv – något RCA tjänade ofantliga summor på. Tillsammans med Owen Bradley skapade Chet Countrypolitan stilen – eller the Nashvillesound med hjälp av artister som Jim Reeves, Eddie Arnold och flera andra. Chet Atkins har blivit en förebild för mig därför att han var en sorts man som fick fram det bästa i andra, och som skapade förtolkningar av andra människors musik som gjorde att den nådde en publik som den annars skulle missat. Duktig är ett för svagt ord. Killen var ett geni, men han ansåg sig som en odåga med flax. Nu 10 år efter sin död hjälper Chet mig fortfarande med det exempel han satte. Man behöver inte vara musiker för att inse vad den mannen betydd. Det räcker att vara människa. Den som hjälper andra fram, och får att andra att leva upp till sin potential, är en hjälte större än någon härförare, någon statsledare eller strateg. En man som med gitarr i hand går ut och vinner världen förtjänar att kallas stjärna. Den som går ut med maskinpistol och sprängdeg och gör världen till en soptipp, är ingen hjälte, men en förbannad idiot. Men alla kan skjuta med maskinpistol, och alla kan förstöra. Det är skillnaden mellan en konstnär och andra.

Detta har alltid varit en del av min filosofi varför jag aldrig tagit till våld efter att jag blev vuxen eftersom jag insåg hur huvudlöst och dumt det är. Världen behöver inga flera vettvillingar. Världen behöver flera som tänker, skapar och sparkar andra i arslet framöver och uppåt. Jag upptäckte att det faktiskt ofta är lättare att hjälpa andra än att hjälpa sig själv, och då kom jag på att: ”Nu håller jag på att förlora stöga, medan jag är mer upptagen med att hjälpa grannen som föll i trappan och skadade handleden än att hjälpa mig själv.” Nu utesluter givetvis inte det ena det andra i sådana sammanhang, men när grannen blev så pass restituerat att hon kunde börja köra bil igen, så finge Bergatorparen ta tag i sitt eget liv och få sakerna att klicka på plats. Villa Korsdrag skall bli det projekt jag fullföljer och inte lämnar därför att annat står i vägen. Denna sommar skall jag isolera, och bygga bulkförråd för pelletsen. Jag är urless på rör som fryser, och enorma pelletsräkningar. Nu vill jag göra det jag gått och hittat ursäkter för att undvika. Det största hinder är ens eget psyke: Man ser för sig hur andra förväntar sig att det skall göras, man räknar på det och kommer till att det inte låter sig göra därför att man inte själv har kompetensen, och att banken har fattigförklarat en. Utflykter! Där det finns en vilja, finns det ett sätt, säger de i engelskspråkiga världen – och visst är det så. När man talar med folk får man höra att de där flashiga dyra metoderna är mindre prevalenta än man skulle kunna tro. Ute bland folk är det fix och trix som gäller – och ger det bättre resultat än dyra lösningar som innebär att man måste förvandla hela fastigheten till en anläggningszon för längre tid, så varför inte. Det jag tänker på är givetvis dräneringen. Jag har puttat den framför mig utifrån att jag såg för mig ett 100 000 kronors projekt, men med de förhållanden som råder här, så kanske det räcker med 10 000 kronor? En mer hanterlig summa.

Jag har upptäckt att antroposoferna har rätt: Man måste greppa dagen. Beviset kom i form av att jag nu kan sitta kvar i Villa Korsdrag i stället för att behöva flytta in i en liten lägenhet och inte ha något ställe att sätta ifrån mig vare sig bilen eller de andra grejorna utan andras medgivande. Såsom situationen är så har jag utrymme för de sakerna jag har och tycker om. Inte minst ryms min livsstil här ute på Bergatorp – och sådana grannar som jag har här lär jag nog inte få annorstädes. Vissa saker kan inte skaffas för pengar.

Är mardrömmen över? Det hoppas jag verkligen. En 51 år lång mardröm förtjänar man verkligen att få vakna av och uppleva positiva saker resten av livsdagen. Det sorgliga är att man ser i efterhand vilken potential det förflutna hade för att ha kunnat bli bra, men den potentialen såg man inte när det begav sig. Man blir klok för sent i livet. Ett medium frågade en gång en ande vad meningen med livet är. Anden svarade: ”Det är enkelt: Att leva och lära. Konstigare än så är det inte”. Så om det inte var så att man upptäcker i efterhand saker man tycker man borde sett, så kanske man inte skulle komma att lära så mycket hellre. Vedermödor finns i allas liv, men många vill framstå som framgångsrika så de döljer sina besvär för omvärlden. Men vi skall leva och lära, det är skälet till att vi är här. Glöm allt högtravande filosofiskt eller religiöst svammel. Det finns ingen Gud, ingen Himmel, intet Helvete (såvida vi inte snickrar ihop ett eget), bara det universum som vår art skapat, och då talar jag inte om människan, men om den immateriella intelligens vi kallar andar. Vi är alla andar, och vi har uppdrag här – vilket innebär att inget liv levs förgäves även om det kan kännas så ibland. Även bebisen som kanske bara levde några dygn, har inte levd förgäves även om det kan synas så för omvärlden. Alla liv har betydelse, och det är när man inser innebörden av det, att känslan av meningslöshet ger vika för en känsla av att vara med om något viktigt och bra. Därför har jag vald den grekisk mytologiska gudinnan Athene som min ledstjärna. Hon står för vetenskap, konst och kultur – just de saker jag gillar. Så med Athenes hjälp hoppas jag nu att ljuset vinner i mitt liv.

(4 kommentarer, senast 2011-03-22 20:14)

Nästa inlägg

2011-01-08 22:34 - Sannatorium
Hitta rätt!

Sannatoriumbloggen hittar du alltid på: http://sannatorium.blogspot.com/
Mitt softa vilohem i bloggosfären.
Lite mer guldkant. Lite mer inspiration. Lite mer luft att andas.
Välkommen!

(Inga kommentarer än)

Nästa inlägg
fakespear

2010-10-01 20:09 - fakespear
Sambo

Idag är det första dagen som jag officellt är sambo med någon jag är tillsammans med. Dvs vi har båda samma adress och bor i samma hus.

(1 kommentar, 2010-10-02 07:48)

Nästa inlägg
fakespear

Det händer massa i mitt liv, men jag hinner aldrig blogga numera. Då jag sitter och har tid så tänker jag inte på det eller har ingen inspiration.

Då jag var singel fanns det mycket mer tid till att blogga, men nu finns inte den tiden längre. Dock skulle jag inte vilja byta.

Renoveringen i huset är klar. Nu ska vi bara få upp allt, gardiner, rullgardiner och framförallt möbler. Kommer bli en intensiv höst i år oxå.

Dock är jag besviken, besviken över att inte få möjlighet att blogga om det jag egentligen vill blogga, men jag har blivit ombedd att vara tyst. Tycker det är skött riktigt barnsligt de senaste 2 månaderna. Förhoppningsvis ges det möjlighet närmaste månaden att iaf göra någonting.

(Inga kommentarer än)

Nästa inlägg
Bergatorparen

Grannen har just nu besök av sonen och barnbarnen. Trots att det finns mycket att ta sig till här, och mot hennes uttryckliga förbud, släpade de med sig ett vanfoster av en motorcykel som bullrar som traktor typ större. Under de två dygnen de varit här tills nu, har denna jädrans cykeln varit uppe och nere med buller så inte ens hörlurar har hjälpt. En cylinders fyrtaktare i all ära, men de bullrar mer än de borde. Förra gången det begav sig, var folk här rosenrasande – och grannen fick den ena avhyvlingen efter den andra. Det som det hela kokar ner till är att ingen tagit sig besväret med att undervisa dessa barn i hänsyn till omgivningarna.

Jag gav just den ena av dessa tanketomma en redig avhyvling, som farmor kanske tyckte var lite för mycket – eftersom han ju inte körde på natten och det var på hennes väg. Att vägen är typ 2 meter från mitt hus och i den ändan där jag dels har mitt sovrum, och dels mitt kombinerade vardagsrum/arbetsrum vägde visst lätt. Och denna har jag hjälpt med ved i sommar? Jag kan inte ha mycket mellan skulderna själv hellre. Det verkar som om fanskap är den lön man får för att vara trevlig. Idag var jag dessutom tvungen att stoppa dem från att montera upp en gammal pump på min brunn. När jag får pengar funderar jag på att köpa material och smälla upp ett staket av max tillåten höjd. Jag förstår inte varför jag måste bullra för att få respekt – eller i det minsta få folk att frukta mig tillräckligt för att inte trå mig närmare än jag accepterar. Lyssna bara på det: Man måste få folk att frukta en för att få något som liknar respekt? Hur civiliserat är det?

Detta är givetvis inget nytt. När stadsbor kommer ut på landet, tror de att lagen är mildare än i staden. Men att köra på länsväg med oregistrerat motorcykel utan lyse vare sig fram eller bak och utan hjälm, skulle komma att få Farbror Konstapeln att se rött – och utställa ordningsföreläggande svart på vitt. Och besanna mina ord: Fortsätter dårskapen ringer jag polisen – jag svär. Jag kan vara en trevlig prick helt till folk får hornen att växa ut på mig – och just nu har jag två 3 dm långa sådana som det blixtrar mellan. Moder Universum ha nåd med den som försöker sig på mig nu. Jag har inte varit så här arg de senaste 10 åren – och det säger en hel del.

(3 kommentarer, senast 2010-09-08 10:18)

Nästa inlägg
fakespear

2010-07-06 18:35 - fakespear
Dåligt samvete

Idag har jag verkligen lyckats få dåligt samvete. Det började redan igårkväll och har bara blivit värre idag. Har dåligt samvete för jobbet för jag inte gör tillräckligt och dåligt samvete för att jag inte ställer upp hemma och gör tillräckligt. Ingen rolig sits tycker jag, och det slutade idag med att jag halvgör båda sakerna, så att ingen blir nöjd.

Är nog bättre att göra den ena nöjd iaf, hade ju bestämt mig idag, men samvetet sa nej till att göra som jag bestämt mig för.

Förlåt. Nya tag imorgon, det blir bättre då!

(1 kommentar, 2010-07-07 09:16)

Nästa inlägg
Bergatorparen

... Hin Håle blivit ens inneboende. Trevlig kille, det - urk! Jag menar: Så mycket fanskap som skedd i år, så kan man bli aldrig så pyttelite övertroisk:

(1 kommentar, 2010-06-24 20:31)

Nästa inlägg
Bergatorparen

2010-06-12 19:34 - Bergatorparen
I nödens stund …

… skall man lära sina vänner att känna, sägs det. Hur sant är inte det? Jag har i alla år ställt upp för andra människor – inte för något annat skäl än att det är så jag är. Jag låter liv följa lära. Men när jag själv emellanåt behöver en tjänst, så är det från de jag hjälpt oftast och mest, som jag möts av svårigheter. ”Det är inte grannarna, det är Socialen som skall hjälpa dig”, sade en tant jag bistått med mycket under de 9 år jag bodd här på torpet. Det lät inte så när jag spårade upp den ända begagnade bakluckan i Europa och USA till hennes gamla Previa. Jag hyrde släp och körde till Karlstad och hämtade luckan och forslade den till Toyota verkstaden där man knappt trodde sina egna ögon. Det roliga var ju att jag sökt efter luckan över hela Europa och hela USA – för sedan att upptäcka att den ända som fanns, endast var 10 mil borta. Frågan är: Hur många andra skulle investera sådan tid i en vänskap? Okej, så jag är idiot – det har jag varit varse på sedan jag föddes(vilket väl var det dummaste jag gjort tills datum), men äger inte även idioter krav på respekt då? Innan tanten flyttade hit permanent, så höll jag i ordning fastigheten åt henne så att inga tvivelaktiga existenser skulle få för sig att det var obebott. Vi vet ju hur det går om folk får sådana tankar. Krossat glas, alla ägodelar borta, och omfattande fukt och mögelskador på byggnaden. Men eftersom jag klippte gräs, trimmade kring huset och såg till att det såg bebott ut, så hände inget. Under alla de år hon använde huset som fritidsfastighet, försåg jag henne med dricksvatten eftersom det fattades. Det är en brant sluttning upp till stugan så det var inget lätt jobb alla gånger.

Så summa summarum: Alla klagar på att samhället är så kallt, och att det finns så lite hjälpsamhet – och de som gnäller högst om just det, är de som är mest bidragande till att det bli så. Jag fick dock hjälp med mitt problem av en annan granne – som jag hjälpt, och som inte tar det för givet. Samhället är en spegel av dess innevånare. De som är mest benägna att utnyttja andra, är de som själv hyser störst ångest för att själv bli utnyttjade.

När allt har sagts och gjorts, slutar man fundera över att samhället brinner och att ungdomar går bärsärkagång. Det är så man har lust att göra dem sällskap många gånger. Jag kollade på de sista sekvenserna av filmen ”Katt på hett plåttak” från 1958 på TCM igår kväll, och det slog mig hur tätt inpå sanningen Tennessee Williams, som skrivit pjäsen, är. Plock bort alla titlar, ta bort den stora ranchen, och du har en historia som utspelar sig dag efter dag, decennium efter decennium, sekel efter sekel i alla grannskap och i alla familjer. Tennesse Williams räknas inte som en mästare för inte.

Skulle jag levd efter de erfarenheter jag gjort i livet, skulle jag behöva vara en kille jag inte skulle gilla, så frågan är om inte detta just är valet mellan pest och kolera: Vara den person jag tycker om att vara – mitt autentiska jag, eller låta överjaget ta kontrollerna eller skapa ett pseudojag som kombinerar det önskvärda med det möjliga? Det senare vore väl det förståndigaste att göra – men då lever man på en lögn om än aldrig så vit. Vi människor VET vad som är fel, men vi förmår inte att åtgärda det. Så enkelt är det.


(1 kommentar, 2010-06-12 20:06)

Nästa inlägg
Bergatorparen

Här om dagen vaknade jag till mörklagt hus. Jag ringde då nätägaren Fortum, som kunde upplysa att min elleverantör, Öresunds Kraft, hade begärt frånkopplingen eftersom jag låg efter med betalningen – och tacka Fan för det: Trots att direktavläsningar har varit tillgängliga för dem från Fortum sedan årsskiftet 2007/2008, så började inte Öresunds Kraft att använda dessa förrän det blev lagbud på det. Så när det skedde blev jag efterfakturerad drygt 6 600 kronor – eller ca halva min månadsinkomst FÖRE SKATT! Jag tog kontakt då detta skedde, men då fanns inte de som hade med det att göra på plats, så de lade in ett anstånd. När jag sedan ringde de som hade med det att göra, kunde jag som mest få dela det i två. De påstod även att ett telefonsamtal jag haft med bolaget under tiden INTE ÄGT RUM eftersom det inte fanns LOGGAD. Det är möjligt att både Telia och jag är dementa, för på min teleräkning står nämligen det samtal jag visade till när det begav sig LOGGAD! Så vad gjorde jag? När folk beter sig så omoget som detta, måste man vara vuxen: Jag delade upp och betalde in i tur och ordning medan Öresunds Kraft vevade med armarna, svor och skrek och hotade med både präst, klockare och fogde. Jag bröd mig inte om att ringa dem eftersom folk som tydligen tror att man är dement, är inget att tala med – dessutom ogillar jag att upprepa mig.

Så 1 juni kopplades strömmen bort, vattnet sinade och allt stod still. Efter en frenetisk telefonrond kom jag äntligen fram till någon som hade elverk: Järnia i Årjäng – och inte bara det: Till rabatterat pris och av känt tyskt märke. Efter att nätet kom igång igen, har jag kollat vad andra erbjuder. Då insåg jag vilket kap jag gjort. Så tyvärr, Öresunds Kraft: Min mat är fortfarande frusen, kylskåpet innehåller förutom kall, god mat även några frostiga öl. Mitt bredband fungerar och min TV fungerar. Så ledsen för att jag tar ifrån er skadeglädjen, Öresunds Kraft, men jag är fortfarande på gång. Det skall mer till än ett gäng småborgare från ”Nej-bältet” i Öresundstrakten (den kung som annekterade den skiten borde avsatts och offentligt pryglats) för att stoppa Bergatorparen.

En annan sak är ju, att man plåstrade upp nedanstående ”alster” med fyra svarta tejpbitar på min dörr – så att alla skulle kunna se vilken paria som bodde i det här huset. Gamla dagar, som beskrivet av Charles Dickens och H C Andersen, är fortfarande här – fastän i Hip Hop utgåva, och inte gillar jag Hip Hop, och inte gillar jag gamla dagar. Mina grannar skakade på huvudet över hur man gått fram här, så lokalt har jag stöd. Nu har jag förvisso sett i kommentarfältet hos tidningarna att somliga postulerar den gamla devisen om att all fanskap som vederfars dig är ditt eget fel, medan alla framgångar har du andra att tacka för. Så nog finns det de som tycker att jag kan skylla mig själv, och att jag inte har andra att tacka än mig själv. Visst! Jag skulle haft det sunde vett att hänga mig i navelsträngen den dagen jag föddes – jag menar: Även om ingen andra kunde veta, så BORDE ju JAG ha visst hur livet skulle bli. Men vet ni: Den där olycksaliga dagen i november 1959, så var jag totalt omedveten om hur det skulle arta sig. Som sjukpensionär har man verkligen inte mycket att skrika hurra för. Låt gå att jag, eftersom jag har utländsk sådan, har bättre inkomst än de stackare som måste hålla till godo med svensk sådan – men: Med den utveckling som varit på kostnadsfronten de senaste 11 åren, så har jag halkat efter – precis som alla andra sjukpensionärer. Man bara trissar upp skatter och avgifter utan tanke på att det inte är en klyfta, men en avgrund som skiljer mellan de som tjänar mest och de som tjänar minst. Man tar ut och tar ut så att det som kunde varit en sund ekonomi kollapsar till följd av alla de hål som alla uttag skapat.

(1 kommentar, 2010-06-07 01:06)

Nästa inlägg
Bergatorparen

Svaret är att jag har varit långt nere rent mentalt. Som jag har varit inne på i en tidigare jeremiad, står jag i befattning att sälja ”stöga” för att betala de skulder som oupphörliga underskott i ekonomin har ackumulerat. Förvisso är jag ekonom, men jag är även människa – och därmed mer emotionell än rationell. Jag hoppades att jag skulle få rättsida på mitt boende, men det visade sig efterhand att det blev för mycket för både mig själv och inte minst min ekonomi. Skulle jag sätta i ordning fastigheten, skulle det gå på minst 250 000 kronor – och det skulle inte ens vara synligt på utsidan. Ytterligare 50 000 kronor skulle behövas för ny panel och målning. 300 000 kronor lär jag nog inte få tag på – och frågan är om det ens skulle vara pengarna värd.


Men allt detta, tillsammans med allt som behöver göras inför värderingen den 19 de, har gjort att jag har varit mycket långt nere och sovit mer än jag har varit vaken. Det känns som ett nederlag – trots att sunda förnuftet säger att jag omöjligtvis kunde upptäckt allt elände för 9 år sedan när jag köpte kåken. Jag kanske skulle sålt tidigare, men det faktum att jag har världens bästa grannar, har hållit mig tillbaka. Men nu går det inte längre. Skyhöga pelletsräkningar parad ihop med de finansiella kostnaderna för de föregående åren, gör att det endast finns en utväg och det är att realisera de värden som ligger i fastigheten. På affärsspråk kallas det att likvidera, och det är så det känns med: Som att skulle avrätta en kär vän.

Men när man ser hur illa andra ställer till det för sig, måste man ändå vara tacksam för att man inte fastnat så in i hästväg som de jag såg i denna veckans upplaga av Arga Snickaren. De hade varit ihop i över 30 år, och i drygt 20 av dem byggt om och ”renoverat” – jag setter citationstecken kring renoverat, eftersom det mest av allt var snack om åverkan. Inget underhåll hade utförts på dessa dryga 20 år, så att förfallet hade fått riktigt gott tag i fastigheten. Det är tragiskt att människor håller på så under så lång tid – och all den bråte de samlat på sig: Flera containerlass. Platschefen trodde inte han beställt så många containrar åt något tidigare projekt. Det är så man ryser. Men så ser man på sitt eget bord: En hel säck med bråte. Är det en sak jag har lärt mig: Räkningar man inte har pengar att betala, skall man slänga. Låter man de ligga och driva, tappar man översikten. De som skickat räkningar, inkassovarsel och betalningsanmaningar skickar så mer än gärna nya (de verkar ha en obegränsad budget för papper och porto). Jag har valt att använda yxa istället för skalpell när jag skall tampas med min underskottsbenägna ekonomi. Man kommer sig faktiskt snabbare ut ur underläget om man hugger stora bitar på ett och ett ställe, snarare än tunna skivor överallt. Men is i magen måste man ha. Konstigt förresten: När man väl fått den första betalningsanmärkningen, försvinner rädslan för det och man blir mer likgiltig. Jag menar: När pengarna inte räcker trots ett måttsamt leverne, vad skall man göra? Gå ut och knacka pensionärer i nöten med något hårt och råna dem på allt inklusive småpengar och bussbiljetter? Skulle inte tro det. Jag suktar inte efter att bli en pixlad arbetarehjälte i Aftonbladet och SVT – dessutom tror jag på lag och ordning.

Jag hoppas för framtiden att jag skall kunna komma in i en rutin där jag inte behöver oroa mig för räkningarna, och det finns bara ett sätt det kan ske på: Ett lagom stort hus i normalt bra skick, eldad med ved och beläget i en kommun som inte kör med maffiapriser på vatten och avlopp. Det finns flera sådana hus, och nu gäller det bara att få sålt det jag har till ett pris som gör att jag kan köpa annat efter att ha betalat skulderna. Låna kommer inte på frågan – i synnerhet inte när det enda som står till buds är BlueStep. Det är sådana hajar som trivs i de vatten där Farbror Joakim von Ankas lärjungar slår an tonen. Ju mer jag ser av finansbranschen, ju mer äcklad blir jag. Såsom jag ser det är det bättre att köra med en enklare standard och ha råd med boendet än att gå omkring i ständig ängslan för att inte klara räkningarna och få problem. Jag vill inte tillbringa mina sista år med att sitta och lägga patiens med räkningar. Jag är 50 år, och räknar med att jag sannolikt har 20 år kvar. De 20 åren vill jag skall vara bättre än de 50 första åren. Jag skall kunna ha överskott att göra saker jag bränner för. Jag är trött på att vara ledsen och deppig. Jag vill vara något som liknar på glad (för att inte ta i för hårt). Det finns så mycket man kan göra som inte kostar skjortan och som är utvecklande och intressant.

Jag hoppas komma igång med att skriva jeremiader igen inom kort. Grekkrisen kunde givetvis varit ett gyllene tillfälle, och av någon anledning tror jag vi kommer få se mer action från Latin Europa inom de kommande månaderna. Kanske de kreditupplysningstagande ankeborgarna får sina näbbar tejpade – o saliga tanke. Man gosar sig över att sådana som inte litar på någon blir stående med kulorna i skruvstädet och sjunga sopran. Händer det med bra människor, tycker man synd om dem, men bankirer och annan bråte? Inte en chans! De förtjänar all den skit de kan få. Den som inte har medkänsla med sina medmänniskor, får ingen tillbaka. Så är det bara – och så skall det vara! Det värsta jag har upplevd på vägen mot halvseklet, är att se hur allt jag hållit för att vara sant och rätt blivit motbevisat och grusat. Det får en att tänka: Hur kommer det sig att jag inte såg sanningen tidigare? Ingen är född som vuxen, så man måste väl lära i livets skola – lektion för lektion. Fullärd blir man aldrig. Det är bara att inse. Men så är det ju det ständiga lärandet som gör livet värd att leva. I varje motsatt fall skulle livet vara en lång, grå meningslöshet.

För alla oss som skriver blogg, och har ett syfte med det, handlar det hela tiden om att läsa på så att man vet vad @£$!!¤ man skriver om. Och på det kommer jag aldrig att tumma.

(3 kommentarer, senast 2010-05-16 20:44)

Nästa inlägg
bosselagom

2010-05-02 11:12 - bosselagom
Glädjeskutt

Tanken att det som gör livet värt att leva måste återskapas utanför samhällets regelverk, och den förutsätter en outsinlig kreativitet.
Vi lever i ett samhälle som har gjort det möjligt för oss att leva som fria, kännande individer. Vi lever i en löftesrik och komplicerad period och där klansamhället bör hålla sig kvar i historien. Trenden i samhället är en alltmer tilltagande jakt på att få det bra för egen räkning. Men minst lika viktigt för oss är att känna ansvar för andra och vår omvärld. Då man fokuserar på frågan om livets mening kan man likväl fokusera på vad som gör oss lyckliga eller på vad moralen kräver av oss (som också är ett begrepp för livsmening).
Det mest meningsfulla livet kan faktiskt vara ett liv som är både moraliskt och lyckligt på en och samma gång; då kanske vi också kan trivas på riktigt.
För att behålla trivseln krävs en viss form av vantrivsel i ordningen. Vi får till viss del accepterar att leva i en värld som är ett provisorium: inget är definitivt, inget kan motiveras på djupet, inga metafysiska frågor kan få ett svar. Så länge det råder ett samförstånd om att detta provisoriska tillstånd är att föredra kommer det att fungera bra. Ett sådant samhälle kan bli betydligt mer fritt och kreativt än ett samhälle byggt på auktoritära principer, men i centrum har det, trots allt, en bubbla av tomhet, som allt för lätt kan fyllas med ideologier som avskyr denna provisoriska frihet. Historien passar utmärkt i rollen som något att definiera sig mot; frigörelsen från det förra sekelskiftets spökauktoritära värderingar (vilket också har sin grund i det första millenium, då politik och religion hade makten tillsammans). Repetition av dessa ritualer, som är mer än kunskapens moder, gör att vi blir allt duktigare på att sympatisera med rätt sida i det förflutnas konflikter, men också allt sämre förberedda på att hantera de svårigheter vi kommer att möta; till detta krävs glädje i vardagen.
Vi är målinriktade varelser, gjorda för aktivitet. Och aktiviteter finns det! Goda nära relationer, vänskap, kärlek, arbete (eller en meningsfull sysselsättning) och en socialt och fysiskt aktiv fritid har en storeffekt för välbefinnande. Vi riktar i högre grad vår uppmärksamhet på annat än oss själva, upplever sinnesfrid och får en mer positiv syn på andra. Därmed stärks vår känsla av samhörighet och mening. En stor bov är reklamindustrin, eftersom dess uppgift är att göra oss missnöjda med det vi har och det vi är, som vi bör granska med stor moral.
Viktigt för meningsfullheten är också att vi har ett centralt livsmål, något vi brinner för, och att vi ingår i ett större sammanhang. Kampen mot fattigdom och förtryck, för en bättre miljö och för djurens välfärd är meningsfullheter. Vårt liv måste hänga ihop för oss på ett begripligt sätt, ha en röd tråd som gör att vi ser helheten. Den stora skiljelinjen går mellan målet att gynna sig själv och målet att gynna andra.

(skall bli intressant att se vad man får ut av det här (kanske ändå mer ihop med alla mina andra sammanfattningar) då man någon gång i framtiden får för sig att nysta upp de här hopslingrade meningarna.)(;

(1 kommentar, 2010-05-02 15:20)

Nästa inlägg
Bergatorparen

... får man kosta på sig emellanåt.

(1 kommentar, 2010-04-25 00:21)

Nästa inlägg
Bergatorparen

2010-04-16 02:32 - Bergatorparen
Me And I …

… sjunger just nu ABBA i mina hörlurar, och för närvarande känns denna text skrämmande deskriptiv för hur jag känner. 2010 så långt har varit som att åka i en kulmölla: Jädrans mycket stryk, och få glädjeämnen. Man kan hoppas att lyckan vänder – och jag är inställd på att se till att det sker. När jag plöjer genom alla husprospekt, ser jag hur många verkligen har ansträngt sig och gjort det bästa det har kunnat, men inte nådd hela vägen fram. Det är nästan skrämmande hur många ”Arga – Snickaren – Kom – Och – Hjälp” kåkar det finns där ute. Jag erkänner: Jag tog mig vatten – inte ÖVER huvudet – men forsande genom källaren till följd av dålig dränering. Jag har inte räkning på hur många psalmverser jag sjungit över detta fenomen – men små onda jävlar kom, ryckte på axlarna och åkte tillbaka till Helvetet. De tyckte jag hade helvete så det räckte med dräneringen på fel ställe: I plånboken snarare än kring källarmuren – och jag lovar att de hade rätt.

Jag har varit rätt kluven i fråga om att sälja ”stöga” (lokal dialekt, betyder villan, stugan, huset), men när jag här om dagen slog i huvudet i en balk av okänd funktion som korsar tvättstugan i källaren så jag blödde, höll jag en mässa till Satans ära och läste välsignelsen över källare som inte kan bestämma sig för om de vill vara källare eller klaustrofobiska krypgrundar. Vid detta tillfälle försvann det sista rest av tvivel: Nu är det avgjort. 19 maj kommer fastighetsmäklaren för att göra en värdering, och därefter lägger jag fanskapet ut till salu. Kanske säljer jag till satanister, jag menar: Med den där källaren, kommer de inte glömma att böna och be till Hin Håle. Men det är inte enbart källaren: Isoleringen är det si som så med. Under vintern jobbade pelletsbrännaren för allt vad remmar och (sat)tyg kunde hålla, men ändå finge jag ta till supplerande uppvärmning med konvektorelement. Och det är inte första gången jag tvingas ta till sådana medel. Jag tror det var vid det laget att tanken på att sälja och flytta, slog genom på allvar

Vägen framöver, är fortfarande höljt i dunkel, men jag planerar två alternativa vägar: Att köpa ett hus som jag kan betala kontant efter att ha sålt det jag har. Detta alternativ kan vara aktuellt om jag inte får lån. Skulle jag få lån, köper jag ett dyrare hus. Vad som är säkert: Inga fler renoveringsobjekt – i varje fall inte så nergångna som mitt nuvarande hus har visat sig vara. Om nödvändigt, om det kan skaffa mig mer pengar, kommer jag att i samarbete med Brandkåren fjutta eld på skiten och sälja fastigheten som tomt – antingen hel eller styckad i två. En viktig sak har jag lärt: Man bör gå hårt på för att ta reda på driftskostnaderna till ett hus – och då skall man INTE tro säljaren. Använd energikalkylen på Energimyndighetens hemsida för att räkna ut värmekostnaderna, och kolla angällande kommuns hemsida för att ta reda på avgifterna för vatten, avlopp, renhållning och sotning. Man kan bli rätt så chockad av hur folk ljuger om vad kostnaden är för att försöka attrahera godtrogna, gärna oerfarna människor att köpa något som kommer att bli en rejäl skuldfälla. Om jag haft de erfarenheter för 9 år sedan som jag har nu, skulle det här huset fått klara sig utan mig.

En sak vet jag: Jag kommer inte att lämna saker jag betalt goda pengar för om de inte påverkar priset jag får för fastigheten. Jag kommer att plocka med mig saker som till exempel pelletsbrännaren, och stoppa tillbaka den gamla oljebrännaren. Därmed har jag sparad 25 000 kronor. Så som jag förstod när jag senast fick fastigheten värderat, så är inte pelletseldning nödvändigtvis något plus för priset. Att jag hade en oljecistern som var besiktigat och godkänt fram till maj 2011, verkade ha större betydelse. Kanske inte så konstigt: Pelletskartellen kör sitt eget lopp och trissar upp priserna år för år, så att skillnaden mellan pellets och olja krymper eftersom oljan verkar ha stannat till i prisutvecklingen och hovrar mellan 10 500 och 11 750 kronor per kubik. El värme verkar inte längre ligga bostäder i fatet, snarare verkar det lyftas fram som en positiv faktor. Med ett bra elavtal och en modern panna, behöver man inte gå skorna av sig på el längre. Problemet jag tror de flesta står inför, är att man måste förstå teknologi, och ha en språkförståelse som gör en förmögen att skära genom all den rappakalja som används för att marknadsföra olika lösningar. Det förvånande är, att priset på lösningarna inte ger något riktmärke för hur bra eller dåliga de är. Du kanske tycker du har gjort en bra affär genom att köpa en lösning som kostar enbart 2/3 av en annan – för sedan att upptäcka att lösningen är avsevärt dyrare, och tillika obekväm i bruk. Åt andra sidan finns det dyra lösningar som är sämre än billigare. Det borde finnas en organisation som kunde erbjuda råd från riktiga experter som inte har anknytning till någon producent av utrustning. Pellets.info var ett försök på att skapa något sådant, men som med allt sådant varade det inte länge förrän en krets av självutnämnde ”superexperter” tog över hela sajten och började sprida sina åsikter snarare än fakta. Att jag är hånlig i min omtala av dessa entiteter är att de flesta av dem sitter med självinstallerade pelletsbrännare på uråldriga pannor med både 3, 4 och 5 decennier på klockan med årsmedelverkningsgrader på under 60 % - vilket vill säga att kråkorna får värmd sina kalla arslen, och pelletshandlarn blir fet, mätt och belåten. Jo, man tackar! Och sådana idioter skall ge andra råd? Funderar du på något, skygg undan forum, och fråga en fackman i stället. Det gör jag.

Allt detta jag har varit inom är saker jag har vägd in när jag letat hus så långt, vilket gör det till alla skallbankars gammelmormors mor. Jag skall med alla medel försöka undvika den fällan som många av Arga Snickarens klienter råkar gå i: Man tröttnar på att leta, och träffar hastverksbeslut som kommer tillbaka för att bita en. Det jag tycker är lite besvärligt med husletning, är att det som verkar vara bra hus vid närmare granskning visar sig vara ruckel som kostar skjortan och halva garderoben att driva. Hur folk som står i fullt arbete klarar att leta hus samtidigt är för mig en gåta. Jag som har hela dagarna för mig, lägger otroligt mycket tid på det, och upplever att ju mer jag lär mig, ju svårare känns det som att det blir. Arga Snickaren lär nog inte slippa upp för klienter med det allra första – om någonsin!

Hursomhelst kommer jag att köra den första vändan med möbler till ”möbelfängelset” i Diana – Ville kommande vecka. Sedan skall bilen lagas så att jag kan få den genom besiktningen – vilket måste ske innan den sista i månaden – annars inträder körförbud, något som vore precis vad jag behöver. Så ni som funderar på varför det blivit så få jeremiader från min sida under 2010, här är svaret: Jag är upptagen, trött, arg, full i fan och jävligt deppig. Jag skall dock komma med lite rapporter om utvecklingen. Vem vet? Kanske det blir bra läsning för de som gillar vardagsdokumentärer? Oavsett kommer jag att försöka komma ihåg att använda kameran i min trogna Sony Ericsson K810i så att jag kan visa upp vad som sker. Jag kommer att ta mig god tid på att bestämma mig för min nya lya. Det kommer att bli en annorlunda utmaning att skriva om mina egna vedermödor så att folk orkar läsa om dem. Jag trodde aldrig jag skulle komma att säga detta, men jag ser fram mot att flytta. Kanske det är det så det blir när man kämpar och kämpar utan att det blir påtagligt bättre. Jag har lagt ner mer pengar än jag strängt taget haft råd med, och tallösa arbetstimmar på att få huset i ordning – utan att nå hela vägen fram.

(3 kommentarer, senast 2010-04-20 22:38)

Nästa inlägg
fakespear

2010-04-13 20:09 - fakespear
Mer eller Mindre

Idag för exakt sju månader sedan var 3 Skooghar ute och reste och passerade skogen i Järna för att äta paj. Vad har jag gjort mer respektive mindre sedan dess, i slumpartad ordning.

Mer
* Borsta tänder på andra
* Läsa sagor
* Åka pendeltåg
* Äta hemlagad mat
* Ha mysiga hemmakvällar
* Promenera
* Leka vuxenlekar
* Städa
* Diska
* Se på film

Mindre
* Åka tunnelbana
* Äta ute
* Dricka alkohol
* Gå på krogen
* Träna
* Jobba
* Se på Canal+
* Sitta på Facebook
* Ha onsdagsmiddag

(1 kommentar, 2010-04-13 21:07)

Nästa inlägg
Bergatorparen

2010-03-29 02:28 - Bergatorparen
Exit Bergatorp

Under de senaste 9 åren har jag bodd i en gammal villa här i Gunnarskog – och tvärt om av vad jag inbillade mig när jag flyttade hit runt den tid då bin Ladin Airlines arrangerade guidad visning av WTC, blev det en mycket kostsam affär. Bristen på erfarenhet gjorde att de ”glömde” ställa flygplanen utanför. Hur det gick vet vi – gör vi inte? Bush Jr. Fick vatten på sin kvarn och resten är historia – så att säga.

Min bristande erfarenhet på renoveringsfronten fick mig att underskatta den utmaning som huset på Bergatorp ställde mig inför. Det har dessutom ständigt påmind mig om att det fanns ett mycket verkligt skäl till att jag blev sjukpensionär – och det skälet kallas depressiv neuros. När det tornar sig upp svårigheter, är det som om livsmusten bara rinner ur mig och trången att sova blir överväldigande. Tyvärr har inte de förbättringar jag gjort på huset räckt hela vägen. Jag har förvandlat det från ett ekonomiskt Niagara till ett mer beskedligt forsfall. Är du pensionär, ser inte bankerna någon potential i dig, så lån kan du glömma från den kanten. Banken är som den där släktingen du enbart ser när du bjuder på gratis mat, eller andra förmåner. Bankens ända syfte är att ta del av andra människors rikedom. Därför lockar de människor med en ekonomi som gör att de strängt taget inte behöver lån, att faktiskt låna pengar – medan alla som faktiskt behöver lån faller i händerna på sådana som BlueStep och Marginalen. Vi har några riktigt fina ord på de som livnär sig på andras avskräden – har vi inte. De skall vi emellertid inte komma in på, för då blir ingen hejd på min ”kreativitet”. Som ett resultat, har jag hela tiden varit tvungen att använda egna resurser – som i sin tur och ordning ledd till att jag fått välja lösningar som varit bättre än de befintliga, men avsevärt sämre än om jag antingen fått lån – eller haft en fetare plånbok själv.

Jag har varit medveten på att något inte står riktigt rätt till med mitt boende, men som bekant gör kärlek blind – och jag har faktiskt älskat att bo här på Bergatorp och gör det fortfarande. Skulle jag betraktat det hela på ett riktigt cyniskt sätt, skulle jag kastad in handduken för 6 å sedan. Förvisso skulle jag inte fått lika mycket för huset då, som jag nog kommer att få nu, men det har inte varit värd all den förnedrelse jag har upplevd i mötet med banken och alla turer ner i ”Deep Depression Valley” jag haft under de senaste 6 åren. Enbart den nya pannan och pelletsbrännaren kostade mig 65 000 kronor. Att jag under åren 2004 – 2007 eldade för 110 000 kronor MER än fallet skulle blivit om jag haft råd med en vedpanna. Kombinationen av en genstretig bank, en rörmokare som var så mätt och belåten att han inte iddes anstränga sig för att skaffa den bästa lösningen, parad med min egen brist på erfarenhet gjorde att jag tvingades välja en lösning som förvisso mer än halverade värmekostnaderna. Problemet var bara att det rörde sig om olja. Ingen verkade vara intresserade av att hjälpa mig överkomma de tekniska problemen med att ta fram ackumulatorer som passade in i mitt pannrum där takhöjden ligger runt 160 cm. Jag tror vi kan kalla det Arvikasyndromet: Man är så mätt och belåten att man inte bryr sig om vad kunderna tycker. Resultaten blir i förlängningen att folk tröttnar, och sedan är det bara att spika igen dörren och gå hem. Flera har tvingats göra det i centrum – där öppettiderna var lika med vad de var på 1950 – 1970 talen. Tiden väntar inte på någon, så för alla som inte anpassat sig, har nerläggning blivit oundviklig. Förlorarna har i första och sista hand varit oss kunder.

Det som slår mig är följande: Det verkar som om tumregeln för eldningsteknologi är: ”Ju dyrare teknologi, ju billigare energi och vice versa”. Man kan få för sig att industrin roffar åt sig av din förväntade ekonomiska besparing. Om du väljer el som uppvärmningskälla, slipper du billigt undan med installationen, men får plikta dyrt för energin. Dock verkar det som om många väljer el just därför att de inte får lån, och elpannor är överkomliga prismässigt. När jag gått genom de hus som prismässigt ligger innanför räckvidd för mig, kan jag se hur folk har försökt överleva genom att ersätta havererade oljepannor med elpannor, och de som är ännu sämre ställda med en osalig kombination av luft/luft värmepump och oljefyllda radiatorer. Man blir faktiskt lite ledsen när man ser det eftersom det rör sig om människor som gjort det allra bästa de kan, men inte nådd hela vägen fram – och som idag kanske sitter i en trång och dyr lägenhet. Jag slänger in handduken innan det sker.

Jag har varit i Diana-Ville (Göteborg) och hyrt magasineringsutrymme för mina möbler, så att jag kan fräscha upp huset, och samtidigt vara beredd att flytta ut på kortaste möjliga varsel när försäljningen är ett faktum. På grund av läget, nära norska gränsen, räknar jag med att det skall gå snabbt att sälja. Det har i varje fall varit fallet med de andra bostäder som sålts i området – och priserna har varit förhållandevis goda. Jag har flera alternativa bostäder i syftet, så att det inte skall vara en fråga om huruvida jag får ny bostad, men mera om NÄR. Jag har försökt få handpenningslån för att slippa denna penibla sits, men utan framgång. Åter igen måste man ta det man har och försöka göra det optimala utav det. Jag skall dock villigt erkänna att det kliar något förskräckligt i högerfoten efter att dela ut flygplanslösa himlafärder. Ändå är jag bättre förspänt än många andra som tvingas sälja sina hus därför att korselden mellan ”klimatanpassade energiskatter”, elbolagens girighet och bankernas parasitiska affärsmetoder har överväldigat deras ekonomi. När jag får sålt min bostad, kommer jag att kunna betala mina skulder, och köpa ett annat hus – utan att stifta ny skuld. Det är det ända goda som kommit ut ur mina ansträngningar här på torpet – och det är kanske inte så dåligt när allt kommer omkring. Förvisso kommer jag inte att kunna köpa ett hus i toppskick, men om det har låga driftskostnader, så vet jag att jag kan fixa allt det andra. Här jag nu bor var det mängden återstående arbete, kostnaderna förknippad med det, tiden det skulle ta i anspråk och de skulder jag samlat på mig som sammantaget fått mig att ta beslutet om att begränsa mina förluster och sälja.

Så här du skälet till att det inte kommit så många jeremiader från mig på sistone. Djup depression i parlopp med bitterhet, gör att det man alstrar enbart blir eld och svavel. Jag vill ha ett mål, och en mening med mitt bloggande, nämligen att försöka påverka med lilla jag förmår. Jag vet att om jag kan på verka en människa, så vill hon påverka andra och sedan är dominoeffekten igång. Det är denna kunskap som gör att jag läser på och skriver långa jeremiader baserade på faktisk kunskap. Ingen bryr sig om vad jag tycker, men alla bryr sig om vad jag kan framföra av bevisade påståenden. Just av detta skäl kommer jag aldrig att sluta blogga – och oavsett var jag ställer min kosa, som det står i sången, kommer jag att fortsätta vara Bergatorparen. Ni är härmed varnade.

(1 kommentar, 2010-03-29 13:58)

Nästa inlägg
fakespear

2010-03-03 20:49 - fakespear
Snart 6 månader sedan

För snart 6 månader sedan hände en sak i korsningen Åsögatan/Siargatan som ändrat mycket i mitt liv.

En relativt liten grej i sammanhanget, men det har gjort att mina prioriteringar och värderingar i livet ändrat sig ganska mycket.

Jag värderar min familj och mitt privatliv mycket högre nu än tidigare. Det har väl drabbat min tid på jobbet litegrann, men jag har fått en annan syn på jobbet vilket inte nödvändigtsvis är negativt. Jag känner att jag blivit bättre på vissa saker och effektivare på andra. Jag dricker mindre och tränar mindre, vilket inte är helt bra, men jag hoppas våren innebär långa promenader och regniga joggingturer. Midnattsloppet finns fortfarande där, även om jag inte är anmäld.

Sedan har jag lärt mig mycket om barn under den senaste tiden och det var till synes en liten grej, men jag lämnade på dagis i veckan utan någon hjälp. Det var klart enklare än att konfigurera ett Enterprise-mediahanteringsystem.

De kommande 6 månader hoppas jag innehåller mer spännande utveckling för mig. Jag har då några planer i sikte som jag hoppas på att uppnå. Kanske dags att skaffa den första...

(1 kommentar, 2010-03-04 14:13)

Nästa inlägg

2010-02-25 14:10 - Rick
London dag 2

Onsdag, första dygnet

Efter allt jag hade hört om Ryan Air var jag osäker på om jag skulle kunna få med min Asus på planet. Men hela handbagaget gick igenom, med två kilo till godo. Om jag skulle ha behövt betala 600 kr extra för transport så skulle min "billiga Londonresa" plötsligt ha blivit ett ganska smärtsamt företagande.

Jag trodde aldrig att jag skulle finna någon glädje i att vrida fram klockan 1 timma, men det innebar att kvällslivet kom en timma tidigare igår. Efter en kort tupplur var jag redo att besöka två av de uteställen jag blivit rekommenderad.

Jag började med Museum Tavern, ett ställe nära British Museum känt för att ha serverat många teoretiker genom tiderna (bl a Karl Marx). Därefter tog jag en taxi till Bulls head, en jazz/blues-klubb som översteg alla mina förväntningar (lite hög ljudnivå kanske)

Min kväll slutade omkring 23:40. Jag satt kvar efter stängningstid med några lokala festprissar och diskuterade OS. (Engelsmännen är lite kaxiga nu när de har fått guld i rodel).

Första intrycket

Det är livligt. Gatorna myllrar av människor som alla verkar vara på väg någonstans. (Det ser ut som om de verkligen har någonting att göra, de låtsas inte vara upptagna som vi svenskar brukar göra). Vid varannat gatuhörn finns antingen en restaurang eller en pub. De pubbar jag gick förbi på vägen till hotellet öppnar redan på förmiddagarna - underbart!

Arkitekturen är så osvensk som jag förväntade mig att den skulle vara. Husen ser faktist bra ut här. Engelsmännen har också bevarat otroligt många byggnader från 1800-talet, och jag funderar på att köpa mig en plats på en sightseeing-buss om ett par dagar.

Idag och imorgon

Idag kommer jag att ta det lugnt. Efter bloggandet så ska jag gå över till British Museum, som olyckligtvis var stängt igår, och kolla in Rosettastenen och medeltidsutställningen. Jag räknar med att detta kommer att kräva ungefär 5 timmar. Resten av dagen ska jag spendera på Old Cheshire cheese, en av de äldsta pubbarna i London.

Fredagen kommer att vara i skarp kontrast med dagens stressfrihet. Mitt preliminära schema är:
1. S:t Paulskatedralen.
2. Towern Bridge.
3. HMS Belfast.
4. Imperial War muséet (Tack för tipset Diana!)
5. London Eye.
6. Westminster och allt i närheten.
7. Science Museum
8. En s.k Firkin Pub (en pub där de brygger ölen direkt i skänkningsrummet).
9. Någonting jag känner för då.

Jag kommer förmodligen att gå mellan de 6 första resmålen. Sedan får vi se...

Imorgon hinner jag inte skriva någonting, men jag hoppas att jag har tid för lite bloggande under resten av resan.

// Rick - som redan har en "I Love London"-mugg.

(1 kommentar, 2010-02-25 16:24)

Nästa inlägg

2010-02-17 19:29 - Rick
London om en vecka

Om sju dagar är det dags att i reality-turismens anda besöka den engelska huvudstaden. Jag har varit lite 'osvensk' och beslutat mig för att improvisera en stor del av min resa. I stora drag kommer min veckolånga upptäcksfärd att börja i turist-klyschorna och sedan blomma ut i de mindre omtalade aktiviteterna.

Krigsmuséerna är såväl som biljardklubbarna självklara val. Jag ska även ta en tur med London Eye och besöka ett par kända pubbar. Jag måste också kunna beställa åtminstone en Fish n' chips utan att få typisk-stämpeln.

Den tredje dagen antar jag att jag kommer att följa Saras råd och besöka Soho-kvarteren. Enligt det jag har hört ska den här delen av London ge uttryck för det som de konservativa tedrickarna avskyr. Nyckelorden tycks vara äventyrlig, udda och bohemisk... Det ska bli spännande.

Förhoppningsvis blir det en livlig resa, full av stunder som man till en viss del ångrar.

När jag har kommit tillbaka så ska jag att verkligen "sätta igång" den här bloggen igen. Jag har varit lite slarvig med inläggen på sistone.

// Rick - som för övrigt kommer att göra sitt bästa för att inte köpa en Big Ben-souvenir.

(1 kommentar, 2010-02-17 20:51)

Nästa inlägg
fakespear

2010-02-06 19:04 - fakespear
Bloggdöden

Jag tror jag har dött bloggdöden. Det var mer än en måndag sedan och jag har inte skrivit ett ord. Så länge har det nog aldrig gott sedan jag började blogga. Känns på ett sätt bra, och på ett annat sätt lite vemodigt. Det bra sättet är att jag ofta skriver då jag är nere och har tråkigt, det dåliga är att det är roligt att läsa vad jag gjorde. Så kontentan är att jag mår bra, har fullt upp, men jag kommer aldrig få veta vad jag gjorde.

Så här kommer en liten resumé av senaste månaden.

  • Tretton rätter på trettondagsafton. Vi lagade 4 rätter. Västerbottensostgratinerade nachos med oliver samt en ciderbaserad fördrink. Förrätten var rivet rökt älghjärta på kavring med pepparrotsvisp. Huvudrätten var rådjursfilé med potatispulka och stenmurkelsås och efterrätten var Mascarponeblanding med bär och oliver. Allt var underbart gott.
  • Massor av jobb, har tagit en del muntra och en del jobbiga beslut. Intressant månad och jag har åter igen utvecklats med några steg framåt. Nu kommer nya utmaningar på jobbet. Däremot kanske jag ångrar en sak som jag sa, men det är dumt att ångra.
  • Två inflyttningsfester. Först en med massa folk och riktigt bra drag, bästa festen på länge. Sedan en som borde blivit vildare, men var på fel vecka och den lyfte inte riktigt. Dock var det nog bara min syn och mitt fel.
  • Långa resor. Har börjat jobba på pendeln, det går jättebra och jag trivs verkligen att få komma hit till Järna. Jag önskar mig självklart något större, men det är så bra här. Jag ser fram emot våren och sommaren här i Järna. Den hoppas jag ger mig mycket av det jag saknat i Stockholmsstressen. Har redan pratat om att fiska i sommar, oj, jag känner redan adrenalinet komma.
  • Umgås med hon som betyder mest. Har jag gjort mest hela tiden. Mår verkligen bra då allt är som det är nu. Och jag kommer ihåg vad som sas i våras om vart hon skulle bo, i ett mindre samhälle en bit utanför Stockholm. Stämmer precis och jag har nog hittat rätt.
  • Katt i min närhet. Ibland bra, ibland pest. Jag ogillar att bli väckt mitt i natten av en katt som är på dåligt humör för den tuggat för mycket blomma.
  • Barn i min närhet. Min kärleks barn. Har verkligen utvecklats i mitt förhållande till barn och det har blivit en del kollisioner, det gör att jag lär mig.
  • Mina vänner. För 2 veckor sedan var det vänner på besök här i Järna, imorgon kommer andra vänner. Kul att de kommer hit. Sedan andra vänner, var på den första riktiga parmiddagen förra helgen. Det kändes ovant, men trevligt.

(1 kommentar, 2010-02-09 20:27)

Nästa inlägg

Jag har alltid sett söndagslunchen som en av de viktigaste aktiviteterna i mitt liv. Att ta en två timmar lång paus på en annars ledig dag frambringar ett stort lugn hos mig. Konversationerna är också mer stimulerande vid veckans sista tolvslag. Människor verkar slappna av lite grann.

Dagens lunch blev å andra sidan inte särskilt lyckobringande. Det var med en viss kväljande känsla som jag vände blicken mot Saras partner när han kom gående mot mitt bord. Han var klädd i en grönrandig vit skjorta, håliga jeans, och en svart basker. Hans ansikte var ockuperat av sydeuropeiska sminkprodukter och hans bleka hud påminde om en mimares. Hans horribla utseende överträffandes bara av hans matval. De uttorkade händerna höll i en tallrik med spenatpaj och ett glas havredryck.

När han stolt presenterade sig som en poet skapades en bild av en giljotin i mitt inre synfält. Dåvisste jag att mitt tålamod skulle nå botten inom tio minuter.

Det enda som är mer ansträngande än att lyssna på en översittare är att lyssna på en översittare som inte vet vad han pratar om. Han var som en amfetaminpåverkad Linda Rosing när han talade om vad postmodernismen betydde för honom.

Till slut fick jag nog och ställde några frågor:

Rick: Vad är hexameter?

Poeten: <tyst>

Rick: Vem var Robert Frost?

Poeten: Vad menar du?

Rick: Har du sett honom i dagens kulturdebatt?

Poeten: <tvekar> Bara i förbigående.

Rick: Konstigt, han dog för mer än 40 år sedan.

Vid det här tillfället förstod Sara att jag inte stod ut med hennes parter längre, och bad honom hämta ett par servetter. Jag log brett och tog en segerklunk ur hans förfärliga havredryck.

När han hade lämnat bordet var Saras min dock allt annat än uppskattande. Hon hade läpparna i ett sådant läge som brukade visa att hon var besviken - eller riktigt arg. Under de följande minuterna fick jag också veta att hon var det sistnämnda. Jag blev också påmind om varför det inte fungerade för oss två.

När hon lämnade restaurang-kaféet med den där hycklarens hand om sin midja kunde jag ändå inte undvika de vågor av svartsjuka som stegrade inom mig. Det enda som är värre än en översittare är en översittare som fumlar med ens Ex.

(1 kommentar, 2009-10-26 00:17)

Nästa inlägg

Imorse lämnade jag studiernas byråkrati en stund för att hjälpa Sara med renoveringen av hennes lägenhet. Efter att ha medverkat i en kaskad av spackel och slipdamm trotsade vi våra dieter med kaffe och chokladbollar.

Den idealistiska förmiddagen avbröts senare, vid elva-tiden, då hennes karismatiske farmor kom på besök. När S. och jag bodde tillsammans brukade denna energiska kvinna alltid göra en entré när någonting skulle flyttas eller målas om. Hon tycker om att skapa ett före-efter-perspektiv (som i Äntligen hemma) vid såna tillfällen, och tar ofta med sig sin polaroid-kamera för att förstärka effekten.

Medan detta kan tolkas som lite udda, bleknar farmoderns projekt i jämförelse med de av hennes man. Saras platsfarfar är en av de mest bokstavstroende religiösa människor jag någonsin har träffat. Han motiverar alla sina handlingar med bibliska skrifter och andra idiotiska anföranden.

Han är en dåre. Inte bara på grund av sina trosbekännelser (även om jag avskyr allt vad fundamentalism innebär) utan också på grund av sin hänsynslöshet och sin egocentriska attityd. Han är tveklöst en av de värsta personerna jag någonsin har träffat.

Han ser sig själv som en av "de utvalda". En av de som ska "sprida ordet och dess välsignelse" osv. Denna idioti skulle vara accepterad om han höll den för sig själv, men det gör han inte. Han försöker konvertera Sara varje gång de träffas. Som om detta inte var nog, försöker han också tillämpa sina galenskaper på mig! Tvi!

Idag förlorade jag, för första gången, mitt tålamod. Droppen som fick grytan att rinna över var hans övertygelse att EU:s Lissabonfördrag skulle leda till skapandet av Anti-krist... (Hur låg IQ måste man ha för att tro någonting sånt?)

Jag slog näven i det nylackade bordet och attackerade varje punkt i hans monolog. Jag började med att förklara att bibeln förespråkar våld, fördomar och kvinnoförtryck. Därefter attackerade jag hans pseudoteorier och misstolkningar. Jag avslutade sedan med att anmärka på hans bekräftelse-mani och existentiella ångest, samt att han bör söka hjälp.

Förhoppningsvis var det sista gången jag såg den religiösa dåren.

----------

För övrigt gick renoveringen mycket bra, och jag hoppas att S. blir nöjd med sin italienska look.

På återseende!

//Rick'

(1 kommentar, 2009-10-21 14:28)

Nästa inlägg

Eftersom jag äntligen är fri från studielån kan jag köpa några saker som jag har längtat efter under min tvååriga studentfattigdom. Jag började givetvis med en mirakelmaskin från Philips

Kaffet har aldrig smakat bättre. Jag seglar bland molnen varje morgon.

När jag höjde koppen till läpparna i morse kom ett gammalt minne upp till ytan. Det var från mitt första år i högskolan. Anledningen till att jag fick ett toppbetyg på mitt arbete inom minnespsykologi hade inte mycket att göra med mina studier, utan berodde nästan helt på det jag druckit innan mitt 30-minuter långa framförande; fyra Irish Coffee.

Drycken består huvudsakligen av whisky, kaffe och grädde. Jag antar att jag inte behöver säga vilken ingrediens som tog upp mest plats i mina glas den gången...

Hur som helst var jag både packad och pigg bär jag utförde mina sista förberedelser. Som om det var första gången jag läste igenom det, slogs jag av hur långtråkigt och formellt talet skulle bli. Samtidigt kom däremot en tillsynes briljant idé fram ur whisky-dimman. Jag bestämde mig för att börja med sista stycket och utföra redovisningen baklänges (och därmed alltså avsluta med det första stycket.)

Galenskap? Ja. Men det fungerade: jag utförde enligt många det bästa talet under hela terminen.

Det är ett minne som nykterhetsrörelsen inte skulle tycka om, men faktum kvarstår: utan min irländska "inspiration" skulle det aldrig ha fungerat.

//Rick'

(1 kommentar, 2009-09-13 14:04)

Nästa inlägg

Den lekfulla och kontroversielle regissören Quentin Tarantino har ännu en gång sparkat sig in i det amerikanska kulturlivet. Den här gången med en film om hämnd, borttappade skor, och komiska accenter.

Inglorious Basterds utspelar sig under andra världskriget. Vi följer en samling människoöden som bakom de blodiga linjerna binds ihop och går isär allteftersom Tarantino leker med kameravinklar och cinematiska referenser. Filmen bjuder bl.a. på berättelsen om den föräldralösa dottern som startar sin egen biograf, en judisk gerillagrupp, och en hänsynslös SS-officer – fantastiskt porträtterad av Christoph Waltz.

Skådespelarensemblen är för övrigt lika bemärkt som regissörens rörliga berättarstil. Brad Pitt, Eli Roth, Mélanie Laurent och Diane Kruger har samtliga en molnfri närvaro under de 2 1/2 timmar som den historiskt avvikande storyn kräver. Även Mike Myers (Austin Powers, Shrek mfl.) gör en kort men iögonfallande insats under den första timmen som en brittisk officer.

Mellan alla ”jolly good” och utdragna vokaler som Pitt och Myers framför, måste tittaren därtill ofta söka efter textraden i skärmens botten. Filmen är nämligen mer flerspråkig än ett onyktert Bellmansällskap. Tyska, italienska, och franska repliker blandas oavbrutet i konversationerna, och har ofta en stor roll i händelseförloppet.

Bortsett från en underhållande karaktärsformalia och ett omfångsrikt språkbruk, bjuder Tarantino också frikostigt på sin 1900-talsinspiration under filmens gång. Vi upplever en kombination av både Spaghetti-westerns och kultförklarade krigsfilmer som The Dirty Dozen. Som en filmfantast kommer du med andra ord tveklöst att uthärda många ”Aha!”-upplevelser mellan de första kapitelmarkörerna. (De bästa scenerna är dock de unika. Vänta ivrigt på källarsekvensen!)

Sammanfattningsvis kan man säga att ett generellt omdöme av Inglorious Basterds kan jämföras med de av Tarantinos andra filmer; den är vild, oförutsägbar och grotesk, men samtidigt rogivande, episk, och vacker.

4/5 - En underbar filmupplevelse i ett oregelbundet, hänsynlöst format.

Rick'

(Inga kommentarer än)

Nästa inlägg

Top 5: Platser man hamnar på efter att man har druckit för mycket.

5. Sergels torg.
4. Ett trapphus
3. Asfalten utanför Drivethroughn på McDonalds.
2. En sliten tygsoffa.

1. En Hästens-säng med en lismande hycklare som man förr endast har umgåtts med för att få gratis tillgång till en golfklubb.

Fan också.

(1 kommentar, 2009-08-22 23:42)

Nästa inlägg

2009-08-21 16:52 - Rick
Häxfredag

Äntligen fredag. I morse hade jag endast en plan: proppa munnen full med choklad och se hela första säsongen av Frasier. Men efter studierna hann jag knappt sätta på mobilen innan Sms:en kom in.

Alla var från Katherine. Det som hände igår var uppenbarligen inte en engångsföreteelse som jag hade hoppats. Nu vill hon "gå ut" senare ikväll. (Det verkar som det i alla fall - alla smileys och utropstecken gjorde hennes meddelanden ganska svåra att översätta.)

Jag undrar om jag kan stå ut med att träffa hennes "väninnor" igen. Sedan den outhärdliga lunchen då jag träffade de fyra häxorna har de endast visat sig i mina värsta mardrömmar.

Jag kan svära på att de enda ämnena som togs upp under denna lunch från helvetet var Möbler, Paradise Hotel, och Pengar (de verkar sannerligen älska att se ner på arbetande människor). Djävulens nymfer, utan tvekan.

Samtidigt upplever jag lika få valmöjligheter som jag gjorde igår. Jag följer med. Om så bara för att se vad som väntar mig på andra sidan Styx.

Fan. Inget golfmedlemskap kan vara värt det här.

(2 kommentarer, senast 2009-08-22 22:56)

Nästa inlägg

2009-08-21 00:05 - Rick
Min uppoffring

En av fördelarna med en snobbig klasskamrat är tillgången till de bra golfbanorna.
Jag uppskattar nog Katherines medlemskap mer än hon gör. Det finns inte många sysselsättningar som är mer rogivande än att slå iväg några bollar över ett finklippt gräslandskap.

I eftermiddags hamnade däremot denna lugnade oas i en sandstorm. Tills idag hade vi alltid varit minst tre som spelade, men idag hade Katherine endast bjudit in mig. I början hade jag ingenting emot det mindre sällskapet, men snart fick jag reda på att hennes motiv inte hade någonting att göra med golf. Det blev uppenbart efter de första golfbollarna; om de varma blickarna och det ljusa tonfallet inte var nog, så skingrade den vackra klädseln och hennes oblyga närmanden alla andra möjligheter.

Vanligtvis skulle jag uppskatta denna charmerande ritual, men det finns ingenting charmerande att hämta ur Katherines personlighet. Egentligen är hon inte mer än en fåfäng hycklare som ser ner på allt som inte passar hennes högvärdiga överklassideal. (Hennes porträtt borde finnas bredvid definitionen av ”snobb” i ordboken…) Den enda anledningen till varför jag inte har sagt det rakt ut var hennes golfkort.

Ack, hennes underbara golfmedlemskap…

När jag förberedde mig för det femte slaget inför det tredje hålet var jag tvungen att välja. Jag kunde höra hennes andetag bakom mig. Så fort jag vände mig om för lämna golfklubban i väskan skulle vi hamna ansikte mot ansikte. Jag kunde acceptera hennes närmanden och behålla golfen i min rutin, eller säga sanningen om hennes vedervärdiga överklassbeteende och bli av med en av de få sysselsättningar som frambringar lugn i min vardag. (Hon skulle utan tvekan se till att jag inte var välkommen alls om jag hanterade det på fel sätt.)

Nej… Jag hade egentligen inget val.

När jag slog iväg bollen och vände mig om möttes våra blickar. Även om jag enligt min erfarenhet hade ett par sekunder på mig att ångra mitt beslut, upplevde jag ingen betänketid alls. Jag hade förverkat mina livlinor och det enda jag kunde göra var att inse att jag hade valt fel alternativ.

Fan.

(1 kommentar, 2009-08-22 22:54)

Nästa inlägg

2009-08-14 19:30 - Rick
Min sista blind date

Hon lyfte armbågarna från bordet och öppnade munnen, men med en frustration som jag aldrig skulle ha kunnat trycka ner avbröt jag hennes date-monolog.

”Låt mig korta ner det åt dig. Du är en naiv hycklare som inte är mer värd än relationstipsen du hämtar från dina skvallertidningar.”

Även om jag i nästa ögonblick var täckt i kaffet som funnits kvar i hennes mugg, var jag glad över att äntligen ha släppt ut lite av min irritation. Jag hade ett leende på läpparna när jag vred ur min våta skjorta och lämnade kaféet.

På vägen till biblioteket underströk jag tanken att blind dates var källan till all ondska… ja, om man bortsåg från Hem till gården och double-dipping.

// Rick

(2 kommentarer, senast 2009-08-15 21:53)

Nästa inlägg

2009-08-13 18:57 - Rick
Min mardröm

Den värsta mardrömmen jag någonsin har haft var en då Hem till Gården började och tv-kontrollen är utom räckhåll.

The horror!

//Rick'

(3 kommentarer, senast 2009-08-14 00:36)

Nästa inlägg

Vi nordbor är kända för vårt tålamod, men vissa saker kan förmå oss att slita håret från huvudet i vanmakt:

Du har förmodligen sett en hel del reklam från mobilföretaget "3"vid det här laget. Dess publicister har spenderat flera miljoner kronor på att propagera om deras "snabba" och "välfungerande" mobila bredband i Sverige. De har däremot glömt att nämna begränsningen som kommer med deras synbarligen felfria uppfinning: du kan nämligen bara surfa för 20 gigabyte i månaden!

Ja, enligt brevet som nådde 3:s kunder för ett par dagar sedan, kan du nu bara åtnjuta den höga internethastigheten tills du faktiskt har använt den. När du har nått nivån på 20 gigabyte kommer ditt abonnemang begränsas till 200 kbit i sekunden. (En välgjord hemsida kan kräva flera tusen kbit.) Brukar du läsa nyheterna över internet? Synd, en nyhetssida kan kräva flera megabyte per uppslag - du blir tvungen att sitta framför skärmen hela morgonen.

Förfärligt? Ja. Kan vi kunder göra någonting åt det? Nej.

Vi har blivit dragna vid näsan med sandpapper och kan bara plåstra om oss och försöka igen, ännu en gång.

//Rick - en framtida Telia-abonnent.

(1 kommentar, 2009-08-11 00:48)

Nästa inlägg